Break från allt
Tänk att du sitter på ett kontor. Alla drar och sliter i dig. "Detta är bråttom!" "Skynda dig!" "Hur lång tid tar det här? När kan jag komma tillbaks och hämta det?" Jag vet att det kan vara jobbigt. Självklart vill man prestera bra på sitt jobb, men det går inte om psyket är ur balans. Om du provar att stanna upp, provar att lyssna på ljudet av livet... Säg ifrån! Du har lika stor rätt som alla andra, att leva ditt liv. Du har inte åtta armar, som en bläckfisk. Du kan inte allting om allting. De runt omkring dig måste förstå! Men hur ska de förstå, om du inte säger ifrån? Visst vore det underbart om man bara kunde skrika rakt ut: "Ge er av här ifrån! Lämna mig ifred!" Kanske är inte det en lämplig lösning på problemet, men det kanske ger dem en vink om hur du egentligen mår...
För att knyta ihop säcken, som min lärare säger:
Gå ut och fiska, promenera, läs en stund. Kom bort från denna stressade värld i några minuter, så är det snart med i loppet igen. Alla behöver ta en break då och då och alla har all rätt att ta en paus, när hjärnan inte orkar mer.
Folket: Lugna ner er!
Detta är något jag jobbar mycket med. Mitt temperament är hemskt och mina humörsvängningar ligger i topp. Jag jobbar ständigt på att bli en bättre kontrollant av mitt humör. Tålamod är vad som krävs. Rickard är väldigt bra på att få mig lugn. Han säger aldrig: "Jasmine, lugna ner dig!" Istället är det vänliga ord som; "Nu tar vi det lugnt. