Jag har varit hos Rickard sen i onsdagskväll. Nu är jag tillbaka till skolan, tillbaka till det vanliga livet. Det känns faktiskt helt okej, med tanke på att det bara är en och en halv vecka kvar i skolan, innan sommarlovet börjar. Ja, jag har skolavslutning på tisdag näst, nästa vecka. Kul att alla slutar innan mig. Men så är det när man har case och ledigt två dagar här och var. Jag sörjer inte brutalt.
Det jag dock känner mig ledsen för, är att jag inte har Rickard nära mig. Jag saknar honom, trots att vi sågs i morse. Jag vill vara nära honom mer - mycket mer! Inget distansförhållande kunde stoppa oss, men nu är jag så bortskämd. Jag har Rickard hos mig minst en gång i veckan. Jag vet att det bara är att ringa eller komma till honom, om jag känner stort behov av det. Nu finns det inga femtio mil som stoppar oss. Nu är det bara tiden och mitt dåliga samvete mot övriga familjen som kan stoppa mina besök hos min älskling.

När jag kom till Rickard i onsdags, var han så himla söt mot mig! Jag märkte verkligen att han hade saknat mig. Min älskling. Vissa stunder älskar vi varandra. Andra stunder argumenterar vi om helt oväsentliga saker. Jag antar att det är en del av att leva i ett förhållande. Jag klagar inte. Jag ser det snarare positiv; grälen leder till att man kommer närmare varandra (i de flesta fallen). Jag är väldigt glad att min Rickard finns så nära mig. Då känner jag mig trygg.

Jag och min älskling.

Jag älskar Rickard. <3