Påskfina cupcakes
Påskfina cupcakes
Påskdagen till ära har jag bakat påskfina cupcakes; apelsinmuffins med chokladfrosting dekorerade med chokladägg, riven choklad, apelsinskal, färgglatt strössel och florsocker. (Resultatet blev inte alls som jag hade tänkt mig, men jag är ändå rätt nöjd.) Vi ska nu bege oss till R's familj och äta påskmiddag. De påskfina cupcakesen får följa med. Önskar er en fortsatt trevlig påskdag!
Påskdagen till ära har jag bakat påskfina cupcakes; apelsinmuffins med chokladfrosting dekorerade med chokladägg, riven choklad, apelsinskal, färgglatt strössel och florsocker. (Resultatet blev inte alls som jag hade tänkt mig, men jag är ändå rätt nöjd.) Vi ska nu bege oss till R's familj och äta påskmiddag. De påskfina cupcakesen får följa med. Önskar er en fortsatt trevlig påskdag!
Långfredagen
Långfredagen och jag är som många andra ledig. I alla fall från min verksamhetsförlagda utbildning. Jag borde däremot ägna min lediga dag åt att läsa kurslitteratur och kanske också börja skriva på kursens tredje examinationsuppgift. Tänka sig, min praktikperiod närmar sig slutet. Det känns tråkigt, denna karusell bidrar med så mycket gott för själen och överväldigar mig med personlig utveckling.
Långfredagen och ledighet. Tur är väl det för jag känner mig så trött. Igår kväll somnade jag i soffan strax efter att teveunderhållningen började. I morse vaknade jag av mig själv klockan åtta. Utvilad? Tveksamt, men däremot färdigsoven för denna natt. För tröttheten beror inte på sömnbrist och inte heller på dålig sömn - i natt har jag faktiskt sovit hela natten utan avbrott, dock med drömmar som påminner mig om allt det som skulle kunna vara oroande i vardagen. Tröttheten beror snarare på förkylningen. Den har legat vilande de senaste två veckorna, men lagom till påskhelgen bröt den ut. Det gör mig inget, bara jag blir frisk till nästa vecka. Att missa dagar på praktiken vill jag undvika - jag vill ju vara där så mycket som möjligt.
Långfredagen och ledighet. Tur är väl det för jag känner mig så trött. Igår kväll somnade jag i soffan strax efter att teveunderhållningen började. I morse vaknade jag av mig själv klockan åtta. Utvilad? Tveksamt, men däremot färdigsoven för denna natt. För tröttheten beror inte på sömnbrist och inte heller på dålig sömn - i natt har jag faktiskt sovit hela natten utan avbrott, dock med drömmar som påminner mig om allt det som skulle kunna vara oroande i vardagen. Tröttheten beror snarare på förkylningen. Den har legat vilande de senaste två veckorna, men lagom till påskhelgen bröt den ut. Det gör mig inget, bara jag blir frisk till nästa vecka. Att missa dagar på praktiken vill jag undvika - jag vill ju vara där så mycket som möjligt.
Bild från arkivet, september 2015
Långfredagen och R jobbar. Lillasyster var så snäll och körde honom till jobbet tidigt i morse, för att också hämta honom senare i eftermiddag. Lillasyster som denna långfredag bakade bröd till frukost och som bidrog med skratt och värme vid frukostbordet. Själv känner jag mig matt men glad. Livsgnistan sprakar och tröttheten håller mig någorlunda sansad. En bra kombination och kanske en förutsättning för att tillfriskna under långledigheten.
Om en vardag som på något sätt måste placeras i ett sammanhang
Att vara ute på verksamhetsförlagd utbildning är något av det mest givande jag har gjort i mitt liv. Jag är så överväldigad av allt! När dagen börjar lida mot sitt slut (alternativt när klockan bara är strax innan elva på förmiddagen) känner jag hur trött jag är. Ständigt denna trötthet - och då vilar jag mer än vanligt.
