Om att vara föräldraledig under en pandemi
10 - jan
Som föräldraledig under en pandemi kan jag känna mig ensam. Exkluderad. Med ständigt dåligt samvete om jag vistas i offentliga miljöer, dock inte när jag är ute på barnvagns-promenad. Jag kan känna mig distanserad från närsamhället, som att jag inte är välkommen att ta plats. Det får mig att ifrågasätta min plats, också i större mening.
Som föräldraledig under en pandemi kan jag känna mig ensam. Exkluderad. Med ständigt dåligt samvete om jag vistas i offentliga miljöer, dock inte när jag är ute på barnvagns-promenad. Jag kan känna mig distanserad från närsamhället, som att jag inte är välkommen att ta plats. Det får mig att ifrågasätta min plats, också i större mening.
Att vara mitt emellan hemma
Några rader skrivna av mig under tågresan ner till min hemstad Göteborg sista helgen i november.
29 - nov
I Hallsberg, mitt emellan Stockholm och Göteborg, kommer den bekanta känslan av otrygghet. Att vara långt från hemma åt båda håll. Obekvämt. Då börjar tankarna snurra efter sökandet på det som kan göra mig trygg. Mat. Te. Att ringa någon. Eller att bara fortsätta blunda. Utanför tågfönstret är det kolsvart, också det skrämmer mig. Jag finner mig dock till ro på egen hand förhållandevis snabbt. Låter mig få vara egen. Tänker att denna tid är för mig. Ingen på tåget känner mig, jag behöver inte prestera. Sällskapet bredvid mig bidrar samtidigt till trygghet. De lyxfikar med hembakat och har varma vardagliga samtal. Jag upplever det därav vara okej att sitta på sätet intill och vara som jag är. En upplevelse av att vara nära och samtidigt befinna mig på håll.
29 - nov
I Hallsberg, mitt emellan Stockholm och Göteborg, kommer den bekanta känslan av otrygghet. Att vara långt från hemma åt båda håll. Obekvämt. Då börjar tankarna snurra efter sökandet på det som kan göra mig trygg. Mat. Te. Att ringa någon. Eller att bara fortsätta blunda. Utanför tågfönstret är det kolsvart, också det skrämmer mig. Jag finner mig dock till ro på egen hand förhållandevis snabbt. Låter mig få vara egen. Tänker att denna tid är för mig. Ingen på tåget känner mig, jag behöver inte prestera. Sällskapet bredvid mig bidrar samtidigt till trygghet. De lyxfikar med hembakat och har varma vardagliga samtal. Jag upplever det därav vara okej att sitta på sätet intill och vara som jag är. En upplevelse av att vara nära och samtidigt befinna mig på håll.
Te och yoga lindrar oro
Trots att jag trivs med livet är det vissa morgonar extra jobbigt att kliva ur sängen. Liggandes i en varm säng bland täcken och kuddar har jag vissa morgnar inte alls lust att starta dagen. Men jag har ju ett jobb att sköta och innerst inne vet jag att känslan inombords avtar inom en timme efter att jag har klivit upp. Ett sätt för att locka mig själv ur sängen är med te. Ja, te har en magisk effekt på mig. Kanske känner du igen dig?
Ett favoritte; Garants svarta te med smak av rabarber och vanilj.
Sällan hinner jag dricka mitt te i lugn och ro på vardagsmorgnarna och att stressa gör sällan känslan inombords bättre. För att hjälpa mig själv tar jag istället med mig teet på bussen. Med min kopp te i handen kan jag promenera till bussen för att därefter dricka mitt te i lugn och ro under de trettio minuter det tar för bussen att ankomma hållplatsen intill jobbet.
Te och yoga lindrar oro.
De morgnar som känns tyngre kan jag aktivt välja att komma lite senare till jobbet (Flextid uppskattas!) för att ge mig själv en stund på yogamattan. Det brukar hjälpa. I alla fall intalar jag mig själv det. Kombinationen av morgonyoga och te på bussen brukar bidra till att jag mår rätt så bra när jag väl kommer till jobbet. Och under dagen känner jag sällan av morgonens motstånd.
Vi har alla våra sätt för att må bra - vilka har du? Dela gärna med dig!
Sällan hinner jag dricka mitt te i lugn och ro på vardagsmorgnarna och att stressa gör sällan känslan inombords bättre. För att hjälpa mig själv tar jag istället med mig teet på bussen. Med min kopp te i handen kan jag promenera till bussen för att därefter dricka mitt te i lugn och ro under de trettio minuter det tar för bussen att ankomma hållplatsen intill jobbet.
Te och yoga lindrar oro.
De morgnar som känns tyngre kan jag aktivt välja att komma lite senare till jobbet (Flextid uppskattas!) för att ge mig själv en stund på yogamattan. Det brukar hjälpa. I alla fall intalar jag mig själv det. Kombinationen av morgonyoga och te på bussen brukar bidra till att jag mår rätt så bra när jag väl kommer till jobbet. Och under dagen känner jag sällan av morgonens motstånd.
Vi har alla våra sätt för att må bra - vilka har du? Dela gärna med dig!
Det måste vara okej att inte pressa sig själv för hårt
24 - jan
Efter en lång och intensiv dag kommer jag hem och psyket ger liksom upp. Plötsligt känns all ansträngning jobbig och jag vill bara lägga mig under en filt, försvinna bort. Det är som att psyket inte längre orkar. Inombords finns en svag känsla av ångest, smått panik. Jag vill inte vara med. Jag förundras själv över hur snabbt känslotillståndet förändrades, från glad till mindre väl fungerande.
Sedan en tid tillbaka har energin mattats av, kreativiteten svalnat och förmågan att orka hela dagen inte varit självklar. Jag har helt enkelt jobbat för hårt. Den senaste veckan har jag dagligen haft spänningshuvudvärk, det är en konsekvens av att ha levt i ett för högt tempo. För min del kommer värken cirka två veckor efter att livet har varit för intensivt. Veckans huvudvärk har därför inte gått att göra så mycket åt, mer än att ha en ökad respekt för mig själv och mitt eget välbefinnande. Jag har accepterat att energin saknas, att behovet av vila är större och att det är okej just nu. För jag har ingen ångest och känner mig inte nedstämd, bara trött.
Det måste vara okej att inte pressa sig själv för hårt.
Efter en lång och intensiv dag kommer jag hem och psyket ger liksom upp. Plötsligt känns all ansträngning jobbig och jag vill bara lägga mig under en filt, försvinna bort. Det är som att psyket inte längre orkar. Inombords finns en svag känsla av ångest, smått panik. Jag vill inte vara med. Jag förundras själv över hur snabbt känslotillståndet förändrades, från glad till mindre väl fungerande.
Sedan en tid tillbaka har energin mattats av, kreativiteten svalnat och förmågan att orka hela dagen inte varit självklar. Jag har helt enkelt jobbat för hårt. Den senaste veckan har jag dagligen haft spänningshuvudvärk, det är en konsekvens av att ha levt i ett för högt tempo. För min del kommer värken cirka två veckor efter att livet har varit för intensivt. Veckans huvudvärk har därför inte gått att göra så mycket åt, mer än att ha en ökad respekt för mig själv och mitt eget välbefinnande. Jag har accepterat att energin saknas, att behovet av vila är större och att det är okej just nu. För jag har ingen ångest och känner mig inte nedstämd, bara trött.
Det måste vara okej att inte pressa sig själv för hårt.
Höstmörkret faller så snabbt
Höst den 7 oktober 2018.
Kanske är det för att höstmörkret faller så snabbt. Eller för att kylan får mig att frysa. Kanske har det att göra med all den tid och engagemang jag lägger ner på mitt jobb, för att det är mycket just nu. Eller så är det bara en sådan period. Överlevnad. Att göra det som behöver bli gjort just idag. Att skjuta mindre brådskande saker framåt. Perspektiv och andrum - jag längtar efter helg med ledig tid att fylla med ingenting.
Känslan kvarstår. Oktober var en intensiv månad. Men vacker, om man kikar på bilden ovan. Det känns tungt, tyngre, att det börjar bli mörkt, mörkare, jämfört med i oktober. Vanligtvis blir det så här för mig varje höst, att gnistan blir svagare och livet mer existentiellt ifrågasatt.
Om morgonens ångest
Jag har tre veckor kvar på mitt sommarjobb. Ja, jag räknar ner. Jag trivs så väldigt bra på min arbetsplats, men tycker det är tungt att varje morgon behöva hantera ångesten. Varför den har blivit min följeslagare är på många sätt obegripligt.
Jag vaknar innan klockan ringer, har svårt att somna om. När det är dags att börja dagen känns stegen tunga, oron är närvarande och jag har inte alls lust att gå hemifrån. Tungt. Ångest. Där finns hemlängtan innan jag ens klivit utanför dörren. Men så kommer jag iväg. Bussresan är också den kantad av oro, trots mina försök att hålla känslan på avstånd. Jag kliver av, promenerar sista biten till jobbet, öppnar dörren till vårt ljusa kontor och kliver in. För det mesta har känslan av oro och ångest försvunnit någonstans längs vägen, men ibland tar jag med mig obehaget in. Det gör mig ledsen.
Eftersom att det egentligen inte finns något skäl till varför jag har ångest och inte känner för att vara med, har jag funderat på vad som kan vara orsaken till detta tillstånd. Det jag kommer fram till; jag har känt så förut. Självklart hade jag ångest och mindre panik under de månaderna som jag jobbade på det snobbiga caféet. Det var en destruktiv arbetsplats som bröt ner mig. Men också innan och efter den perioden av mitt liv har jag upplevt ångest inför att gå till arbetet. Varför vet jag som sagt inte, jag har ju alltid trivts bra.
När vardagen istället kantas av skola, heldagar försjunken i studentlitteratur eller en dag utan motivation till skolarbete är känslan inte den samma. Inte ens om jag har en mindre bra dag. Ångesten är en annan då, inte ens sagt att känslan av mindre lycka kan definieras som ångest. Då känns det mest bara motvilligt. Men nu, när jag tar mig till ett arbete som jag trivs på, kan jag nästan börja gråta i hallen för att det känns så tungt.
Kanske är det något jag får lära mig att leva med.
Kanske är det helt enkelt så att vissa dagar är tyngre och att vissa människor är mer bräckliga. Kanske har det med tiden på dygnet att göra, med omständigheter runt omkring. Eller så är det bara så att ångesten kommer när den själv känner för det. Kanske kan man inte göra så mycket åt det, mer än att härda ut.
Jag vaknar innan klockan ringer, har svårt att somna om. När det är dags att börja dagen känns stegen tunga, oron är närvarande och jag har inte alls lust att gå hemifrån. Tungt. Ångest. Där finns hemlängtan innan jag ens klivit utanför dörren. Men så kommer jag iväg. Bussresan är också den kantad av oro, trots mina försök att hålla känslan på avstånd. Jag kliver av, promenerar sista biten till jobbet, öppnar dörren till vårt ljusa kontor och kliver in. För det mesta har känslan av oro och ångest försvunnit någonstans längs vägen, men ibland tar jag med mig obehaget in. Det gör mig ledsen.
Eftersom att det egentligen inte finns något skäl till varför jag har ångest och inte känner för att vara med, har jag funderat på vad som kan vara orsaken till detta tillstånd. Det jag kommer fram till; jag har känt så förut. Självklart hade jag ångest och mindre panik under de månaderna som jag jobbade på det snobbiga caféet. Det var en destruktiv arbetsplats som bröt ner mig. Men också innan och efter den perioden av mitt liv har jag upplevt ångest inför att gå till arbetet. Varför vet jag som sagt inte, jag har ju alltid trivts bra.
När vardagen istället kantas av skola, heldagar försjunken i studentlitteratur eller en dag utan motivation till skolarbete är känslan inte den samma. Inte ens om jag har en mindre bra dag. Ångesten är en annan då, inte ens sagt att känslan av mindre lycka kan definieras som ångest. Då känns det mest bara motvilligt. Men nu, när jag tar mig till ett arbete som jag trivs på, kan jag nästan börja gråta i hallen för att det känns så tungt.
Kanske är det något jag får lära mig att leva med.
Kanske är det helt enkelt så att vissa dagar är tyngre och att vissa människor är mer bräckliga. Kanske har det med tiden på dygnet att göra, med omständigheter runt omkring. Eller så är det bara så att ångesten kommer när den själv känner för det. Kanske kan man inte göra så mycket åt det, mer än att härda ut.
I drömmarna jobbar jag på det snobbiga cafét
27 - maj
I drömmarna befinner jag mig ibland på det snobbiga cafét, min gamla arbetsplats.
I drömmen är känslan den samma som när jag jobbade där; kravfylld. Krävande. Kvävande. I drömmen tassar jag omkring - om inte utanför byggnaden så som arbetsför mitt i lunchrusningen. Det är sällan jag faktiskt befinner mig på cafét, istället sker cirkusen på en plats där jag känner mig trygg. I natt utspelade sig drömmen hemma hos mina morföräldrar. Mina före detta arbetsgivare sprider samma obehag i drömmen som de gjorde under tiden då jag arbetade på cafét, det samma gäller en av mina tidigare kollegor.
Jag kan känna mig förföljd - det var tre år sedan jag avslutade min anställning där, flydde därifrån. Men minnena finns kvar, de bleknar sakta.
I drömmarna befinner jag mig ibland på det snobbiga cafét, min gamla arbetsplats.
I drömmen är känslan den samma som när jag jobbade där; kravfylld. Krävande. Kvävande. I drömmen tassar jag omkring - om inte utanför byggnaden så som arbetsför mitt i lunchrusningen. Det är sällan jag faktiskt befinner mig på cafét, istället sker cirkusen på en plats där jag känner mig trygg. I natt utspelade sig drömmen hemma hos mina morföräldrar. Mina före detta arbetsgivare sprider samma obehag i drömmen som de gjorde under tiden då jag arbetade på cafét, det samma gäller en av mina tidigare kollegor.
