Skenbart magiskt
Bild från min barndomsö, sommaren 2022.
Sommardagar på ön som jag växte upp på har något skenbart magiskt över sig. Jag antar att det kallas minnen. Själv får jag nya perspektiv och insikter varje gång jag besöker ön i takt med att mitt eget liv förändras och livet på ön i mina ögon på många sätt är det samma... Det kanske är det som är att växa upp och bli en egen individ. En romantiserad bild av en plats, en tid, ett sammanhang. I nuet kan tillvaron te sig en annan.
Tidsinställt inlägg, skrivet den 2023-08-19.
Att lämna barndomsstaden för ett liv som vuxen
1 - dec 2019
Så mycket perspektiv. Bara resan till centralstationen var påfrestande. Att nu sitta här, bland andra resenärer som liksom jag är på resande fot, känns nästan tryggare. Ontet i magen börjar avta. Ensamhetskänslan svalnar. Jag upplever mig själv svag som känner så, samtidigt som jag förespråkar acceptans.
På tåget vilket känns betryggande. Det ska bli skönt att komma hem. Göteborg känns inte längre som mitt hemma, även om jag tycker väldigt mycket om staden... Men R och mitt vuxna liv finns inte här. Jag kan uppleva att jag har svikit min familj då jag har flyttat. Samtidigt är det ju mitt liv och mina val.
Det är så blandat... Jag trivs så bra med mitt liv och känner mig lycklig. Samtidigt finns det viktiga värden i mitt liv, som familj, som större delen av livet befinner sig på distans. Min ursprungsfamilj har på flera sätt ersatts av R och vårt liv tillsammans. Kanske är det okej. [...]
När morgonen kommer och ljuset välkomnar dagen sitter jag på ett snabbtåg genom ett frost- och lätt snötäckt landskap. Mellan två världar, på resa mellan två hem. [...]
Bild från arkivet, 2018-07-27.
En känsla som har vuxit fram med tiden utifrån alla de gånger som jag har varit på besök i Göteborg. På besök i staden som en gång var mitt hem, men som jag för över sju år sedan lämnade för kärlekens skull. Från Göteborg till Stockholm för att leva mitt liv tillsammans med R. Det valet kommer jag aldrig att ångra. Samtidigt finns tankarna på att jag faktiskt gjorde valet att lämna min familj, för kärlekens skull. Att jag lämnade tryggheten i barndomsstaden för att leva livet som vuxen. För kärlekens skull. Jag vet att relationer är så mycket mer komplexa än så. Ingen av oss kan veta hur relationerna inom min ursprungsfamilj hade sett ut idag om jag hade bott kvar i Göteborg. Ingen kan veta hur livet i stort hade sett ut om jag inte hade flyttat, för kärlekens skull. Men det var valet jag gjorde. Och jag vill tro att allt blir vad man gör det till, så även relationer - oavsett geografiskt avstånd. Och som orden ovan beskriver; jag känner mig inte längre hemma i barndomsstaden jag en gång lämnade. Just nu har jag en annan plats jag kallar hemma.
Tidsinställt inlägg, skrivet idag kl. 10:52.
Inget sammanhang för mig
Att stå nere vid stora badplatsen och tydligt inse att det här på ön inte finns något sammanhang för mig var jobbigt. Känslan inombords skulle kunna beskrivas som ångest (och smått panik), något som det var länge sedan jag kände, i synnerhet här ute på ön. Känslan var så oväntad. Det kändes som att jag stod bland främlingar. Personer som jag vuxit upp med - om än på avstånd - var där med sina barn. Jag har inga. Jag passade inte in. Jag vet att jag inte tänkte och kände logiskt. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra, men jag kunde inte låta bli.
Kanske är ovanstående en del av att bli vuxen.
Om staden som jag flyttat från
28 - okt
Inte längre mitt hemma
Det är en märklig känsla att vara hemma. Hemma, hemma. Fast inte mitt hemma. Mitt hemma ligger femtio mil bort. Detta hemma var mitt förut. För fem år sedan. Det är uppenbart att detta sammanhang inte längre är mitt. Det är tydligt att jag har mitt liv någon annanstans. Det kan kännas vemodigt. Det finns hur många positiva och uppmuntrande ord som helst att säga om saken, men just nu vill jag bara vila i acceptansen. Jag måste tvunget acceptera att Västkusten är hemma, men inte längre mitt hemma. [...] Det känns vemodigt att inse att jag har lämnat Göteborg bakom mig - på många sätt. Också emotionellt. Jag antar att det inte är så konstigt, att det är vad som betecknar att bli självständig och vuxen. Ändå blir jag lika förundrad över känslan varje gång jag kommer tillbaka till Göteborg. Till hamnstaden, skärgården och Västkusten. Hemma.
En skapad framtid på annat håll
Sedan flytten till Stockholm har min tillvaro förändrats på många sätt. Inte bara har jag flyttat hemifrån och blivit sambo med min kärlek, jag har också skapat mig en tillvaro som på flera sätt skiljer sig från (och kanske också är ganska lik) den vardag som jag hade under mina första nitton år av livet. Jag har haft två anställningar, läst fem av sju terminer på högskola och hittat vänner som av någon oförklarlig anledning tycker om mig precis som jag är. Det där sista är faktiskt en väldigt spontan och ärlig reflektion...
Jag är inte den som har haft en massa vänner att självklart vända mig till, aldrig varit den populära tjejen i klassen. Liksom många andra har jag kämpat med omöjligheten att passa in i ett obefintligt ideal, tidigt i livet valde jag därför att försöka gå min egen väg. Kanske är det resultatet av mina val som jag får leva med idag (visst är det så), och det gläder mig så att jag tidigt i livet började sträva efter att ha en stark personlighet. Det är mycket lättare att lära känna andra människor om man på en grundläggande nivå känner sig själv. Inte sagt att jag alltid vet vad, på vilket sätt och varför saker snurrar inom mig, men jag bär för det mesta på en känsla av trygghet och identitet. Jag tror att det på senare år har hjälpt mig att hitta vänner som tänker som jag och som uppskattar mig för den jag är.
Det senaste året har det blivit tydligt för mig att jag har skapat mig en framtid på annat håll, miltals från min barndomsö och tryggheten. Samtidigt gör det mig varm inombords att jag står på egna ben (med R vid min sida), är någorlunda självständig och har börjat bygga på ett eget liv - i Stockholm. Det var inte vad jag trodde för åtta år sedan då jag och R blev ett par, men ändå verkar livet ha löst sig ganska bra för mig. Jag kan inte annat än att vara lycklig.
Med tankar på livet
Var jag har hamnat
Tid tillsammans med familjen
Jag ångrar inte att jag flyttade till Stockholm. Absolut inte. Det är däremot oklart om jag hade flyttat om det inte vore för R. Han är fin. Jättefin. Men jag sakar att bo nära familjen. Därför åker jag hem med ett starkt vemod inombords. Hade jag bott närmare hade det varit mer självklart att ha tacokväll tillsammans med pappa. Hade jag bott i samma stad hade jag kunnat äta brunch med mamma oftare. Den nuvarande situationen har fått mig att se på tiden tillsammans med familjen som något andaktsfullt.
Äventyr i tvättstugan
Första gången jag och R besökte tvättstugan var för en månad sedan. Vi lyckades boka en tvättid, men vi noterade också att vår bricka var felaktig och att vi bara kunde boka ett tvättalternativ. Utöver det lilla problemet var det nog så svårt att förstå sig på hur allt fungerade. Vi var nog inte tillräckligt uppmärksamma och det var först efter att ha provat fem olika maskiner som vi lyckades få igång en - som dessutom inte var bokad för oss. Vi hade tur som fick hjälp av en annan hyresgäst. Hon förklarade hur det fungerar i tvättstugan och med hennes hjälp lyckades vi få våra kläder tvättade. Noteras kan att det var två trötta, hungriga och irriterade unga människor som handfallet satt i tvättstugan under dessa två timmar. Att lämna tvätten utan uppsyn var inget alternativ, då fyra hushåll har möjlighet att tvätta samtidigt - i samma lokal.
Jag kommer att lära mig efter hand. Med ny bricka som fungerar korrekt finns inte mycket annat att göra än att anpassa sig (eller köpa en egen maskin till lägenheten). Att informationen är dålig gör mig förargad. Tydliga instruktioner och uppsatta regler i tvättstugan är väl det minsta man kan begära - speciellt med tanke på hyran.
Som nyinflyttad
Jag har medvetet engagerat mig i inflyttningen av lägenheten. Än så länge bor bara R här och jag är fortfarande skriven i Göteborg. Men det är vår lägenhet - trots allt, om så inom en snar framtid - och det gläder mig så att jag får vara med och ta tag i det som behöver göras, inreda tillsammans med R och bestämma vad som skall finnas i hemmet. Det är en självklarhet för R (och det är det nog för mig också) och jag vill dela med mig av den upprymdhet jag känner. Att flytta hemifrån, att skaffa sig ett eget boende och att göra det tillsammans med personen man tycker så mycket om - det är fint.