Det finns ständigt tankar som snurrar, reflektioner som behöver sorteras och en vardag som på något sätt måste placeras i ett sammanhang. De senaste två månaderna kan beskrivas som en karusell som aldrig slutar snurrar, men som bidrar med så mycket skratt och bubblande lycka att jag inte är säker på att jag vill kliva av.
Jag mår så väldigt bra, men skulle önska att jag fick bot på denna trötthet. Den senaste veckan har jag upplevt nätter kantade av drömmar. Att leva i en drömvärld om nätterna tillhör vanligheterna, däremot är jag inte van vid att vakna med andan i halsen till följd av mardrömmar under flertalet nätter i rad. Jag antar att jag lyckas trycka bort stress och negativitet på dagarna, men att jag påminns om ansträngningen på nätterna. Att vakna med huvudvärk har accepterats de senaste morgnarna.
Te och en älskad tekopp som jag fick i julklapp av syster.
Tur att det finns te. Te råder bot på så mycket. Inte bara blir själen lugn, te gör det också lättare att andas (nu när en förkylning verkar vara på ingång).
Ta vara på er.
Det finns ständigt tankar som snurrar, reflektioner som behöver sorteras och en vardag som på något sätt måste placeras i ett sammanhang. De senaste två månaderna kan beskrivas som en karusell som aldrig slutar snurrar, men som bidrar med så mycket skratt och bubblande lycka att jag inte är säker på att jag vill kliva av.
Jag mår så väldigt bra, men skulle önska att jag fick bot på denna trötthet. Den senaste veckan har jag upplevt nätter kantade av drömmar. Att leva i en drömvärld om nätterna tillhör vanligheterna, däremot är jag inte van vid att vakna med andan i halsen till följd av mardrömmar under flertalet nätter i rad. Jag antar att jag lyckas trycka bort stress och negativitet på dagarna, men att jag påminns om ansträngningen på nätterna. Att vakna med huvudvärk har accepterats de senaste morgnarna.
Tur att det finns te. Te råder bot på så mycket. Inte bara blir själen lugn, te gör det också lättare att andas (nu när en förkylning verkar vara på ingång).
Ta vara på er.
Ljus på vår vardagsrumsvägg
Ni vet när man har sett en inredningsdetalj i något sammanhang, men tvivlar på att man någonsin kommer att hitta något liknande i en butik - och helt plötsligt finns detaljen där, mitt framför näsan.
Ljus på vår vardagsrumsvägg
När jag kom över dessa ljusstakar från In & Finn kunde jag inte annat än med stolthet köpa med mig den lilla kartongen hem. Väl hemma sattes R i arbete, då han alltid får ett litet leende på läpparna när han får skruva upp något på väggarna.
Denna gång "förstörde" han, som jag skulle uttrycka det, vår vackra fondvägg i vardagsrummet. En av fyra väggar pryds med tapeten som jag blev förälskad i från första stund. R hade ingen talan i gällande den tapeten - och då bollade vi val av övriga tapeter under flera veckor. Fondväggen i vardagsrummet bestämdes ögonblickligen och den har sedan vi flyttade in i augusti spritt mycket glädje och skrivarlust i vardagen. Nu har vi dessutom ljus på vår vardagsrumsvägg, vilket ytterligare förhöjer känslan av hemtrevnad.
När jag kom över dessa ljusstakar från In & Finn kunde jag inte annat än med stolthet köpa med mig den lilla kartongen hem. Väl hemma sattes R i arbete, då han alltid får ett litet leende på läpparna när han får skruva upp något på väggarna.
Denna gång "förstörde" han, som jag skulle uttrycka det, vår vackra fondvägg i vardagsrummet. En av fyra väggar pryds med tapeten som jag blev förälskad i från första stund. R hade ingen talan i gällande den tapeten - och då bollade vi val av övriga tapeter under flera veckor. Fondväggen i vardagsrummet bestämdes ögonblickligen och den har sedan vi flyttade in i augusti spritt mycket glädje och skrivarlust i vardagen. Nu har vi dessutom ljus på vår vardagsrumsvägg, vilket ytterligare förhöjer känslan av hemtrevnad.