Jag kan känna mig förföljd - det var tre år sedan jag avslutade min anställning där, flydde därifrån. Men minnena finns kvar, de bleknar sakta.
Överväldigad av samvaron
Tidig morgon
Efter en kväll med ledsamhet somnar jag i Rickards famn. Där känner jag mig trygg. Drömmarna är många och strax efter fyra får jag mig själv att vakna upp från en mardröm. Rickard finns bredvid mig och kramar om mig lite extra. När morgonen gryr känner jag mig utvilad - och glad. Lugnet efter gårdagens lilla storm har lagt sig - om än tillfälligt, men bra nog. Om några timmar är tentan över och jag hoppas att jag lyckas behålla lugnet fram till dess.
Tentan skrivs och när jag kommer ut från salen sitter två vänner och väntar på mig. På mig. Det värmer mitt hjärta och jag känner mig så oerhört tacksam att jag har dem i min närhet. Deras omtanke och vilja att umgås med mig ser jag inte som självklart, trots att det för mig känns just självklart att vara tillsammans med de två. Det är vi tre, vi som i våras skrev fältrapporten tillsammans. I samklang går vi från universitetsområdet för att ta en tentaöl tillsammans med några från klassen.
Det blir en mycket trevlig eftermiddag och jag berörs av den samvaro som jag upplever då jag delar två timmar av min eftermiddag tillsammans med några från klassen. Jag upplever att min närvaro uppskattas, att skratten jag får som respons på mina uttalanden är ärliga och bevis på att jag är välkommen att vara en del av samvaron.
Det tar många timmar att landa och finna insikt om det som eftermiddagen har bjudit på. Jag som har kämpat med känslan av ensamhet större delen av mitt liv - och fortfarande gör det, men i mindre skala - förundras över den livsglädje och energi som samvaron och gemenskapen med andra människor medför. Jag kände mig som en del av ett sammanhang - och inte bara tillfälligt, utan också som en effekt av och kanske också en öppnad dörr till fortsatt gemenskap. Jag är överväldigad av samvaron som jag fick uppleva idag och hoppas att min uttryckta uppskattning i form av ord och kramar har fått berörda att inse vikten av vår relation.
Efter en kväll med ledsamhet somnar jag i Rickards famn. Där känner jag mig trygg. Drömmarna är många och strax efter fyra får jag mig själv att vakna upp från en mardröm. Rickard finns bredvid mig och kramar om mig lite extra. När morgonen gryr känner jag mig utvilad - och glad. Lugnet efter gårdagens lilla storm har lagt sig - om än tillfälligt, men bra nog. Om några timmar är tentan över och jag hoppas att jag lyckas behålla lugnet fram till dess.
Tentan skrivs och när jag kommer ut från salen sitter två vänner och väntar på mig. På mig. Det värmer mitt hjärta och jag känner mig så oerhört tacksam att jag har dem i min närhet. Deras omtanke och vilja att umgås med mig ser jag inte som självklart, trots att det för mig känns just självklart att vara tillsammans med de två. Det är vi tre, vi som i våras skrev fältrapporten tillsammans. I samklang går vi från universitetsområdet för att ta en tentaöl tillsammans med några från klassen.
Det blir en mycket trevlig eftermiddag och jag berörs av den samvaro som jag upplever då jag delar två timmar av min eftermiddag tillsammans med några från klassen. Jag upplever att min närvaro uppskattas, att skratten jag får som respons på mina uttalanden är ärliga och bevis på att jag är välkommen att vara en del av samvaron.
Det tar många timmar att landa och finna insikt om det som eftermiddagen har bjudit på. Jag som har kämpat med känslan av ensamhet större delen av mitt liv - och fortfarande gör det, men i mindre skala - förundras över den livsglädje och energi som samvaron och gemenskapen med andra människor medför. Jag kände mig som en del av ett sammanhang - och inte bara tillfälligt, utan också som en effekt av och kanske också en öppnad dörr till fortsatt gemenskap. Jag är överväldigad av samvaron som jag fick uppleva idag och hoppas att min uttryckta uppskattning i form av ord och kramar har fått berörda att inse vikten av vår relation.
Framtiden blir mer verklig
9 - jan
Jag läser information från universitetet. Att läsa sida efter sida på hemsidan som marknadsför och informerar om Stockholms Universitet gör framtiden mer verklig. Om en vecka jobbar jag min sista dag som deltidsanställd på min arbetsplats, efter det har jag tjänstledigt med möjlighet att arbeta när studierna inte tar upp min tid. Att börja läsa ska bli spännande och jag är förväntansfull! Samtidigt finns rädslan inför det nya och oron över att jag inte ska klara av studierna...
