Tack för alla lyckoönskningar. Vi är så glada att lillprinsen äntligen är här! ♥ Nedan följer min förlossningsberättelse.

Klockan sju på morgonen den sjuttonde september 2020 klev jag ur sängen för att inse att mitt vatten hade gått. Knappa timmen innan hade jag varit uppe på toaletten utan aning om vad dagen skulle bjuda på. Jag vill minnas att jag var smått besviken över att bebis ännu inte ville komma ut, så här tretton dagar efter datum för beräknad förlossning. Enligt tidigare instruktion från barnmorskan ringde vi till förlossningen på Södersjukhuset för att informera om vattenavgången. Vi fick en tid för kontroll tre timmar senare. Under tiden hemma insåg jag ganska snart att en vanlig nattbinda inte skulle vara mycket till hjälp för att förhindra att vatten rann längs benen. Jag satt därför på toaletten till dess att det var dags att åka in till sjukhuset. R var ett stöd redan från start och ordnade däribland med skyddat passagerarsäte i bilen för mig att inta.

Strax efter halv elva anmälde jag min ankomst till sjukhuset och jag blev ombedd att ta plats i väntrummet. Inte kunde jag sätta mig på någon av stolarna med risk för att vatten skulle forsa ut på stolen. Jag stod därför snällt precis innanför dörren på dörrmattan. Minuterna gick och jag visste att vattnet skulle börja rinna när som helst. Sagt och gjort, lagom till att jag blev uppropad rann vattnet längs benen på mig. Jag blev visad till ett rum med brits där jag fick lägga mig. Barnmorskan noterade att fostervattnet var missfärgat och skulle konsultera läkare. Under tiden blev jag och bebis i magen uppkopplade för att mäta hjärtljud. En halvtimme senare fick vi beskedet att vi skulle få en plats på förlossningen då missfärgat fostervatten var ett tecken på att bebis i magen var stressad och behövde övervakas ytterligare.

R anslöt sig då vi tilldelades ett rum på förlossningsavdelningen. Jag fick byta om till sjukhusskjorta och nättrosor (Ja, oerhört attraktivt – men bekvämt!). På frågan om jag hade sammandragningar svarade jag nekande. Vi fick lunch serverad på rummet. En barnmorska undersökte mig och det konstaterades att jag var 2-3 cm öppen. Då värkarbetet ännu inte startat fick jag värkstimulerande medel att svälja. Samma dos fick jag ytterligare en gång två timmar senare. Efter andra dosen började jag smått känna en mensvärksliknande smärta i kortare perioder. På en skärm kunde vi se när jag fick värkar, vilket inte alltid överensstämde med min upplevda smärta. I godan ro fortsatte jag och R att lösa korsord och hela tillvaron var rätt trevlig.

Klockan sex på kvällen blev jag på nytt undersökt, jag var då öppen 3-4 cm. Beslut togs om att avvakta med ytterligare värksimulerande medel. Vi fick middag och när den var nästintill uppäten kom barnmorskan in för att meddela att jag skulle få värkstimulerande dropp för att påskynda förlossningsförfarandet. Dropp sattes in, men några minuter senare kom barnmorska och läkare åter in i rummet för att hastigt avsluta påbörjad behandling. Bebis i magen hade reagerat oroväckande på behandlingen.

Halvtimmen senare lades jag i gynstol för att ett skalpprov skulle kunna tas från bebisens huvud. Den undersökningen var minde trevlig, kanske främst för att jag okontrollerat skakade i kroppen efter att under dagen ha blivit undersökt ett flertal gånger. Skalpprovet lyckades de ta och resultatet visade på höga värden, vilket i sig ledde till bedömningen att bebis i magen inte skulle orka en vaginal förlossning. I korthet visade provet att bebis hade hög halt mjölksyra (laktat) i kroppen och alltså var för trött för att orka med den stress som en vaginal förlossning genererar. Hastigt togs beslutet om att förlossningen – som enligt min kropp knappt hade påbörjats – skulle avslutas med akut kejsarsnitt. När beskedet kom upplevde jag en känsla av panik, vilket främst var en reaktion på rädsla för vad som skulle komma härnäst.

R fick byta om till kläder passande för en operationssal och själv hade jag ett helt team med vårdpersonal runt mig som hjälpte mig på med ny sjukhusskjorta och plastmössa samtidigt som jag fick en injektion i låret som skulle hämma (de knappa) värkarna. Jag rullades därefter till operationssalen där jag fick ryggmärgsbedövning och blev lagd på operationsbordet. Bortsett från all personal i salen hade jag R nära intill mig. Jag var fortfarande okontrollerat skakig, men jag vill inte minnas att jag var särskilt rädd.

En timme efter att beslutet om akut kejsarsnitt togs hörde jag vår lillprins första skrik och mitt hjärta fylldes med värme. Medan jag blev ihopsydd befann sig R med vår prins som blev undersökt i rummet intill. Vi hade blivit föräldrar.

-------------------------------------------------- ♥ --------------------------------------------------
Vårdpersonalen inom förlossningsvården skall ha varmaste tack för det fina bemötandet vistelsen igenom, för den professionella vården samt för den närvaro som fanns från att vi skrevs in på förlossningsavdelningen till dess att vi fem dagar senare lämnade sjukhuset med vår prins. Särskilt tack skall personalen på BB-avdelningen ha; de hjälpte mig med de mest primitiva behov när jag själv inte hade den fysiska orken eller tillfälligt saknade förmågan.