För snart fyra år sedan lämnade jag min barndomsö på Västkusten för att bege mig till huvudstaden och leva livet tillsammans med min R. Då, för fyra år sedan, var det ett vemodigt beslut att fatta - trots att jag hade förberett mig sedan lång tid tillbaka. Då, för fyra år sedan, vågade jag inte tro på en framtid i Stockholm.

Sedan flytten till Stockholm har min tillvaro förändrats på många sätt. Inte bara har jag flyttat hemifrån och blivit sambo med min kärlek, jag har också skapat mig en tillvaro som på flera sätt skiljer sig från (och kanske också är ganska lik) den vardag som jag hade under mina första nitton år av livet. Jag har haft två anställningar, läst fem av sju terminer på högskola och hittat vänner som av någon oförklarlig anledning tycker om mig precis som jag är. Det där sista är faktiskt en väldigt spontan och ärlig reflektion...

Jag är inte den som har haft en massa vänner att självklart vända mig till, aldrig varit den populära tjejen i klassen. Liksom många andra har jag kämpat med omöjligheten att passa in i ett obefintligt ideal, tidigt i livet valde jag därför att försöka gå min egen väg. Kanske är det resultatet av mina val som jag får leva med idag (visst är det så), och det gläder mig så att jag tidigt i livet började sträva efter att ha en stark personlighet. Det är mycket lättare att lära känna andra människor om man på en grundläggande nivå känner sig själv. Inte sagt att jag alltid vet vad, på vilket sätt och varför saker snurrar inom mig, men jag bär för det mesta på en känsla av trygghet och identitet. Jag tror att det på senare år har hjälpt mig att hitta vänner som tänker som jag och som uppskattar mig för den jag är.

Det senaste året har det blivit tydligt för mig att jag har skapat mig en framtid på annat håll, miltals från min barndomsö och tryggheten. Samtidigt gör det mig varm inombords att jag står på egna ben (med R vid min sida), är någorlunda självständig och har börjat bygga på ett eget liv - i Stockholm. Det var inte vad jag trodde för åtta år sedan då jag och R blev ett par, men ändå verkar livet ha löst sig ganska bra för mig. Jag kan inte annat än att vara lycklig.