Jag läser information från universitetet. Att läsa sida efter sida på hemsidan som marknadsför och informerar om Stockholms Universitet gör framtiden mer verklig. Om en vecka jobbar jag min sista dag som deltidsanställd på min arbetsplats, efter det har jag tjänstledigt med möjlighet att arbeta när studierna inte tar upp min tid. Att börja läsa ska bli spännande och jag är förväntansfull! Samtidigt finns rädslan inför det nya och oron över att jag inte ska klara av studierna...
Jag minns känslan av otrygghet
19 - juli
Månaderna på caféet är bara minnen, men den huvudsakliga känslan av otrygghet gör sig påmind då och då och det skrämmer mig. Tiden på caféet bröt ner mig dag för dag och först efteråt - det gick nog inte mer än en vecka - insåg jag hur illa det kunde ha gått. Känslan som minnena ger mig vill jag skaka av mig - och jag gör det gång på gång. Det jag minns är otrygghet, kravet att hela tiden finnas till hands, falska leenden, slitsamt arbete, obefintlig tacksamhet, idiotförklarande av inte bara mig som anställd utan också av mig som person, pressen att alltid vara till lags, viljan men också oförmågan att ge gästerna bästa servicen, tillsägelser utan grund, rädslan för ytterligare en utskällning... Där finns mycket i minnet som skrämmer mig. På min förra arbetsplats finns också bra saker att komma ihåg, till exempel allt nyttigt som jag lärde mig. Dock är rädslan och otryggheten det som klingar klarast när jag tänker tillbaka... Och vid varje ögonblick fyllt av minnena blir jag lycklig av att faktiskt ha tagit mig därifrån i ett stycke, om så aningen trasig på sina ställen...
Månaderna på caféet är bara minnen, men den huvudsakliga känslan av otrygghet gör sig påmind då och då och det skrämmer mig. Tiden på caféet bröt ner mig dag för dag och först efteråt - det gick nog inte mer än en vecka - insåg jag hur illa det kunde ha gått. Känslan som minnena ger mig vill jag skaka av mig - och jag gör det gång på gång. Det jag minns är otrygghet, kravet att hela tiden finnas till hands, falska leenden, slitsamt arbete, obefintlig tacksamhet, idiotförklarande av inte bara mig som anställd utan också av mig som person, pressen att alltid vara till lags, viljan men också oförmågan att ge gästerna bästa servicen, tillsägelser utan grund, rädslan för ytterligare en utskällning... Där finns mycket i minnet som skrämmer mig. På min förra arbetsplats finns också bra saker att komma ihåg, till exempel allt nyttigt som jag lärde mig. Dock är rädslan och otryggheten det som klingar klarast när jag tänker tillbaka... Och vid varje ögonblick fyllt av minnena blir jag lycklig av att faktiskt ha tagit mig därifrån i ett stycke, om så aningen trasig på sina ställen...
Skyddad
12 - mars
Sängen skyddar mig från omvärlden, trots att tankarna är som mest påträngande just här. I sängen finns inga onda människors blickar, här finns bara jag och ibland den enda trygghet som jag har långt hemifrån. Han kommer på kvällarna, kryper mig nära och håller om. Han håller om, det räcker så. Annat är det när han går, då blir jag ensam kvar. Då får täcket ta hans plats, dörren agera sköld och gardinerna håller dagen på avstånd.
Sängen skyddar mig från omvärlden, trots att tankarna är som mest påträngande just här. I sängen finns inga onda människors blickar, här finns bara jag och ibland den enda trygghet som jag har långt hemifrån. Han kommer på kvällarna, kryper mig nära och håller om. Han håller om, det räcker så. Annat är det när han går, då blir jag ensam kvar. Då får täcket ta hans plats, dörren agera sköld och gardinerna håller dagen på avstånd.
Träning som skapar ensamhet
Och där stod jag. Tydligt var att min närvaro drog ner medelåldern i salen. Jag befann mig på ett jympapass anpassat för personer som behövde visa hänsyn till ryggen. Jag reflekterade först inte över det, tänkte att det var andra övningar men att det ändå skulle finnas möjlighet att göra på eget vis. Men nej, tydligen inte. Det var jag och pensionärerna. Och musiken; ingen bas alls och tillslut klarade jag inte mer. Vad jag egentligen fick ut av att vara där inne kunde jag inte lista ut. Det kändes patetiskt. Mitt liv kändes patetiskt; här försökte jag anstränga mig vara hurtig, men det kändes mest som att jag gjorde mig själv till åtlöje.
