Imorgon är sista dagen att lösa in sina 50-öringar. Vi säger hejdå till svenska valutans sista mynt som är värt ören. Från och med på fredag är det minsta myntet vi har här i Sverige värt en krona. Med detta farväl fördubblas panten på aluminiumburkar, som då är på en krona. Tack för allt, kära 50-öring (1862-2010)!

The Little Mermaid

Brittisk dokumentär från 2008. Mot alla odds firade Shiloh Pepin sin åttonde födelsedag i augusti 2007. Shiloh föddes med en ovanlig defekt som kallas för sjöjungfrusyndromet. Hon är en av tre levande personer i världen med denna defekt. Dokumentären följer Shiloh i hennes kamp för att överleva.
Källa: tv.nu

Dokumentären är otroligt spännande. Jag är chockad och väldigt förundrad. Det är så overkligt på något sätt.
Sjöjungfrur finns faktiskt på riktigt. Det vill jag tro. Starkt!

Bilden är lånad från Fridas Blogg, tack för det.
Det var hennes inlägg som inspirerade mig till att skriva dikten nedan.

Alla råkar ut för ett brustet hjärta någon gång i livet.
Alla krossar hjärtan, inte alltid med flit.
Men ett brustet hjärta kommer läka,
även om det ligger utspritt i världens alla hörn.
Ett brustet hjärta vet sin plats.
En krossad kärlek kan komma åter.
Man ska hoppas, man ska tro.
Ingenting är förgäves.

När jag var nere vid hamnen, såg jag att det låg ett djur nere i viken. Jag gick närmare och kunde då se att det var en död hare. Den låg och flöt i vattnet. Kroppen gungade i takt med vågorna, som sakta rullade mot klipporna. Det kändes så hemskt, så sorgset. Hur hade haren dött? Vad var det sista den fick uppleva, innan den var tvungen att ge upp andan? Hade den bara hoppat rakt ut i vattnet och sedan drunknat? Jag stod där stilla och tyst. Jag knäppte mina händer och höll en tyst minut för denna varelse.


Bild på den avlidna. Klicka för större bild.
(Det finns säkert någon som tycker att det är obehagligt,
så därför har jag valt att publicera bilden i miniatyr.
Då finns det valmöjlighet att göra som man själv vill.)

Rest In Peace lilla Haren.

I lördags var jag på bröllop! Det var Rickard's pappa som gifte sig.
Jag, Rickard och brorsan Sebbe åkte och hämtade farmor, innan vi åkte vidare till Vallby kyrka.


Bröllopet hölls i Vallby kyrka.

 
Jag.


Jag.

Brudparet i kyrkan.


Kyssen!


Riktigt fina placeringskort.

Jag tog inte med mig kameran till middagen, därför finns det inga bilder därifrån. Jag kände att jag bara ville njuta, slippa tänka på massa annat. Och det var precis vad jag gjorde - hela kvällen!

Efter att ha åkt efter en vit limousine (stavning?) med det lyckliga brudparet som passagerare, anlände vi till ett jättefint hus. Vi stod ute på gräsmattan, när brudparet anlände i sina fina kläder. Jag hade lite svårt att stå rakt, eftersom mina högklackade skor sjönk ner i gräsmattan. Inte så roligt faktiskt... men det gick bra och jag kom välbehållen in i en stor lokal. Jag höll mig nära Rickard, det kändes säkrast så. Bordsplaceringen visade att jag hamnade mittemot min älskade, men att jag fick Sebbe brevid mig. Perfekt! Maten smakade underbart. Buffé slår aldrig fel. Vi fick otroligt söta cupcakes till efterrätt. Det var otroligt gott att sitta och mumsa på. Detta gjorde vi, medan en film rullade på väggen. Det var en film om Carina - bruden dagen till ära. Först visades en parodi, som hennes kompisar hade spelat in. De överdrev hennes karaktär på ett humoristiskt sätt. Hela lokalen skrattade. Jag hade dock svårt att förstå det roliga, antagligen för att jag inte känner bruden så väl.
Efter att alla gästerna fått i sig god mat och dryck, började dansen. Borden hade skjutits åt sidan och golvet var fritt för dans. Rickard bjöd upp mig! >.< Det trodde jag inte att han skulle våga. Han säger att han inte kan dansa, men jag säger emot honom. Alla kan dansa! Det är bara att röra lite på kroppen (helst i takt till musiken), så klarar man sig jättefint. Jag klängde nog en hel del på min pojkvän. Ledsen för det.
Under kvällen var det mycket känslor som kom upp till ytan - både för mig och Rickard. Vi behövde varandra, vi behövde vara i varandras närhet. Alla känslor som bubblade upp, gjorde att jag vandrade på moln. Det var en kväll av lycka, hopp, frihet, skratt, tårar och framför allt kärlek. Det var kärlekens afton. Love is in the air...

