Så ändlöst. Som ett rum - med väggar och tak. Ändå så öppet. Instängd, men ändå så mycket rum. Att andas är omöjligt. Bara små tillfällen ger en syre. Det lilla syret man får för att fortsätta...
Det är kallt. Filter sitter man insvept i, men det kalla och mörka tränger sig på. Man hoppas att det svarta ska försvinna, men hoppas förgäves. Under lång tid prövar man gränserna. En kort tid förstår man samband.
Många dörrar, tusen fönster. Dörrarna går att öppna, om man vet vilken som är rätt. Väljer man fel dörr, hamnar man i ett nytt rum, mycket mörkare och tystare än det förra. Fönstren är låsta och med glas, som är omöjligt att krossa. Ändå ligger det vasst glassplitter över golvets ytor. Allt är täckt av glas, ingenting är ofarligt att röra vid. Vad man är gör, riskerar man att skada sig.
Tusen dagar passerar långsamt förbi. Hundra nätter försvinner alldeles för snabbt. Tiden i mellan dag och natt är det ingen som kan förklara.
Hoppets låga slocknar sakta - liksom solens ljus täcks allt eftersom av moln.
En miljon röster, ändå tyst, tyst. Rösterna försvinner i tomma intet. Skratt blåser bort med vinden. Ett enda ljud kan höras ibland... och det är ljudet av smärta och besvikelse.