I ett sätt att fly från tillvaron lämnade jag salen och bestämde mig för att istället delta i passet en timme senare. Medel skulle antagligen vara mer i min smak.
För andra gången klev jag in i anläggningens största sal. Jag ställde återigen ner vattenflaskan intill en av pelarna. Musiken gick igång och jag borde ha varit nöjd. Men mina tankar var på annat håll. Det blev istället en timme full av energi – tack vare ledaren – men också en tillvaro som fick mig att se ner på mig själv. Runt omkring mig fanns de där hurtiga motionärerna; som borde ha lyft mig och fått mig att kämpa mer, men som – bara genom att följa ledarens instruktioner – fick mig att känna mig dålig, större, otillräcklig, lat, överflödig… Ensam. När de sista återstående minuterarna av passet tickade förbi och det var tänkt att man skulle ligga på rygg och slappna av satt jag mest stilla och försökta andas normalt. Jag blev än en gång påmind om att träning kan vara destruktivt, jag som trodde att de där tankarna hade gått haft sin övergång…
Träning ger mig destruktiva tankar, ett inlägg som berör samma tema.
Springer mot en tickande klocka
Det som känns har jag svårt att beskriva. Det är en saknad, men jag vet också att det endast är en fantasi, en påhittad historia. Samtidigt söker jag mig dit och jag kan inte undvika att notera hur mitt eget liv är i kontrast. Jag vet inte riktigt om jag gillar det... Mitt liv står stilla och jag tycker inte om det. I samma stund springer jag mot en klocka som rusar iväg.
Tystnaden som infinner sig, när paniken tar över.
Personer kommer mot mig och jag tvingas väja undan. Försöker hålla mig vid sidan av, men ändå i centrum för att passa in. Tempot är högt och jag gör som alla andra; går med strömmen, men vet egentligen inte vart jag ska. I farten läser jag på diverse skyltar, men jag kan inte se pilen som borde hjälpa mig. I minnet letar jag febrilt. Jag borde kunna det här, jag har gjort det förut. Tystnaden som infinner sig, när paniken tar över. Skakandet som påbörjas, när jag inser att jag är vilse. Jag samlar mig, går åt sidan och ser mig omkring. Folk rusar förbi, men inom mig har världen stannat. Tillslut ser jag min destination och jag tar mig åter in i vimlet av stressade själar. Det går snabbt och jag skyndar på stegen. Där ser jag en skylt, dit borde jag gå. Ändå är jag osäker, försöker lita på mitt eget förstånd. Tar mig ner under jord, ser ett tåg på stationen. Gör som en man framför mig och tar mig tre dörrar bort. In på ett tåg, där alla trängs vid ingången. Idioti. Jag har så svårt att förstå deras resonemang. Själv står jag inte ut och tar mig förbi folkmassan och går längre in i tåget. Jag åker några hållplatser och ankommer tillslut till min station. Jag ska gå av, men blir hindrad av en man med stor väska. Paniken som växer; jag kanske inte kommer av. Lyckas ta mig fram och ut. Tystnaden som bevakar mig, jag vill helst av allt skrika. Nu vet jag vägen, följer strömmen. Hittar en tavla som ger mig instruktioner. Tar mig till bussen, kliver på och andas ut. Lugnet kommer sakta, tystnaden är kvar och jag ser mig monotont om. Längtar efter R och blundar.
När jag kliver av hemma, möter han mig på hållplatsen. Han kramar om mig och har efter middagen fått höra hela historien från början till slut. Idag har jag varit i Stockholm. Jag tog mig till och från T-Centralen på egen hand. Panik bland mycket folk och ett inre sammanbrott. Jag klarade det, men det krävs styrka för att göra om det. Stockholm är en livlig stad. Jag är inte säker på att den passar mig. Inte ens om jag försöker att anpassa mig.
När jag kliver av hemma, möter han mig på hållplatsen. Han kramar om mig och har efter middagen fått höra hela historien från början till slut. Idag har jag varit i Stockholm. Jag tog mig till och från T-Centralen på egen hand. Panik bland mycket folk och ett inre sammanbrott. Jag klarade det, men det krävs styrka för att göra om det. Stockholm är en livlig stad. Jag är inte säker på att den passar mig. Inte ens om jag försöker att anpassa mig.
