Jag är snart vuxen, men fortfarande mycket rädd för spöken. Så fort mörkret faller, blir fönstren en skrämmande syn. Jag inbillar mig att det står gestalter utanför, som står där och kollar på mig. Speciellt jobbigt är det att duscha på kvällen. I badrummet på övervåningen är det värst. Där har vi ett stort fönster som blickar ut mot en bergvägg. Jag tycker inte om att duscha här uppe. Jag skrämmer upp mig själv - obeskrivligt mycket!
Jag duschade lite snabbt innan House. Fy, jag blev livrädd. Jag stod där i duschen, kände mig ganska lugn, hade inte skrämt upp mig själv särskilt mycket och tänkte att jag kanske skulle klara att duscha denna kväll. Men icke. Bäst som jag stod där, såg jag att duschdraperiet rörde på sig. Jag ryckte bort det, samtidigt som jag skrek. Det var ingen där, det kunde jag ha annat... Jag var riktigt rädd. Efter det blickade jag ut över badrummet och det mörka fönstret. Jag var inte så rädd, snarare ganska lugn. Jag vet inte vad som flög i mig, men det var läskigt. Usch!
Jag vill inte längre vara rädd, jag vill känna mig trygg. Trots att det är en trygghet att vara här ute, kan jag inte undvika mörkret som alltid kommer.