Många steg att ta. Hundra olika känslor. Alla var vi med om samma långa vandring, men ingen av oss uppfattade den på samma sätt. Vandringen som vi hade idag, den sista vandringen i grundskolan, den var en riktig upplevelse!

Frågar man mig om jag vill följa med ut och vandra, då blir nog mitt svara ett ganska säkert 'nej'. Visst är det bra att röra på sig, men ne... Jag är lat! x) Ibland finns det såklart undantag och... Jag måste väl erkänna att dagens vandring var riktigt kul! :D Gick med William, Johan, Oscar, Joseph och David - underbart sällskap! <3 Tacktacktack!
Jag hade faktiskt ganska mycket kläder på mig; leggings under ett par jeans, linne, t-shirt och flece (stavning?). I väskan hade jag packat ner regnbyxor, jacka och extra strumpor. Bland alla kläder fanns också en låda med pastasallad. <3

Västtrafik funkade faktiskt riktigt bra. Orkade inte ta en buss tidigare - ifall ifall bussen skulle bli sen. Som jag trodde, så var bussen sen. Vet inte om... turen verkligen gått över till min sida, för bara en minut efter att jag gått av bussen, kom spårvagnen. Känslan av att saker fungerar som de ska... En underbar känsla! Vid Korsvägen hoppade några människor från klassen på, där ibland David. Vid hållplatsen mötte vi William, Joseph, Johan och Oscar, som satt sig i andra vagnen. Vägen upp till 'vandringsplatsens start' var ganska lång, men okej.

En lerig väg var det som utgjorde början av vår vandringsväg. Jag försökte undvika de värsta pölarna, vilket inte var jättelätt. Efter att vi gått lite mindre än hälften inträffade första händelsen; Jonis blir jagade av en aggressiv man! Tydligen hade han och hans grupp hållit på med '20 frågor'. Mannen hade skrikit 'Jävla skitungar!' till dem. De hade - på skoj - svarat 'Kom hit då!'. Han hade flippat totalt och börjat jaga dem! Jag och min grupp (William , David, Joseph, Johan och Oscar)  gick lite längre fram. Helt plötsligt kom Jonis springande över ett lite större område. Han såg skräckslagen ut! Vi frågade vad som hade hänt och han berättade, med början att han tappat sin sko. (Det var jätterörigt och jag hade själv svårt att hänga med i allt som hände.) Några av oss började leta och snart fann Henrik skon, som fastnat i lite av sumpmarken, som Jonis sprungit igenom.
Lena (vår lärare) tyckte att vi skulle ringa polisen. Jag håller med henne. En galning springer lös i Delsjönområdet!

Lite längre fram stannade vi för att äta. Killarna åt snabbt och jag hann väl få i mig det mesta av min pastasallad. Vi var de som lämnade rastplatsen först. Tempot vi höll var samma som innan; inte långsamt, men ändå inget maratonlopp. Efter någon kilometer eller två kom vi fram till en korsning. Där stannade vi, för att vänta in de andra.
Andra händelsen; Oscar måste på toa och sticker därför upp i skogen. Vi andra står och väntar. Efter ett tag kommer några fler från klassen. Det har nu gått ett tag, så Henrik ringer Oscar för att fråga var han är. 'Följ inte efter, jag vill vara själv.' får han som svar från Oscar. Det dröjer ytterliggare minuter och snart är klassen samlad. Oscar har inte kommit tillbaka och alla börjar undra var han har tagit vägen. Max ringer och frågar var han är.... och svaret han får... sätter alla klassens elever i chock. Oscar har tappat bort sig, gått vilse och vet inte var han är! Jag brister i skratt! (Under dagen har jag skrattat väldigt mycket. Haft väldigt lätt för att skratta, vilket känns underbart!) Alla får ungefär samma första reaktion som mig: 'Gått vilse? Hur kan han ha gjort det? Hur långt in i skogen gick han?'. Hälften av klassen springer upp i skogen för att leta efter Oscar. Vi andra står tålmodigt kvar vid vägen och väntar. Vi hör hur de ropar, men de verkar inte få något svar. Kontakten mellan eleverna i skogen och lärarna, som finns med oss, fungerar bra. Lena bestämmer sig för att ringa idrottsläraren och be honom om hjälp. Hon ringer också elever uppe i skogen och ber dem komma tillbaka.
Det hela slutar med att idrottsläraren kommer, frågar om vi haft kontakt med Oscar (De i skogen har pratat med honom några få gånger, men täckningen fungerar dåligt, så de har inte fått veta mycket.), ber att en lärare och några elever stannar och att resten fortsätter gå. Jag stannar inte, utan fortsätter tillsammans med övriga klassen. På vägen tillbaka pratar vi om Oscar. Jag har precis som många andra börjat känna oro. Jag håller tummarna och det är nog väldigt mycket tack vare att kompisarna finns där och skämtar om allt mellan himmel och jord, ex hur Oscar kanske blivit huggen med en yxa genom huvudet! xD

När vi kommer i mål, känner man verkligen hur trött man är. Den sista biten som är kvar för att komma ner till spårvagnen tycker jag känns alldeles för lång. Jag är trött och allmänt... hängig. Nu är jag tjatig, men jag måste tacka de som hållit mig sällskap idag; Tack vare er orkade jag ta mig igenom vandringen och också ta mig hela vägen till datorn. <3
Resvägen med Västtrafik gick... Jag kan knappt fatta det själv. Var fullt inställd på att jag antingen skulle missa bussen precis eller att den redan hade gått. Och... Så ja, jag ställer mig på hållplatsen och hinner bara kolla på tidtabellen, innan bussen kommer körandes in på hållplatsen. Jag trodde inte mina ögon! Var tvungen att dubbelkolla ett par gånger, för att verkligen vara säker på att det var min buss som kommit, som stod där mitt framför ögonen på mig. Lycklig gick jag och satte mig. Kände hur det vibrerade i fickan och jag fiskade upp mobilen - ett sms från Julia W. 'Oscar är okej. Han är hemma nu.' Det var verkligen lycka rakt igenom!

Jag vill tacka alla för en underbar dag!
Visst var den knäpp, men det var bara roligt.
Speciellt tack till David, Joseph, William,
Oscar och Johan för det bästa sällskapet! <3
Även ett Grattis till Västtrafik,
som lyckats få mig att känna lycka.

Nu ska jag dammsuga. Efter det blir det något onyttigt att äta. <3
Kramkram med Små Pussar