En kväll som denna
Jag ser ut genom fönstret. Där finns ett mörker. Men jag vet att det inte kan nå mig. Innanför husets fyra väggar är jag trygg. Men ibland tvivlar jag. Om kvällarna, då kommer känslan så tydligt. Tryggheten försvinner längre bort, sugs in i det där mörka. Det svarta. Jag känner rädslan komma smygandes. Jag ser mig hastigt om. Ingen där. Och heller ingen bredvid som kan hålla min hand. Ensam. Och med ett mörker som skrämmer. Jag drar gärna täcket långt upp över hakan. Samtidigt vet jag att där måste finnas möjlighet att fly. Jag behöver kunna ge mig av, om det är vad som krävs. Ge mig av från mörkret, bort, mot tryggare rum. Men jag har aldrig sprungit från mörkret, jag har legat kvar. Det gör jag varje kväll. Och även en kväll som denna. Jag ligger kvar och kommer sakta men säkert att drabbas av panik. Känslan kommer redan då jag inser att det är dags att sova. Kanske nu. Nej, jag väntar en stund. Men tillslut måste jag ge upp kampen mot mig själv. Jag måste få sova. Och då tvingas jag också möta mörkret. Det svarta utanför fönstret som bara väntar på att få komma in. Det väntar på att jag ska lägga mig i sängen. Strax därpå sugs jag in i ett hål och runt omkring mig kommer det snart att stå någon. Jag vet inte hur denne ser ut. Men jag vet att jag är rädd. Jag är rädd för mörkret.
När pulsen slår i takt med musiken
Jag trillade över ett inlägg hos Anna Helena. Hon beskrev så bra hur det känns att ha genomfört ett riktigt skönt pass på Friskis & Svettis. När jag läste hennes rader, blev jag faktiskt lite avundsjuk. Jag saknar att känna den där fantastiska känslan efter ett träningspass. I vanliga fall känner jag mig ofta misslyckad både under och efter passet, oavsett hur mycket jag kämpar. Det är inte så träning ska kännas...
Idag fick jag dock uppleva ett riktigt bra pass, då jag efter jobbet trampade som en galning. Spinning Puls Distans, ett träningspass som var helt nytt för mig. Spinning Puls har jag tidigare kört, men inte på distans. Det var faktiskt mycket jobbigare - men också väldigt roligt. Jag är vanligtvis ingen direkt tävlingsmänniska, men visst finns det ett ego som kommer fram då och då. När pulsklockan sitter klistrad mot bröstkorgen, finns där en själ som trampar för allt hon är värd. Jag. (Med många andra också, förhoppningsvis.) Det är en härlig känsla, när pulsen slår i takt med musiken. När basen är så kraftig, att man flyger fram på cykeln - oavsett motstånd eller tempo. När det bara går, när benen orkar trampa i en mindre evighet. Om träning alltid känns så här för mig i fortsättningen, finns nog en chans att jag börjar träna på riktigt.
Vad är viktigast för dig, när du tränar?
Så mycket som vi väntar på
På de blöta gatustenarna ligger utspridd syren, 11 juni 2010.
Våren är redo att spricka ut. Jag vill tro att många av oss är fulla av förväntan. Snart är den här, det är nära nu. Men mitt i förväntningarna och förhoppningarna om ännu en sommar, finns det något mer som lurar. Där finns kraven inför sommaren; jobb som ska fixas, hyn som ska bli brun, kroppen som ska trimmas inför dagarna på stranden, kärleken som ska hittas, utemöblerna som ska lackas, skolavslutningarna som ska genomföras så tidigt som möjligt... Krav inför en ny tid som väntar. Vi upplevde den förra året. Många av oss hoppas säkert på att denna sommar ska bli minst lika bra som förra årets varma månader. Själv är jag mest bara rädd för att inte leva upp till alla förväntningar. När är det dags att krya in under täcket och lämna världen utanför för ett tag? Ja, just det... Den tiden har ju redan passerat. Våren är här, det är dags att vara glad.
Jag vill inte spy!
