Personer kommer mot mig och jag tvingas väja undan. Försöker hålla mig vid sidan av, men ändå i centrum för att passa in. Tempot är högt och jag gör som alla andra; går med strömmen, men vet egentligen inte vart jag ska. I farten läser jag på diverse skyltar, men jag kan inte se pilen som borde hjälpa mig. I minnet letar jag febrilt. Jag borde kunna det här, jag har gjort det förut. Tystnaden som infinner sig, när paniken tar över. Skakandet som påbörjas, när jag inser att jag är vilse. Jag samlar mig, går åt sidan och ser mig omkring. Folk rusar förbi, men inom mig har världen stannat. Tillslut ser jag min destination och jag tar mig åter in i vimlet av stressade själar. Det går snabbt och jag skyndar på stegen. Där ser jag en skylt, dit borde jag gå. Ändå är jag osäker, försöker lita på mitt eget förstånd. Tar mig ner under jord, ser ett tåg på stationen. Gör som en man framför mig och tar mig tre dörrar bort. In på ett tåg, där alla trängs vid ingången. Idioti. Jag har så svårt att förstå deras resonemang. Själv står jag inte ut och tar mig förbi folkmassan och går längre in i tåget. Jag åker några hållplatser och ankommer tillslut till min station. Jag ska gå av, men blir hindrad av en man med stor väska. Paniken som växer; jag kanske inte kommer av. Lyckas ta mig fram och ut. Tystnaden som bevakar mig, jag vill helst av allt skrika. Nu vet jag vägen, följer strömmen. Hittar en tavla som ger mig instruktioner. Tar mig till bussen, kliver på och andas ut. Lugnet kommer sakta, tystnaden är kvar och jag ser mig monotont om. Längtar efter R och blundar.

När jag kliver av hemma, möter han mig på hållplatsen. Han kramar om mig och har efter middagen fått höra hela historien från början till slut. Idag har jag varit i Stockholm. Jag tog mig till och från T-Centralen på egen hand. Panik bland mycket folk och ett inre sammanbrott. Jag klarade det, men det krävs styrka för att göra om det. Stockholm är en livlig stad. Jag är inte säker på att den passar mig. Inte ens om jag försöker att anpassa mig.