Nästan exakt ett år efter att vi ser två streck på stickan gör jag mitt sista besök på barnmorskemottagningen för denna graviditet. Det känns vemodigt, samtidigt som avslutet ju är självklart och ett naturligt avslut på ett livskapitel som varit. Enligt barnmorskan har jag ett "bra knip", det gör mig glad och får mig att känna mig stolt över mitt engagemang att göra knipövningar (bäckenbottenträning) dagligen. Att inte gå på fler efterkontroller efter förlossningen är ett konkret tecken på att en betydelsefull period i livet (som gravid) nu definitivt är slut. Med mig från det senaste året har jag goda erfarenheter från mödravården såväl som från förlossningsvården i Stockholms län.

I diverse broschyrer och böcker finns att läsa om "dagarna efter förlossningen" och de känslor som då kan uppstå. Själv hade jag svårt att relatera till beskrivningen av de där "dagarna efter förlossningen", kanske för att jag och lillprinsen befann oss på olika vårdavdelningar. Jag minns att jag ganska precis fyrtioåtta timmar efter att lillprinsen föddes kände ett starkt behov av att få vara nära honom, trots att vi nyligen hade varit hos honom. Tårarna rann och det var först när han låg mot mitt bröst som jag kände mig lugn.

Det där "dagarna efter förlossningen" med alla tillhörande känslor upplevde jag snarare då vi lämnat vården och kommit hem samt den efterföljande veckan. Det var en omställning att ha en liten hos oss, så klart. Parallellt hade jag svårt att förhålla mig till snittet på magen; det var läskigt att se på och jag kände mig ledsen över att förlossningen hade behövt avslutas med kejsarsnitt, trots att allt gick så förvånansvärt bra och komplikationsfritt. Min förlossningsberättelse kan du läsa här. Där fanns också tankarna på hur dagarna efter operationen hade varit och i vilket skick jag befann mig i de närmaste dygnen därefter. Jag hade dosett med värktabletter och hade därav ingen betydande smärta. Det som kändes jobbigt och begränsade mig var rädslan för att snittet skulle brista samt rehabiliteringen till att återfå kraft och förmåga att sitta, stå och slutligen gå självständigt igen. Inte nog många gånger kan jag säga hur fascinerad jag är av kroppens förmåga att läka!

Så här två månader efter att vår lillprins kom till världen känns snittet på magen som en del av mig och min historia. Snittet läker fint och jag tejpar det med omsorg (för en kosmetiskt snyggare läkning). Känslorna har återgått till det mer normala och den kuratorskontakt som initierades då gråtmildheten och oron var mycket påtaglig känner jag idag inte behov av att fortsätta. Det tar sin tid, men kropp och sinne har en oerhörd förmåga att återhämta sig efter en gravditet och förlossning. Med detta sagt vill jag också tillägga att jag hade en synnerligen enkel gravditet utan omfattande symptom. Även förlossningen gick bra, om än annorlunda än vad vi hade tänkt oss.

Tack för att du läser mina ord.

Tidsinställt inlägg, skrivet den 2020-11-18.

Tack för alla lyckoönskningar. Vi är så glada att lillprinsen äntligen är här! ♥ Nedan följer min förlossningsberättelse.

Klockan sju på morgonen den sjuttonde september 2020 klev jag ur sängen för att inse att mitt vatten hade gått. Knappa timmen innan hade jag varit uppe på toaletten utan aning om vad dagen skulle bjuda på. Jag vill minnas att jag var smått besviken över att bebis ännu inte ville komma ut, så här tretton dagar efter datum för beräknad förlossning. Enligt tidigare instruktion från barnmorskan ringde vi till förlossningen på Södersjukhuset för att informera om vattenavgången. Vi fick en tid för kontroll tre timmar senare. Under tiden hemma insåg jag ganska snart att en vanlig nattbinda inte skulle vara mycket till hjälp för att förhindra att vatten rann längs benen. Jag satt därför på toaletten till dess att det var dags att åka in till sjukhuset. R var ett stöd redan från start och ordnade däribland med skyddat passagerarsäte i bilen för mig att inta.