Jag ser mig själv som nyinflyttad. Snart även på riktigt.
Att handla är roligt
Jag längtar efter att få flytta hemifrån. Möjligheten att själv få bestämma vad som ska finnas hemma är något jag ser fram emot. Jag har redan några varor på min önskelista, såsom rabarber- och jordgubbsmarmelad, mannagryn och keso. Det är inga unika varor, men jag skulle mer än gärna se att de fanns i mitt hem.
Att uppskatta storhandling är något simpelt, men jag tycker om det. Man vinner på att också kunna uppskatta de små sakerna i livet...
Tycker du om att storhandla i matbutiker?
Våga drömma om en okänd tillvaro som inte skrämmer
Solnedgång på ön, 14 januari
Skrivet 14 maj
Att åka genom Sveriges landskap är inspirerande. Det får mig att drömma; om livet. Om en tillvaro som kan bli min om jag bara strävar efter att lyckas. För jag har faktiskt chansen att bestämma själv. Egentligen. Jag måste bara våga. Våga drömma om en okänd tillvaro som inte skrämmer. En röd villa ute i ingenstans; med åkrar utanför fönstret och med möjligheten att ständigt uppleva naturens skiftningar i takt med att årstiderna kommer och går. Nära till ett samhälle ska det vara, men den lilla byn behöver inte vara stor. Där ska finnas gemenskap och ro till att skapa. I mitt hem ska det finnas en nedsutten fåtölj som alltid välkomnar en till att sitta ner. Där ska jag sitta sent om kvällarna och skriva i min bok. Harmoni och inspiration ska finnas med mig och jag ska fylla tomma ark med ord. Mina ord. I en villa ute i ingenstans. Ett hem. Mitt hem.
Jag åkte tåg genom Sverige och insåg att vårt land är vackert - på många sätt - och att naturens skönhet existerar på de minst markanta platserna. Tanken på att bosätta mig i en storstad eller ens en stad på kartan kändes i tanken så bortkastat. Varför göra som så många andra och dra sig till storstäderna? Det är ju inte det jag vill med mitt liv; jag vill inte vara en i mängden. Jag vill vara speciell, fortsätta att vara den revolutionär som jag har varit under min skolgång och faktiskt göra det jag önskar i livet. Jag tycker inte om tanken på att fastna i ett mönster, i det så kallade ekorrhjulet, bara för att livet kan se ut så. Jag vill inte leva som man kan, jag vill leva som jag vill. Att jag klassas som vuxen och förhoppningsvis snart har möjlighet att flytta hemifrån är en underbar insikt. Jag kan vara fri om jag vill. Det enda som stoppar mig är jag själv; jag är mitt eget hinder.
Inspiration till ett hem
Jag ser fram emot att få flytta hemifrån och skapa mig ett eget hem utifrån personliga önskemål. Det handlar inte bara om att klara sig på egen hand, det handlar också om att bygga upp ett hem utifrån egna idéer. Alltifrån hur man ska hantera skåpet med plastlådor till det faktum att glasen inte får plats på den där speciella hyllan just för glas. Att få ta tag i problemen själv, istället för att störa sig på att det inte fungerar bra i föräldrahemmet.
Klocka från IKEA.
I veckan var mammas hushåll på IKEA, en händelse som inte inträffar alltför ofta. Vi hade en lista att gå igenom och den bockades av allt eftersom. Jag gick runt på egen hand och sög åt mig av all inspiration. Vistelsen på IKEA väckte tankar till liv och jag hittade några riktigt bra fynd, bland annat en klocka som jag tycker är väldigt retro. Jag blev kär! Den är fantastiskt fin och jag bara längtar efter att få köpa den till mitt framtida hem. Att gå omkring i ett stort möbelvaruhus fick mig verkligen att inse att jag själv snart har chans att påverka ännu mer i mitt liv, nämligen ett eget boende. Tankarna på att dela det med någon kom självklart upp och jag tog då ett beslut. Att bo tillsammans med någon innebär inte att man tvunget måste vara överens om all inredning; det handlar om att acceptera och kompromissa sinsemellan. Jag har i alla fall bestämt mig; klockan från IKEA ska finnas i mitt hem, om den så måste stå gömd bakom böckerna i en dammig bokhylla.