Strax efter midnatt satte vi oss i bilen hem. Rickard körde så fint. Jag sov som en stock och Sebbe... Ja, jag vet inte vad han gjorde. Jag vet bara att han inte sov.

Tack snälla, för att jag fick dela den här dagen mer er.
Tack till brudparet, för att jag fick komma.
Rickard, du vet att jag älskar dig.
Tack alla andra, för ert otroligt trevliga sällskap och för att ni gjorde kvällen så rolig.

Jag var lycklig.
Kram

Vissa gör allt, för att få fram sitt budskap.

Mitt i centrala stan är det någon, som har skrivit 'Tänk på de hemlösa' mitt på ett övergångsställe. Vissa gör tydligen allt, för att få fram sitt budskap. Jag blev verkligen påverkad av det. Jag har hittat ännu en anledning till varför jag inte tycker om att gå på stan... Intill vägen sitter det ofta folk, som ser väldigt fattiga ut. Det är alltid en lika ovanlig syn för mig, även fast det är mycket vanligt. Men hur kommer de sig, att så många människor har det så? Är de verkligen hemlösa, eller sitter de bara där och luras? Idag såg jag en man sitta ner på marken, med en skylt framför sig. Jag läste inte så noga vad det stod på skylten, men något i stil med "Jag är sjuk, jag har diabetas. Min fru..." Mitt hjärta började värka och jag kände skuld. Varför är det såhär? Varför har inte alla ett hem? Hur kommer det sig, att deras öde blivit såhär? Jag har svårt att förstå, varför världen ser ut, som den gör...

/Jasmine

Det sägs att Kärleken inte har några gränser. Jag har nog fått det beskräftat för mig - ännu en gång.
När jag fick kontakt med Rickard första gången, då tänkte jag inte på, att det skulle bli vi två. Jag blev intresserad av Rickard ganska tidigt i vår relation, men det var på avstånd. Den 8 augusti 2008, när han gick av tåget, då hade jag heller ingen aning om, att det skulle bli vi två. Jag hoppades - det måste jag erkänna - men jag visste inte säkert. På söndagen den 10 augusti det året, då jag skulle börja nian, stod vi på stationen och grät båda två. Vi ville inte lämna varandra, men det var vi tvungna att göra. Vid perrongen stod ett tåg och vänta. Vi hade tid i världen. När har man egentligen det? Jag var helt förkrossad. När skulle jag få träffa Rickard igen, den människan, som jag vekrkligen tyckte så mycket om! Tanken på att vi inte skulle kunna ses så ofta, gjorde mig ännu mer ledsen. Jag ville inte att han skulle åka ifrån mig, men jag hade inget val.
Min relation med Rickard är fortfarande bra. Igår hade vi varit ihop i 13 månader. Det är bra kämpat. En relation på avstånd är inte den lättaste att hålla vid liv...
Jag trodde att jag och Rickard hade något av det svåraste, men så är det tydligen inte...
En god vän till mig, har haft sin flickvän på besök. De träffades via en sida på Internet. (Det var så jag fick kontakt med Rickard...) Hon bor i Rumänien! Inte bara det att de bor långt ifrån varandra... Allt kostar så mycket mer. De kan inte ringa till varandra varje dag, utan att det kostar en halv förmögenhet. Om de nu måste träffas, så kan de inte vara hos den andra några timmar senare. Jag... Jag... Jag trodde vi hade det jobbigt, men absolut inte, om man jämför med hur dessa två har det.

Jag hoppas av hela mitt hjärta, att de håller ihop, att de lyckas hålla kontakten och att de fortsätter att älska varandra.
Kom ihåg att...
Kärleken har ingen gränser.
Kärleken övervinner allt.
Kärleken är vacker.
Kärleken gör livet värt att leva.