Strax efter halv elva anmälde jag min ankomst till sjukhuset och jag blev ombedd att ta plats i väntrummet. Inte kunde jag sätta mig på någon av stolarna med risk för att vatten skulle forsa ut på stolen. Jag stod därför snällt precis innanför dörren på dörrmattan. Minuterna gick och jag visste att vattnet skulle börja rinna när som helst. Sagt och gjort, lagom till att jag blev uppropad rann vattnet längs benen på mig. Jag blev visad till ett rum med brits där jag fick lägga mig. Barnmorskan noterade att fostervattnet var missfärgat och skulle konsultera läkare. Under tiden blev jag och bebis i magen uppkopplade för att mäta hjärtljud. En halvtimme senare fick vi beskedet att vi skulle få en plats på förlossningen då missfärgat fostervatten var ett tecken på att bebis i magen var stressad och behövde övervakas ytterligare.

R anslöt sig då vi tilldelades ett rum på förlossningsavdelningen. Jag fick byta om till sjukhusskjorta och nättrosor (Ja, oerhört attraktivt – men bekvämt!). På frågan om jag hade sammandragningar svarade jag nekande. Vi fick lunch serverad på rummet. En barnmorska undersökte mig och det konstaterades att jag var 2-3 cm öppen. Då värkarbetet ännu inte startat fick jag värkstimulerande medel att svälja. Samma dos fick jag ytterligare en gång två timmar senare. Efter andra dosen började jag smått känna en mensvärksliknande smärta i kortare perioder. På en skärm kunde vi se när jag fick värkar, vilket inte alltid överensstämde med min upplevda smärta. I godan ro fortsatte jag och R att lösa korsord och hela tillvaron var rätt trevlig.

Klockan sex på kvällen blev jag på nytt undersökt, jag var då öppen 3-4 cm. Beslut togs om att avvakta med ytterligare värksimulerande medel. Vi fick middag och när den var nästintill uppäten kom barnmorskan in för att meddela att jag skulle få värkstimulerande dropp för att påskynda förlossningsförfarandet. Dropp sattes in, men några minuter senare kom barnmorska och läkare åter in i rummet för att hastigt avsluta påbörjad behandling. Bebis i magen hade reagerat oroväckande på behandlingen.

Halvtimmen senare lades jag i gynstol för att ett skalpprov skulle kunna tas från bebisens huvud. Den undersökningen var minde trevlig, kanske främst för att jag okontrollerat skakade i kroppen efter att under dagen ha blivit undersökt ett flertal gånger. Skalpprovet lyckades de ta och resultatet visade på höga värden, vilket i sig ledde till bedömningen att bebis i magen inte skulle orka en vaginal förlossning. I korthet visade provet att bebis hade hög halt mjölksyra (laktat) i kroppen och alltså var för trött för att orka med den stress som en vaginal förlossning genererar. Hastigt togs beslutet om att förlossningen – som enligt min kropp knappt hade påbörjats – skulle avslutas med akut kejsarsnitt. När beskedet kom upplevde jag en känsla av panik, vilket främst var en reaktion på rädsla för vad som skulle komma härnäst.

R fick byta om till kläder passande för en operationssal och själv hade jag ett helt team med vårdpersonal runt mig som hjälpte mig på med ny sjukhusskjorta och plastmössa samtidigt som jag fick en injektion i låret som skulle hämma (de knappa) värkarna. Jag rullades därefter till operationssalen där jag fick ryggmärgsbedövning och blev lagd på operationsbordet. Bortsett från all personal i salen hade jag R nära intill mig. Jag var fortfarande okontrollerat skakig, men jag vill inte minnas att jag var särskilt rädd.

En timme efter att beslutet om akut kejsarsnitt togs hörde jag vår lillprins första skrik och mitt hjärta fylldes med värme. Medan jag blev ihopsydd befann sig R med vår prins som blev undersökt i rummet intill. Vi hade blivit föräldrar.

-------------------------------------------------- ♥ --------------------------------------------------
Vårdpersonalen inom förlossningsvården skall ha varmaste tack för det fina bemötandet vistelsen igenom, för den professionella vården samt för den närvaro som fanns från att vi skrevs in på förlossningsavdelningen till dess att vi fem dagar senare lämnade sjukhuset med vår prins. Särskilt tack skall personalen på BB-avdelningen ha; de hjälpte mig med de mest primitiva behov när jag själv inte hade den fysiska orken eller tillfälligt saknade förmågan.

Äntligen är vår bebis här! I torsdags fick vi säga hej till vår nya familjemedlem, en liten prins. Efter omständigheterna mår vi bra och sedan igår är vi hemkomna från sjukhuset. Här hemma pågår dagar med nya rutiner anpassade till en ny liten krabat. Denna vecka är R hemma med oss, vilket känns skönt då jag inte riktigt har den fysiska orken ännu. Min förhoppning är att delge er en förlossningsberättelse framöver. Tack för alla era varma ord och lyckoönskningar inför vår bebis ankomst. Som sagt, lillprinsen är här!