Var fri med självdisciplin
Något jag älskar med att bli vuxen, om så bara att gå i en högre årskurs på gymnasiet, är att jag får bestämma själv. Det finns ingen som plikttroget följer varje steg jag tar, ingen som säger åt mig vad jag ska göra. Istället är det mitt ansvar att saker blir gjorda, mitt fel om jag misslyckas och min förtjänst om jag gör bra ifrån mig. Allt beror på mig och det kallas för självdisciplin.
När jag tänker tillbaka på mitt senaste år i skolbänken, kommer jag att tänka på hur mycket jag har stört mig på att aldrig få klara mig själv. Skolan uppmuntrar till självständighet och eget ansvar, men det är först nu som jag verkligen får visa att jag kan. Något jag har lärt mig genom åren, både som skilsmässobarn och storasyster, är att planera, organisera och hålla koll på mina medmänniskor. Kalendern används flitigt och huvudet har lärt sig att sortera. Och när jag då äntligen får använda mig av mina egenskaper, då känner jag mig fri. Självdisciplin ger frihet. Man kan vara fri med självdisciplin. Det är en livslånga strävan och jag njuter nu av att få klara mig själv.
Dagens uppgift; påbörja uppgift i Kultur- och Idéhistoria samt skriva några rader på mitt projektarbete.
Brev från Rekryteringsmyndigheten
Brev från Rekryteringsmyndigheten.
Endast några dagar efter min artonårsdag fick jag hem ett brev från Rekryteringsmyndigheten. De uppmanade mig att lämna personliga uppgifter om mig själv, då det är viktigt för Sveriges försvar. Ett brev om framtiden, helt enkelt. Inom två veckor ska jag ha lämnat svaren, annars är det böter som gäller. Jag har nu tagit mig tiden att svara på frågorna, efter att ha skjutit upp det länge. Man ska svara så ärligt som möjligt och jag trodde det skulle vara svåra frågor. Det var dock inte många frågor, som jag behövde tänka efter på. Mest bara frågor på rutin.
Så fort man fyller arton klassas man helt plötsligt som vuxen. Lite ovant, men jag tycker det är roligt.
Att bo i lägenhet
Första gången som brevinkastet användes vid min närvaro i hemmet, ryckte jag till och trodde på närmare allvar att det var ett inbrott som skedde! Att behöva åka hiss den sista biten hem är jag inte heller bekant med. Än mindre okänd med det faktum att man hör allt - precis allt - som grannarna har för sig. Det är absolut inget jag stör mig på - det kan till och med vara trevligt, jag är bara inte van vid det. Året i Rickards lägenhet har fått mig att växa mycket; som flickvän, som människa och som enskild individ. Ett eget boende tillsammans med en person jag tycker om - men bara lite då och då. Att bo i lägenhet är i princip en helt ny värld för mig. Jag har alltid bott i vila eller i radhus. Att ta del av ett liv i ett bostadsområde bestående av höghus har varit en stark kontrast - men en positiv sådan.
Att bo i lägenhet är för mig en ny värld.
Jag trivs väldigt bra i det området där Rickard har sin lägenhet. En vecka kvar, sen är den inte längre hans. Men tiden som har varit, och den tiden som är, ger mig varma känslor inombords. Det känns som att jag fick en väldigt fin start på mitt liv som vuxen, när det kommer till det faktum att man ska borde skaffa sig en egen lägenhet, under åren som kommer näst efter att man har myndighetsförklarats. Att bo i lägenhet är faktiskt inte så dumt, inte om man tänker efter. Grannarna hörs, vilket gör att ensamheten inte blir lika påträngande. Ute på gården vistas hyresgäster från andra portar och att prata med dem man känner igen är bara trevligt. Leendena i trapphuset, mötena i tvättstugan eller varför inte de få sekunderna som passerar när man lite diskret har blicken sänkt då man delar hiss med en annan boende i huset. Alla de stunderna då man får känna sig som en del av något. Som en hyresgäst i huset - tillsammans med alla andra.
Tiden som kommer är för min del ingen tid som består av regelbundna besök i ett hyreshus. Jag återgår till min vardag ute i skärgården och mitt liv i ett radhus en bit utanför centrala Göteborg. Min tid för att lämna boet är inte kommen än. Men som det känns för tillfället kan jag definitivt tänka mig att flytta tillbaka till det området där Rickard (och jag) bor nu. Jag trivs så bra här! Att bo i lägenhet är spännande.
