Min och Rickards relation. Den är speciell. Väldigt speciell. Vi är inte som andra par. Vi är speciella. Vårt förhållande är uppbyggt på ett speciellt sätt. Vi lever på två olika håll. Telefon och dator, sällan mer kontakt. Vi träffas ibland och då är vi så nära, så nära. Vi älskar varandra. Det är en speciell sorts kärlek. Jag tror inte att jag älskar Rickard, på samma sätt som jag skulle ha älskat honom, om vi bodde närmare varandra. Vi ser på varandra. Rör vid varandra. Men det är speciellt. Ingenting är likt detta. Det är magiskt, men på ett vardagligt sätt.
Jag är rädd - rädd för det som väntar. Om Rickard flyttar hit, hur kommer vår relation att ändras då? Vårt förhållande är baserat på de möjligheter som finns. Jag vill inte mista min älskling, heller inte stoppa framtiden, som står och knackar på dörren. Men måste chansa, försöka, hoppas och prova nya vägar - men hur mycket nytt ska man våga släppa in? Jag är rädd och osäker. Det beror inte på Rickard. Det beror på livet - det är svårt. Att leva är inte det lättaste, speciellt inte när det sker drastiska förändringar.
Antar att det bara är att inse, att livet förändras. Det senaste halvåret har det skett mycket. Kanske är det så här det känns, när livet börjar? Jag är i vilket fall inte längre den som vågar leva livet. Jag vill ta det försiktigt, inte ramla av linan, som jag ständigt vandrar på. Ett enda snedsteg och jag faller.

Förlåt.