Att ha svårt för sådant som jag vanligtvis klarar av
7 - mars
Praktiken utmanar mig på många sätt! Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte var det att ha svårt för sådant som jag vanligtvis klarar av.
Jag är personen som utan svårigheter talar inför folk, som redovisar utan manus och som tar på sig ledarrollen i en diskussion. De delarna ser jag inte alls av mig själv i mötet med klienter. Istället är jag tyst och tålmodig, fåordig och med svårigheter att behålla ögonkontakt. Jag stirrar mig gärna blind på alla papper och jag förvånas över min oförmåga att ta upp signaler i rummet och se samband i en medmänniskas berättelse. Det gör mig på ett sätt ledsen; det känns som att jag inte finner mig själv i detta nya sammanhang.
Jag har alltid trott att jag var någorlunda tuff, men jag inser alltmer att jag är ganska (väldigt) feg. Jag har intalat mig själv att jag har skinn på näsan, men aldrig förr har jag känt mig så svag inför och bräcklig i mötet med en medmänniska. Det gör mig sorgsen, för jag trodde att jag var starkare... I alla fall inte så ömtålig att jag ser varje bakslag som ett personligt misslyckande.
Ovanstående är en reflektion från den gångna veckan. Smekmånaden på praktiken är helt klart över. Ingenting har egentligen förändrats, det är mer jag som har landat, insett att jag befinner mig i ett sammanhang och därmed blivit orimligt självkritisk. Det har varit tufft. Jag gillar inte att kritisera mig själv, speciellt inte när jag har svårt att ta mig ur en nedåtgående spiral. I en hel vecka har jag ältat, upplevt frustration och varit uppstressad över bagatellartade saker. Onödigt.
Jag inser att detta inte kan fortgå - varken jag eller mina medmänniskor (främst mina handledare) mår bra av att jag är fröken Negativ. Det måste bli ändring och jag har förhoppningar om att kunna vända trenden under den kommande vecka.
Praktiken utmanar mig på många sätt! Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte var det att ha svårt för sådant som jag vanligtvis klarar av.
Jag är personen som utan svårigheter talar inför folk, som redovisar utan manus och som tar på sig ledarrollen i en diskussion. De delarna ser jag inte alls av mig själv i mötet med klienter. Istället är jag tyst och tålmodig, fåordig och med svårigheter att behålla ögonkontakt. Jag stirrar mig gärna blind på alla papper och jag förvånas över min oförmåga att ta upp signaler i rummet och se samband i en medmänniskas berättelse. Det gör mig på ett sätt ledsen; det känns som att jag inte finner mig själv i detta nya sammanhang.
Jag har alltid trott att jag var någorlunda tuff, men jag inser alltmer att jag är ganska (väldigt) feg. Jag har intalat mig själv att jag har skinn på näsan, men aldrig förr har jag känt mig så svag inför och bräcklig i mötet med en medmänniska. Det gör mig sorgsen, för jag trodde att jag var starkare... I alla fall inte så ömtålig att jag ser varje bakslag som ett personligt misslyckande.
Ovanstående är en reflektion från den gångna veckan. Smekmånaden på praktiken är helt klart över. Ingenting har egentligen förändrats, det är mer jag som har landat, insett att jag befinner mig i ett sammanhang och därmed blivit orimligt självkritisk. Det har varit tufft. Jag gillar inte att kritisera mig själv, speciellt inte när jag har svårt att ta mig ur en nedåtgående spiral. I en hel vecka har jag ältat, upplevt frustration och varit uppstressad över bagatellartade saker. Onödigt.
Jag inser att detta inte kan fortgå - varken jag eller mina medmänniskor (främst mina handledare) mår bra av att jag är fröken Negativ. Det måste bli ändring och jag har förhoppningar om att kunna vända trenden under den kommande vecka.