... bara jag inte glömmer mitt ursprung.
Om jag och Rickard håller ihop om några år, kan jag tänka mig att flytta till Stockholm. Jag tycker om att vara där och att göra den uppoffringen för den jag älskar, det vore stort. Och jag har inga problem med det, egentligen. Det svåra blir att släppa det som är jag. Det svåra blir att släppa taget om min trygghet, samla ihop det jag har och flytta ifrån allt. Men Rickard har gjort det för min skull. Om några år hoppas jag på att kunna göra det samma för honom. Jag är beredd att flytta, bara jag inte glömmer mitt ursprung.
Acceptera din kropp
Jag har, som så många andra unga tjejer, varit missnöjd med min kropp. Kanske har jag inte varit lika extrem som många andra. Det som har varit "fel" med min kropp, har varit att jag var mullig. Det har jag fått höra ända sedan jag var liten. Allt för många som står mig nära har sagt det. Inte alla, men många. Det har satt sina spår och jag blir påmind om det nästan varje dag. Jag blir påmind om att min vikt, mina former, mina små bröst... Jag kommer inte undan det faktum, att folk i min omgivning inte kan acceptera mig för den jag är. Då vill jag istället berömma mig själv. Jag har helt enkelt funnit mig i att "det är så här jag ser ut, just accept that". Det går inte att förändra hur man ser ut i stora drag. Man kan pyssla med håret, måla naglarna och sminka sig. Men ett utseende är något man måste acceptera och kunna leva med. Skönhetsidealen som finns i dagens samhälle är sjuka. De är sjuka! Att folk inte ser det. Jag blir rädd. Vissa kvinnor ser inte ens mänskliga ut, de ser ut som robotar - förprogrammerade och skapade efter någon konstig personens visioner om hur man ska vara skapt.
Nej, sånt tycker jag inte om. Jag har växt ifrån det stadiet (hoppas jag). Jag accepterar min kropp. Visst kommer jag en dag att falla tillbaka, eftersom spåren sitter så djupt. Men jag vägrar låta folk trycka ner mig. Klaga inte på mig, när du själv har så många brister. Det viktigaste är ju att jag är nöjd med min kropp. Sen vad du tycker, det behöver du inte yttra dig om. Tycker du att jag är fin, får du mer än gärna säga det. Men att vara elak, det är bara onödigt.
Acceptera din kropp, du är fin som du är.
Egentligen ska man inte behöva ha en partner, för att kunna inse det...
Prosit!
Alla växer vi upp
Det faktum att vi alla växer upp är något vi måste acceptera. Den tanken skrämmer mig. Jag fyller snart sjutton. Om ett år förklaras jag myndig. Då är jag vuxen, vilket betyder att jag måste ta hand om mig själv. Vuxen. Det är inte många år kvar för mig som tonåring. Vad har jag gjort under dessa fem åren? Inget festande, drickande eller annat som är typiskt för en tonåring. Jag har istället älskat. Olycklig kärlek, känslor bortom allas fantasier. Och här står jag idag, nästan vuxen. Det är snart slut på allt som snurrar i en ung tjejs hjärna. Mitt hjärta formas allt mer och jag blir mer vuxen för varje dag som går. Jag vill inte.
Vem ska man prata med. Finns det någon som förstår? Jag smsar min pojkvän...
J: Jag vill inte växa upp. Jag vill vara en söt femtonåring, inte vuxen med tråkiga känslor.
R: Va?? o.O Från boken du läser? (Min älskling känner mig väl.)
J: Mm. Den får mig att inse att jag inte längre kommer kunna vara med om allt sånt. Olycklig kärlek, hejdå. Knäppa tankar, no more.
R: Va? Va pratar du om? (Det är inte lätt att förstå sig på mig.)
J: Inget.
R: Vill du vara med om olycklig kärlek? Vill du göra knäppa saker? Ta det lugnt, det finns gott om tid.
J: Det kommer inte bli samma, för jag kommer vara vuxen.
R: Du är väl inte vuxen än?
J: Men snart.
R: Det är lång tid kvar... Mycket kan hända på ett år älskling...
J: Men jag sörjer ändå.
R: Kan jag göra något?
J: Jag vet inte. Tack ändå.
R: ...
Jag vill inte släppa taget om alla de känslor och tankar jag hade som ung. Det är ju dem som har format mig till den jag är idag. Jag vill inte bli vuxen.
