I väntkuren satt en man och en kvinna, båda i medelåldern. De pratade högt och ljudligt med varandra. Det verkade inte vara något gräl, de vara bara engagerade i samtalet. Kvinnan hade en ölburk i handen, där hon satt på sin rullator. Mannen hade inget i händerna, men det låg en ölburk under bänken, som han satt på. Jag iakttog dem. Inte av det faktum att de var alkoholister - absolut inte - snarare för att jag tyckte det var intressant. De verkade trevliga och jag... väntade bara på spårvagnen. Inte helt oväntat började de prata med mig. Jag kan inte låta bli att le. Det finns alltid människor, som gärna kommer fram och pratar. Så länge det inte känns obehagligt, så är det helt okej med mig.
Kvinnan blev sugen på cigg. Hon förstod att jag inte röker, så hon brydde sig inte om att fråga mig. "Ni ungdomar röker väl inte", sa hon till mig och en annan ung människa, som stod i väntkuren. Utanför det inglasade skyddet gick en ung kvinna och rökte. Kvinnan, som tidigare suttit på rullatorn, gick ut och frågade om en cigg. Den tilltalade kvinnan skakade på huvudet och fortsatte prata i sin mobiltelefon. Kvinnan i medelåldern fortsatte sitt sökande och fick tillslut en cigg av en vän (?), som stod på andra sidan av spåret. Han fick en kram av henne, antagligen som tack för ciggen. Hon fick tydligen inte tänt den, för den brann inte, när hon kom tillbaka och satte sig hos mannen.
Precis innan jag skulle gå på spårvagnen, satte sig kvinnan gränsle över mannen och började hångla med honom. Jag tror jag lyckades urskilja något i stil med: "Jag blev sugen och fick lust för det..." Hm... Kan man bara bli sugen och sen sätta sig på någon och börja hångla med honom eller henne? Kanske kan man det.

Jag kan inte låta bli att påverkas. Det livet, som vissa lever, är som en helt annan värld. Jag är van vid min värld, den värld som jag är uppväxt i. Jag har ett perspektiv på hur världen ser ut och på vad som kan hända och på vad som inte kan hända. De människor, som lever på gatan, är hemlösa eller helt enkelt inte har något riktigt hem att gå till... De lever ett helt annat liv. De ser saker, som inte jag och andra människor i samhället ser. Deras perspektiv på världen är nog inte alls det samma som mitt. Nej, det är det inte. Jag är säker.
Att jag påverkas så mycket av hur människor lever, är kanske för att jag så himla gärna skulle vilja hjälpa dem. Alla vill kanske inte ha hjälp, men jag är säker på att det finns personer, som skulle vilja ha hjälp, men som inte får den. Jag önskar att jag kunde hjälpa dem...