Han lämnar sin trygghet för mig

Jag och Rickard tog en promenad. Vi såg på omgivningen, pratade och älskade varandra. Vi kom in på minnen. Rickard har ju alltid bott här uppe. Alla minnen han har finns här. Som han själv sa; alla minnen kommer att vara femtio mil bort. Jag förstår honom. Om jag skulle flytta (vilket vi också pratade om innan beslutet togs) skulle det jobbigaste vara att hela ens barndom kommer att finnas så långt bort. Och ens trygghet, den har man ju där man är uppvuxen. Skulle jag lämna västkusten, min ö... Det skulle jag inte klara. Människorna som betyder mycket för mig skulle också vara svåra att lämna. Man kan ju självklart komma och hälsa på, men det är inte samma sak. Min Rickard är stark. Att flytta så långt bort helt ensam, det är otroligt. Han är stark, min älskade Rickard. Jag försöker påminna honom om att han inte gör detta på egen hand. Han flyttar ju till mig. Jag stöttar honom så gott jag kan... fast ibland känns det som att jag inte gör tillräckligt. Rickard är jätteduktig på att säga hur mycket jag gör för honom, det är mig själv jag tvivlar på. Jag vill göra så mycket mer, älska så mycket mer, men det tar stopp. Jag försöker finnas för Rickard, men det är svårt.
Att han lämnar sin trygghet och flyttar. Jag kan inte förstå att han lämnar sin trygghet för mig, för min skull, för vår kärlek. Min Rickard är något av det finaste som finns. Han är mycket värdefull för mig, min Rickard.

Jag försöker trösta honom med att säga att vi kanske flyttar hit upp en dag. Jag har egentligen inget emot att bo här. Det som stoppar mig är att jag har svårt att lämna min trygghet. Det är ju det Rickard gör för mig, så jag gör gärna det samma för honom om några år. Vi är faktiskt tillsammans och då måste man ställa upp för varandra. Jag är än så länge inte myndig och då är kanske beslutet enklare? I vilket fall som helst kommer jag aldrig ta mindre ansvar (med flit) bara för att jag är yngre än Rickard.

Ja absolut! :)

Strongt att flytta för kärleken, ha det bra! kram

sv: ja vem gör nt de :D

sv; Tack snälla, det är jag och erik i ett nötskal. Vi har några pussbilder, men där ser alltid någon av oss rädd, arg eller äcklad ut.. jag vet inte varför, vi kan helt enkelt inte vara gulliga på bild ^^



Åh, ni kommer skapa er egen trygghet, var inte orolig. Jag vet precis vad du menar dock - tankespökena som ifrågasätter om man gör tillräckligt... så är det i alla fall för mig. Är så lycklig att Erik bor här med mig - han är uppvuxen på Åland och är ju verkligen långt ifrån hemma..

Är kärleken stark så klarar man vad som helst tillsammans =)

Jo det kan nog vara svårt att åka långt bort från minnen.

Jag fann det dock befriande. Tyckte det var skönt att få in lite ny mark under fötterna att skapa än fler och nya minnen. De gamla finns ju alltid kvar :)

Förstår att det kan kännas jobbigt att lämna sin trygghet sådär, men samtidigt så tror jag att det till största delen blir positivt om anledningen till att man lämnar den är för att man kommer till något som gjorde att man från första början kände att det var värt det. :)

Tackar, tackar :)

sv: Nepp (och tur är väl det), jag skrev bara inlägget på natten så det hann bli långfredag :P. Jag hoppas att allt kommer lösa sig för dig och Rickard. Jag tror på er, ni verkar känna så starkt för varandra!

Puss!