/Jasmine

I väntkuren satt en man och en kvinna, båda i medelåldern. De pratade högt och ljudligt med varandra. Det verkade inte vara något gräl, de vara bara engagerade i samtalet. Kvinnan hade en ölburk i handen, där hon satt på sin rullator. Mannen hade inget i händerna, men det låg en ölburk under bänken, som han satt på. Jag iakttog dem. Inte av det faktum att de var alkoholister - absolut inte - snarare för att jag tyckte det var intressant. De verkade trevliga och jag... väntade bara på spårvagnen. Inte helt oväntat började de prata med mig. Jag kan inte låta bli att le. Det finns alltid människor, som gärna kommer fram och pratar. Så länge det inte känns obehagligt, så är det helt okej med mig.
Kvinnan blev sugen på cigg. Hon förstod att jag inte röker, så hon brydde sig inte om att fråga mig. "Ni ungdomar röker väl inte", sa hon till mig och en annan ung människa, som stod i väntkuren. Utanför det inglasade skyddet gick en ung kvinna och rökte. Kvinnan, som tidigare suttit på rullatorn, gick ut och frågade om en cigg. Den tilltalade kvinnan skakade på huvudet och fortsatte prata i sin mobiltelefon. Kvinnan i medelåldern fortsatte sitt sökande och fick tillslut en cigg av en vän (?), som stod på andra sidan av spåret. Han fick en kram av henne, antagligen som tack för ciggen. Hon fick tydligen inte tänt den, för den brann inte, när hon kom tillbaka och satte sig hos mannen.
Precis innan jag skulle gå på spårvagnen, satte sig kvinnan gränsle över mannen och började hångla med honom. Jag tror jag lyckades urskilja något i stil med: "Jag blev sugen och fick lust för det..." Hm... Kan man bara bli sugen och sen sätta sig på någon och börja hångla med honom eller henne? Kanske kan man det.

Jag kan inte låta bli att påverkas. Det livet, som vissa lever, är som en helt annan värld. Jag är van vid min värld, den värld som jag är uppväxt i. Jag har ett perspektiv på hur världen ser ut och på vad som kan hända och på vad som inte kan hända. De människor, som lever på gatan, är hemlösa eller helt enkelt inte har något riktigt hem att gå till... De lever ett helt annat liv. De ser saker, som inte jag och andra människor i samhället ser. Deras perspektiv på världen är nog inte alls det samma som mitt. Nej, det är det inte. Jag är säker.
Att jag påverkas så mycket av hur människor lever, är kanske för att jag så himla gärna skulle vilja hjälpa dem. Alla vill kanske inte ha hjälp, men jag är säker på att det finns personer, som skulle vilja ha hjälp, men som inte får den. Jag önskar att jag kunde hjälpa dem...

Jag och några vänner satt i Nordstan. Nedanför oss, på våningen under, stod en man och spelade trummor. Underbara rytmer! Han var riktigt duktig, kunde verkligen det han höll på med. Jag njöt i fulla drag. Det var inte svårt att drömma sig bort, se hur hans händer dansade över trumman. Jag var helt förbluffade. Mitt i hans spelande, kom en vakt fram till honom. Han blev tillsagd att... Jag vet inte vad vakten sa till honom, men han slutade spela, ställde ifrån sig trumman och satte sig ner på stolen. Inget mer. Ingen mer musik. Vad var nu detta? Får man inte spela musik inne i Nordstan? Någon ny regel som satts upp? Någon som vet? Jag blev lite ledsen faktiskt. Jag kände mig så besviken. Kanske kände mannen också så. Han såg lite nere ut. All hans glada energi hade försvunnit och han satt bara där på stolen. Det gjorde ont inom mig.
Efter en stund började han spela igen! Om ni bara kan förstå hur glad jag blev! :D Det var underbart att höra trummans ljud strömma ut i köpcentret. Hans händer dansade av lycka och jag fylldes med glädje. Jag är i vanliga fall väldigt snål, men idag kunde jag inte behärska mig. Jag var bara tvungen att lägga lite pengar i hans väska, som han ställt en bit framför sig. Jag och mina vänner tog trappan ner. Vi slöt oss till gruppen, som fascinerat stod och kollade på denna makalösa stjärna. När hans händer slutade att dansa och trumman tystnade, klappade vi händerna och jublade. Jag var inte den enda, som gillade det jag hade hört. Alla i mitt kompisgäng gick fram och la lite pengar. Det var underbart! Alle köpte till och med en skiva med honom.
Vi stod kvar ännu en stund och såg på föreställningen. Folk i alla åldrar hade samlats omkring trummornas mästare, för att se och höra denna begåvning. Ett nyfiket barn tog sig fram. Hans mamma höll honom i tröjan, för att han inte skulle komma för nära. Barn är nyfikna och vill gärna prova. Detta barn var inget undantag. Han gick på nyfikna ben fram till trummorna. Mannen spelade och det gjorde också den lilla pojken. Han slog några slag på trumman och hittade snart takten. Där stod alltså en vuxen man och en liten pojke på... två år och spelade trummor tillsammans. Jag berördes verkligen. Det var så fint. Jag kände hur mitt hjärta grät av lycka. Sådan charm, sådan... otrolig händelse.