Jag är redo att köra en timme långt spinningpass. Min förhoppning är att jag ska kunna ta i ordentligt och verkligen få ut det yttersta av träningen. Jag måste dock tänka om, när jag några minuter innan passet, börjar känna mig illamående. Att spy är det värsta jag vet, det finns inget värre. Och att göra det offentligt känns inte vidare lockande. I en lätt dimma tar jag mig därför till närmaste toalett. Jag låser om mig, andas en stund och mer händer inte. Kanske var det bara något tillfälligt som kom över mig? En dold känsla som gjorde sig påmind och fick drastiska konsekvenser? Jag beslutar mig för att - trots illamåendet - genomföra passet. I värsta fall får jag väl lämna salen, tänker jag för mig själv. Jag börjar trampa, det går bra. Dock känner jag lätt illamående, när jag tar i lite extra. För att skona min kropp och mitt psyke, försöker jag hänga med på passet, men i ett betydligt lugnare tempo. När endast nervarvning kvarstår, lämnar jag salen. Illamåendet har kommit tillbaka. Känslan av att vilja spy kommer över mig och jag drabbas av panik. Jag vill inte spy! Andningen försöker jag hålla koll på. Jag tar kontroll över mig själv, intalar mig att det kommer gå bra - bara jag kommer hem. Jag duschar, byter om och tar mig till hållplatsen. Bara jag inte måste spy på spårvagnen! Det går bra, jag kliver av två hållplatser senare. Där får jag vänta på min buss i några minuter, och under tiden hinner jag lugna ner mig själv och andas. Men det är inte lätt att förbereda sig inför en bussresa, när jag hela tiden blir påmind av mitt illamående. Rädslan för att spy på bussen - och rädslan för att spy över huvud taget - gör att jag mår ännu mer illa. Jag kliver i alla fall på bussen och sätter mig längst fram. Ifall jag nu måste spy, kan jag ju be busschauffören att stanna. Det är vad jag tänker, samtidigt som jag vet att det inte kommer att gå. Bussen kör och jag drabbas ännu en gång av panik. Jag vill inte åka buss, jag vill bara komma hem! En hållplats hinner jag åka, innan jag går av. Illamåendet känns tydligt och jag tror att jag ska spy när som helst. Jag drar mig undan till platser där det inte finns lika mycket folk. I mörkret försöker jag vistas, det skulle vara pinsamt att spy, när någon ser. Jag ringer Rickard. Förtvivlat förklarar jag att jag mår så illa och undrar om han kan hämta mig. Självklart. Älskade Rickard ställer alltid upp. Han är en underbar vän. Efter en stund kör hans bil in på en parkering i närheten. Jag kliver in, förklarar hur jag mår och börjar än en gång känna av illamåendet. Dessutom blir jag yr; kanske bara en bieffekt av min rädsla för att spy i kombination med vetskapen om att jag måste befinna mig i ett fordon. Rickard har dock tänkt på det mesta; under hemresan sitter jag med en plastpåse, som är redo att fyllas om så skulle behövas. När vi är nästan hemma, kommer illamåendet kraftigare än tidigare. Rickard lugnar mig och jag försöker andas. Jag vill inte spy! När bilen stannar, kliver jag ut. Jag skakar, blundar och tårarna rinner. Jag vill inte spy. Det är obehagligt, äckligt och det värsta jag vet. Spyfobi.
Detta var igår. Rickard följde med mig in och stannade en timme. Jag spydde aldrig. Natten har också gått bra. Dock känner jag mig inte riktigt frisk, därför stannar jag hemma idag. Skulle jag behöva spy, kommer det bara att bli värre, om jag befinner mig i skolan. Min fobi kommer att bli ännu svårare att hantera. Dessutom vill jag inte smitta ner hela skolan, om det nu skulle vara så att jag har fått en släng av vinterkräksjukan.
Jag vill inte spy.
Detta var igår. Rickard följde med mig in och stannade en timme. Jag spydde aldrig. Natten har också gått bra. Dock känner jag mig inte riktigt frisk, därför stannar jag hemma idag. Skulle jag behöva spy, kommer det bara att bli värre, om jag befinner mig i skolan. Min fobi kommer att bli ännu svårare att hantera. Dessutom vill jag inte smitta ner hela skolan, om det nu skulle vara så att jag har fått en släng av vinterkräksjukan.
Jag vill inte spy.
Filosoferar
Jag tappar greppet totalt och jag minns inte var jag står.
Som om mitt minne har raderats och jag har tvingats börja om på nytt.
Lära livet från början. Se för att kunna förstå.
Misslyckandena duggar tätt och ensamheten har blivit min livspartner på nytt.
I en sval bur, som varken ger skydd eller trygghet;
som bara håller mig borta från att uppleva omvärlden.
Överväldigad och stolt famlar jag efter nya ord
Jag får så otroligt många fina ord av er läsare. Det är överväldigande, minst sagt! Jag blir stolt och känner mig makalöst duktig. Samtidigt blir jag skrämd av alla fina ord; jag har svårt att tro att allt det ni skriver är riktat till just mig... Jag läser själv många bloggar med fantastiska skribenter bakom orden. Era ord är de samma som jag skriver till dem (om det inte är så att ni till och med skriver finare till mig...). Jag har svårt att förstå vad ni menar. Mina ord kommer för det mesta så naturligt och ni uppskattar dem mer än jag kunde ana. Jag är överväldigad och stolt. Nu famlar jag efter nya ord. Jag går in i en oupptäckt värld och letar efter något nytt. Något nytt och spännande.
Överväldigad och stolt famlar jag efter nya ord.
Överväldigad och stolt famlar jag efter nya ord.