Silver filigree
Häromveckan införskaffade jag en ny anteckningsbok att skriva drömmar i. Då min nuvarande rymmer max ytterligare ett halvår av reflektioner kände jag mig manad att införskaffa en ny. Det var med stor glädje som jag stod och vrakade bland de fantastiska pärmarna från Paperblanks. Deras anteckningsböcker ligger mig varmt om hjärtat! Inte bara blir jag upprymd av de vackra omslagen, de bidrar också till en längtan att fortsätta skriva.
Ny anteckningsbok från Paperblanks
Efter noga övervägande och sammanlagt tre vändor in på Akademibokhandeln bestämde jag mig för en mönstrad pärm med silverinslag och gammalmodiga spännen att inspireras av. Pärmen från Paperblanks går under namnet Silver filigree. Jag är så nöjd och känner så mycket glädje i att få börja fylla ännu en anteckningsbok med reflektioner, tankar, drömmar och minnen.
För att skymta min föregående anteckningsbok, också den från Paperblanks, klicka här.
Ny anteckningsbok från Paperblanks
Efter noga övervägande och sammanlagt tre vändor in på Akademibokhandeln bestämde jag mig för en mönstrad pärm med silverinslag och gammalmodiga spännen att inspireras av. Pärmen från Paperblanks går under namnet Silver filigree. Jag är så nöjd och känner så mycket glädje i att få börja fylla ännu en anteckningsbok med reflektioner, tankar, drömmar och minnen.
För att skymta min föregående anteckningsbok, också den från Paperblanks, klicka här.
Som ett osorterat arkiv
28 - feb
Jag känner mig som ett osorterat arkiv. Ostrukturerad. Som om alla viktiga papper har staplats på hög, välts omkull och krafsats ihop till någon form av mindre kaos. Där har inte funnits tid och ork att städa upp i röran och nu står jag här - frustrerad, ledsen och med känslan av att ha misslyckats. Trots att jag försöker ta mig tiden att vila tycks jag inte få ordning på tankarna.
Jag känner mig väldigt trött nu för tiden. Tankarna snurrar konstant. När det äntligen är dags att gå till sängs känner jag mig nästan gråtfärdig till följd av tröttheten. Min nya tillvaro, som inte längre är så ny med tanke på att jag redan har varit ute på min verksamhetsförlagda utbildning i fem veckor, tar så extremt mycket på krafterna. Inte bara ska jag reflektera kring mig själv som person i ett nytt sammanhang, jag måste också förhålla mig till min kommande roll som professionell myndighetsperson. Det är svårt och jag får inte riktigt ordning på allt. Kaos. Men jag mår så himla bra och känner mig lycklig. Lite mer energi och fler timmar på dygnet hade dock inte skadat.
Jag känner mig som ett osorterat arkiv. Ostrukturerad. Som om alla viktiga papper har staplats på hög, välts omkull och krafsats ihop till någon form av mindre kaos. Där har inte funnits tid och ork att städa upp i röran och nu står jag här - frustrerad, ledsen och med känslan av att ha misslyckats. Trots att jag försöker ta mig tiden att vila tycks jag inte få ordning på tankarna.
Jag känner mig väldigt trött nu för tiden. Tankarna snurrar konstant. När det äntligen är dags att gå till sängs känner jag mig nästan gråtfärdig till följd av tröttheten. Min nya tillvaro, som inte längre är så ny med tanke på att jag redan har varit ute på min verksamhetsförlagda utbildning i fem veckor, tar så extremt mycket på krafterna. Inte bara ska jag reflektera kring mig själv som person i ett nytt sammanhang, jag måste också förhålla mig till min kommande roll som professionell myndighetsperson. Det är svårt och jag får inte riktigt ordning på allt. Kaos. Men jag mår så himla bra och känner mig lycklig. Lite mer energi och fler timmar på dygnet hade dock inte skadat.
