Med åren inser man att känslor inte alltid bör visas. Att visa sig svag är inte att rekommendera. Så fort en människa visar sig svag och sårbar, kommer omgivningen som gamar och sliter henne i stycken. En efter en kommer de och hackar. Som om inte det vore nog har hon också sig själv att skylla. Man ska lyssna på sitt hjärta, sägs det. Men också ens hjärta kan vända ryggen till. Det är då vi blir svikna av oss själva.
Vi blir äldre och vi lära oss mer. Svaghet är inte att rekommendera. Den som är svag är inget att ha. Den som klagar är jobbig. Att vara sig själv är inte tillåtet. Är man inte glad och munter, får man ingen uppmärksamhet. Livet är en dans på rosor, annars får det vara. Nej. Så fel man kan ha. Livet har toppar höga som berg och gropar som de djupaste dalar. Ändå ska man fortsätta vandra. Men det är svårt när man inte får visa sig svag. Sårbarhet är inte att rekommendera. Endast lycka är acceptabelt.
För att få lida måste det vara allvarligt och brutalt. Vardagens bekymmer är ingenting att bry sig om. Ändå är det de små bekymren som får oss att lida mest. Det är vardagens små motgångar som sakta bryter ner oss.

Gårdagens kväll blev väldigt... oväntad. Mötte upp Mirre och vi gick tillsammans ner till Dansen. Vädret var inte det bästa, så det var inte mycket folk där nere. Vi träffade på Katja och Alice. Jag blev dock lämnad ensam vid halv tio, då mitt sällskap tyckte att det räckte för ikväll. Ja, jag kan förstå dem. Försökte ringa pappa, men han svarade inte. Skulle jag följa med sällskapet, som sakta vandrade från musiken och de dansande paren, eller skulle jag gå på båten och leta upp pappa? Beslutångest? Lite så, ja. Men jag tog en egen väg. Ställde mig vid dansbanan och kollade på folk. Bra musik var det - dessutom som jag kände igen och kunde sjunga med till. Det var fuktigt i luften och duggade lite lätt. För att inte frysa stod jag och rörde lite på mig. Eller... Nej, det var nog inte därför. Jag gillar att dansa, speciellt när det är bra musik, så... Ja, där stod jag och rörde mig lite smått i takt till musiken. Plötsligt, när jag stod där och blickade ut över dansen som pågick, var det en äldre man, som räckte fram handen. - "Du ser ut att behöver dansa", sa han. Ja, jag.... Jag blev väldigt förvånad, men följde lydigt med den lite magra mannen upp på dansbanan. Kan ju inte påstå att han dansade speciellt bra, men ganska hyfsat. Första dansen gick bra, men under andra dansen tryckte han sig närmare mig. Det var ju inte obehagligt så, men jag kunde inte låta bli att reagera. Lite kul att pappa kom till dansbanan just då. Han såg mig dock inte.
Efter två danser med mannen, sa jag att det var dags för mig att gå hem. Det var ingen lögn, bara... En sanning, som sas lite för tidigt på kvällen. (a) Jag gick av dansbanan och ställde mig brevid pappa på berget. Efter en stund kom Iris, en av pappas kompisar. Hon är för härlig! Vi stod och pratade en stund, tills Iris beslutade sig, för att gå vidare till Värdshuset. Jag och pappa gjorde det samma. Iris och jag tog sällskap, eftersom vi båda gick. Pappa hade cykel, så vi trodde han skulle komma ikapp oss. Det gjorde han dock inte, så jag hängde på Iris in i det inglasade huset. Hon bjöd mig på en Pepsi. Tack för det snälla Iris. Vi ställde oss bland folk och tjötade  (= umgicks med folk, pratade, var social). Trevligt. Iris gick runt, men jag stod kvar vid bordet - alldeles ensam! Ne, men det var okej. Jag klarar mig själv. Kan ju inte hänga på Iris, bara för att jag följde med henne dit... Eller hur?
Jag gillar verkligen Iris. Även om det var mycket folk, som hon kunde pratat med, så valde hon ändå att stå vid mig. Vi pratade om allt möjligt! Mitt i vårt samtal om språkresor, kom det fram en ung kille. Han hade tandställning, ett sött leende och mörkbrunt, vågigt hår, som nästan snuddade axlarna. Han var lite söt faktiskt. Hur som helst. Han frågade, om vi inte ville komma och sätta oss hos dem. Jag blev helt stum. Vad var detta? Tanken på vem han egentligen ville ha vid bordet dör upp i huvudet på mig. Var det mig han ville ha där, en minderårig tjej med flätor i håret, eller ville han ha sällskap av Iris, en medelålders kvinna med lila hår? Ja, det förblir nog ett mysterium. Iris insisterade på att vi skulle gå dit och sätta oss. Haha, det var himla kul! Gulliga Iris började prata med de fyra grabbarna direkt. De var tydligen ute och seglade och skulle vara ute en hel vecka. De hade lite planer på vart de vill åka, men frågade även oss, om vi visste något bra ställe. Mycket trevligt samtal var det - verkligen! Att hon kallade dem för "... lilla älskling..." tycker jag förklarar väl, hur snäll och härlig hon faktiskt är! Ja, jag vill egentligen inte sluta skriva och berätta, hur mycket jag tycker om henne. Men nu får det nog räcka. Ni orkar säkert inte läsa mer...
Vid tolv, då Värdshuset skulle stänga, kom pappa och sa att vi skulle gå hem. Jag skulle gärna stannat längre, men... Ja, pappa bestämmer.
Det blev en trevlig kväll, trots dåligt väder, ensam ståendes vid dansbanan och en fuktig tröja. Jag är nog den enda, som kommer gå ner till bryggan, även om det snöar! xD Haha, ja. Jag tycker man ska passa på. Det är inte många torsdagar om året, som man får uppleva kvällar med musik, dans, folk och... öl.

Det känns som att jag är på väg in i vuxenlivet. Att bli tillfrågad, om man vill sätta sig vid ett annat sällskaps bord... Det var rätt amazing... Men ja. Någongång ska man uppleva det och jag gjorde det, när jag var sexton.

/Jasmine