Gravidfotografering den 27 juni 2020. Fotograf: Yasmissy Photography.

Bebis är ännu inte redo för att se dagens ljus. Jag och R är kvar hemma och går mest och väntar på att förlossningen ska börja. Jag har idag gått över tiden med fyra dagar, vilket inte är ovanligt som förstföderska. För att vara höggravid är jag förhållandevis rörlig och jag har inte ont. Jag är mest trött, både fysiskt och mentalt. Under dagarna försöker jag vila mycket, äta bra och hålla orostankar borta. Jag mår bra och så även bebis i magen, det fick jag bekräftat vid dagens besök hos barnmorskan. Har förlossningen inte startat i slutet av veckan kommer det att göras ultraljud för att ytterligare följa upp hur bebis i magen mår. Känslor av lugn och oro löper om vartannat. Vi längtar så klart efter bebis. Samtidigt får jag känna mig vacker och vara gravid några dagar till...

Gravidfotografering den 27 juni 2020. Fotograf: Yasmissy Photography.

Det är skönt och välbehövligt att ha lugna dagar innan förlossningen. Samtidigt passerar dagar utan större innehåll och jag kan skämmas över att jag inte "tar vara på tiden". Men det är ju bebis ankomst vi väntar på och livet som är nu kretsar i princip enbart kring att vi vilken dag (eller annan tid på dygnet) som helst kommer att behöva ta oss till förlossningsavdelningen.

Jag är vid gott mod, förhållandevis rörlig och med en aktiv bebis i magen. Jag har inte börjat känna av tecken på att förlossningen närmar sig, men skulle heller inte förvånas av att processen startar plötsligt. Jag känner mig ganska lugn och trygg, men kan samtidigt inte låta bli att känna viss oro inför kommande förlossning.

Gravidfotografering den 27 juni 2020. Fotograf: Yasmissy Photography.

En vecka kvar till beräknad förlossning (bf). Jag kan komma att sakna att ha bebis sparkande i magen.

Det har varit vi två sedan i början av december. Sedan i april har jag mer tydligt känt din närvaro. Jag gläds samtidigt åt att du skall komma till världen. Det innebär att jag kan dela dig med R, min make och din blivande pappa. Att du blir en del av vår familj. ♥ Vi ser fram emot att ha dig hos oss, även fast det känns surrealistiskt och overkligt. Vi hoppas att du skall känna dig välkommen och trivas hos oss.

Det gläder mig att ni gillar bilderna som Yasmine tog på oss och magen under en ljummen junikväll. Tack för era fina ord! Nedan följer ytterligare några favoriter.
 

Än en gång stort tack till Yasmine som bidrog till en minnesvärd junikväll på en vacker plats då hon stod bakom kameran och fångade dessa bilder. ♥

Om en månad har jag beräknad förlossning (bf). Det känns både snart och avlägset. Snart för att jag är förväntansfull inför att påbörja livet som förälder samt inför att träffa bebisen. Avlägset för att det samtidigt känns surrealistiskt och overkligt att vi skall få en liten. Och så är jag aningen rädd, så klart, för att det skall hända något med bebisen... Rädslan håller jag på avstånd, i nuläget har jag inget att oroa mig för. Istället fokuserar jag på förväntan och glädjen som jag känner dagligen.

Gravidfotografering den 27 juni 2020. Fotograf: Yasmissy Photography.

Ni var många som reagerade positivt på inlägget om tigerbyxorna till en liten - kul! Av den anledningen tänker jag att ni kanske vill se ytterligare klädesplagg som har köpts till bebisen. Då vi inte vet vilket biologiskt kön vår bebis har är det inte självklart att köpa kläder till ett visst kön. De kläder vi än så länge har köpt är därför könsneutrala och tänkta att passa oavsett kön. Se bara på dessa söta jordgubbsbyxor med tillhörande body!
Jag är ingen som aktivt propagerar ett köns- och normkritiskt förhållningssätt, men tankar på hur vi lär våra barn att inta vissa könsstereotypa roller infinner sig lätt i och med det kommande föräldraskapet.

Tidsinställt inlägg, skrivet den 2020-07-07.

