Vännerna från förr är inte det samma. Vi ses inte lika ofta, vilket är en självklarhet, eftersom vi inte går på samma gymnasium. Men ändå. Jag saknar dem verkligen.
För någon vecka sen träffade jag Joseph. Det var väldigt trevligt och mycket känslor som kom upp, när jag såg honom. Tänk alla minnen man har ihop med honom. Alla minnen man har sen grundskolan. Men den tiden är förbi och tillhör nu det förflutna. Det känns hemskt. Väldigt hemskt.
Många av mina vänner vill inte känna av den gamla klassen. Varför? Kanske för att de kände sig utstötta från dem. Kanske för att de anser sig ha allt de behöver ha, nu när gymnasietiden har börjat. Jag tycker det är synd att folk bara slutar hålla kontakten. De flesta har ändå gått i samma klass i fyra år...
På lördag är den någon slags återträff med 9B. Jag var först skeptisk till att gå. Mamma tycker att jag ska gå. Hon resonerar som så att jag ska ställa upp, bjuda till och anstränga mig. Jag håller med henne. Att vara en tråkig klasskamrat, som inte kommer, det vill jag inte vara. Visst, många av mina kompisar vill som sagt inte gå, men då är det deras problem. Hanna frågade mig om vi kan gå tillsammans. Jag blev så glad att höra av henne. Det visar ju att någon tänker på mig.

I'm blue...