Att man kan bli så berörd av något så enkelt... det tackar jag livet för.

Vad kan egentligen ske på en spårvagn? Förvånansvärt mycket måste jag säga. Det jag nu ska berätta skedde under mindre än tio minuter. Det är knappt man kan tro det...
Jag, Joseph och Oscar gick på spårvagnen mitt i centrala stan. Killarna skulle hem och jag skulle möta upp en annan kompis. När jag kom på, la jag märket till att det på spårvagnen satt en man med en ölburk i handen. Visst tänkte jag tanken om att han nog inte var nykter, men tanken slank bara förbi, utan vidare tankegång. Några hållplatser senare hördes en duns. Mannen hade tydligen ramlat av sitt säte. En del av ölburkens innehåll hade hamnat på golvet, liksom mannen själv. Det högg till i mig. Han reste sig sakta upp. Var han okej? Borde man hjälpa? Jag satt kvar, utan att agera. Passagerarna närmast honom flyttade sig längre bak i vagnen. Ännu en gång högg det till i mig. Visst kan jag förstå att de inte ville sitta brevid en man, som luktar alkohol, men personligen tycker jag det var en drastisk handling. Vet inte om jag själv skulle suttit kvar, men som åskådare skämdes jag över dem... Mannen började prata med passagerarna runt omkring sig. Han blev ständigt avvisad, tillsagd att han inte skulle tilltala dem. Fler passagerare satte sig längre bak i vagnen. Jag skämdes mer. Hur tror ni han känner nu? Finns det ingen respekt, även för de som är svagare? Tänker ni på hur han mår? Tankarna klanade och jag mådde sämre.
Joseph bestämde sig, för att hoppa av spårvagnen tidigare, än vad han egentligen behövde. Varför vet jag inte. Om det berodde på mannen eller på något annat, det är oklart. Jag satt på ett enskilt säte. Oscar hade nu ställt sig brevid mig. Vi pratade om reklamen, som fanns på spårvagnen. Av ren reflex pratade jag om oviktiga saker, kanske mest för att slippa se verkligheten. Den berusade personen försökte inflika en kommentar, men vi ignorerade honom totalt.
Mannen gick till bakre delen av vagnen. Där satt alla de passagerarna, som förflyttat sig dit, för att slippa honom. Många reagerade väldigt starkt, sa att han skulle gå fram eller gå av vagnen. Han hade svårt att hålla balansen och var många gånger nära att ramla på någon. Det skrek inom mig. Visst förstår jag att folk reagerar som de gör, men ser de inte människan? Vad ser folket? En alkoholist som bara är i vägen? Men är det så? Finns det inte en människa där inne, som kanske behöver hjälp? Jag visste inte vad jag skulle göra. Hur handlar man i en sådan situation? Tanken på att be honom komma fram och sätta sig lockade. Samtidigt skämdes jag, för att jag undvikit honom, när han försökte prata med oss tidigare. Jag ville hjälpa, men var för feg för att utföra handling. (Ett stort problem i dagens samhälle.)
Några av passagerarna där bak började bli arga... Det hela slutade hemskt. Tre personer kastade ut honom från spårvagnen. Ja, jag menar verkligen kastade ut; tryckte honom ner för de få trappstegen och puttade ut honom, genom dörrarna, som man öppnar med sin kraft. Det var hemskt att se! Jag var helt skärrad. Hur kan man göra så mot en annan människa? Har inte han samma rätt som alla andra att sitta på spårvagnen? Det högg till ordentligt. Jag kände hur tårarna ville tränga fram. Oscar hade tagit min hand. Jag höll i den hårt. Tack för det.
Två hållplatser senare gick Oscar av. Jag satt kvar och fortsatte min resa...

Vad det rätt eller fel?
Kunde man handlat på annat sätt?
Fri diskussion!