Att "bygga bo" inför bebisens ankomst faller sig inte helt naturligt. Trots att det nu bara är två månader kvar är det nya kapitlet i livet fortfarande surrealistiskt för oss båda. De saker som köps är sånt som garanterat behövs, som barnvagn, bilbarnstol och lite kläder. Ovan ser ni ett av klädinköpen. Visst är det sött - jag kunde inte låta bli! Byxorna är i storlek 50 och förväntas passa en nyfödd under första månaden. Tillhörande body är storleken större. Jag vet att det kanske är ett onödigt köp, men byxorna var något av det sötaste jag har sett. Tänk er en riktigt liten klädd i tigerbyxor!

En normal graviditet beräknas ta nio månader. Det är en förhållandevis lång tid. För egen del är jag tacksam för tiden då det för mig har tagit sina veckor att förbereda mig inför det som komma skall. Det fanns under en längre tid en längtan hos mig inför att vi tog beslutet att börja försöka skaffa en familj med barn. När graviditetstestet visade positivt var glädjen stor - och har varit det sedan dess. Några direkta förberedelser i praktiken har vi dock inte haft under längre tid, det är först nu som vi har börjat kika på och införskaffa saker till den kommande bebisen.


I vårt hem finns nu de första kläderna till bebisen. Tre klädesplagg i könsneutral design i minsta storlek. Tänk att vi skall få ha en så liten i vårt hem! Det känns kul att ha börjat köpa på oss lite saker, även om jag än så länge inte känner ett påtaglig behov att köpa saker till vårt kommande barn. Jag är helt enkelt inte där än i min process... Min syster frågade om det är för att jag är rädd för att det skall hända något med bebisen, men så är inte fallet. Jag är mentalt inte där, helt enkelt. Vissa bygger bo i god tid innan, själv behöver jag längre tid på mig för förberedelser. Det mesta kan ju dessutom köpas i sista stund, om det skulle vara så.

Vid besöket hos barnmorskan rekommenderas jag att äta en smörgås extra per dag. Jag har inte ökat särskilt mycket i vikt, snarare gått ner i vikt då bebis med allt som hör till också är en del av min vikt. Det känns märkligt att få "tillåtelse" att äta extra, jag som under livet ofta har fått höra motsatsen. Jag var även beredd på att graviditeten skulle generera en större viktuppgång och är nu förvånad över att så inte är fallet. En kropp i förändring ger en del tankar.

Hjärtligt tack för era gratulationer och glädjerop till inlägget om att vi väntar en liten. ♥

---

6 - jan
Tanken på att "alla" skall få veta att vi längtar efter en familj - och kanske kommer att vänta en liten snart - kan äckla mig. Som att dela med sig av något näst intill privat, på många sätt. Vi kanske inte "måste" berätta för "alla". Kan det få vara vår hemlighet, vår längtan för en period (av oss vald).

Att berätta om en pågående graviditet och längtan efter ett barn känns inte helt självklart. Inledningsvis kändes det på vissa sätt jobbigt att det nya kapitlet i vårt liv skulle bli så synligt och uppenbart för "alla", oavsett vårt val att berätta eller inte. Det kan ha att göra med de stora förväntningar som ett sådant tillkännagivande skapar, med de många kommentarer som oundvikligen kan uttryckas till blivande föräldrar och till den oro som en graviditet kan innebära. I början kändes det inte alls bekvämt, därav valde vi bland annat att vänta med att skriva om det här i bloggen.

Efter vecka tolv valde vi att berätta det för våra föräldrar, min syster hade fått veta veckan innan. Därefter har allt fler fått kännedom om att vi snart skall bli föräldrar. När det nu börjar synas känns det mer bekvämt att berätta för fler, för "alla". Dessutom har risken för missfall minskat och vi har i samband med ultraljud fått veta att allt ser "normalt" ut.

I och med rådande omständigheter i samhället träffar jag i mitt dagliga arbete sällan mina klienter. Det gör att jag inte får uppmärksamhet från personer som jag ofta väljer att undanhålla mitt privatliv från. Och en graviditet är ju något väldigt privat, det vittnar om privatlivet på ett sätt som inte alltid är önskvärt. Jag vill tro att dessa omständigheter gör att jag än så länge enbart gläds åt min förändrade kropp, eftersom att jag dagligen inte behöver dölja att vi väntar en liten.

Sammanfattningsvis kan skrivas att vi är så oerhört glada för det kommande barnet och att det, än så länge, känns som att vi får ha denna förändring för oss själva. Våra närmaste uttrycker så klart glädje och nyfikenhet, men utöver det är människor runt omkring oss inte påträngande. Det är uppskattat att vi själva kan välja vilka vi vill dela denna tid i livet med - och att det är okej att inte berätta för "alla".

Tidsinställt inlägg, skrivet den 2020-05-03.