Att komma tillbaka känns lite konstigt. Helt ärligt talat... Vad lever jag för? Jo, det ska jag säga er; Jag lever för kärleken. (Nej, detta har jag inte tänkt på hela dagen, den meningen kom jag och tänka på nu.) Att komma tillbaka - tillbaka till Göteborg - komma hem - det känns... Jag vet inte. Det känns inte som att jag lever. Luften jag andas... Den är tyngre än vanligt. Jag vill leva hos dem jag älskar... och just nu finns den personen i Stockholm. Visst har jag familj och vänner här i Göteborg, men... min älskling finns i 50 mil bort. Jag saknar honom.
Jag pratade med en ung kvinna på tåget. Hon berättade att hon har vänner lite varstans i landet. Hon åker och hälsar på dem då och då. Så vill jag också leva. Jag vill vara fri. Jag vill inte vara instängd i en stad, jag vill resa dit vinden för mig.
Nej, man ska inte ta förhastade beslut, samtidigt får man inte tveka för att utforska och åka på äventyr. Jag skulle väldigt gärna vilja bo... Ja. Förlåt. När jag tänker dessa tankar blir jag väldigt... kluven. Jag älskar mina kompisar jag har här i min stad, men... Hur många av dem kommer jag fortsätta hålla kontakten med? Vissa har redan sagt till mig, att de inte vill hålla kontakten. Andra kompisar står jag inte så nära, så de relationerna kommer nog tyvärr rinna ut i sanden. Förlåt. Sen har vi de underbara... Jag vill inte lämna er! Vi kan väl ses efter att vi slutat grundskolan?

Ja.... Jag vet inte vad jag vill... Jo, jag vet: Jag vill vara fri! Frihet, tack!