Jag har tre veckor kvar på mitt sommarjobb. Ja, jag räknar ner. Jag trivs så väldigt bra på min arbetsplats, men tycker det är tungt att varje morgon behöva hantera ångesten. Varför den har blivit min följeslagare är på många sätt obegripligt.

Jag vaknar innan klockan ringer, har svårt att somna om. När det är dags att börja dagen känns stegen tunga, oron är närvarande och jag har inte alls lust att gå hemifrån. Tungt. Ångest. Där finns hemlängtan innan jag ens klivit utanför dörren. Men så kommer jag iväg. Bussresan är också den kantad av oro, trots mina försök att hålla känslan på avstånd. Jag kliver av, promenerar sista biten till jobbet, öppnar dörren till vårt ljusa kontor och kliver in. För det mesta har känslan av oro och ångest försvunnit någonstans längs vägen, men ibland tar jag med mig obehaget in. Det gör mig ledsen.

Eftersom att det egentligen inte finns något skäl till varför jag har ångest och inte känner för att vara med, har jag funderat på vad som kan vara orsaken till detta tillstånd. Det jag kommer fram till; jag har känt så förut. Självklart hade jag ångest och mindre panik under de månaderna som jag jobbade på det snobbiga caféet. Det var en destruktiv arbetsplats som bröt ner mig. Men också innan och efter den perioden av mitt liv har jag upplevt ångest inför att gå till arbetet. Varför vet jag som sagt inte, jag har ju alltid trivts bra.

När vardagen istället kantas av skola, heldagar försjunken i studentlitteratur eller en dag utan motivation till skolarbete är känslan inte den samma. Inte ens om jag har en mindre bra dag. Ångesten är en annan då, inte ens sagt att känslan av mindre lycka kan definieras som ångest. Då känns det mest bara motvilligt. Men nu, när jag tar mig till ett arbete som jag trivs på, kan jag nästan börja gråta i hallen för att det känns så tungt.

Kanske är det något jag får lära mig att leva med.

Kanske är det helt enkelt så att vissa dagar är tyngre och att vissa människor är mer bräckliga. Kanske har det med tiden på dygnet att göra, med omständigheter runt omkring. Eller så är det bara så att ångesten kommer när den själv känner för det. Kanske kan man inte göra så mycket åt det, mer än att härda ut.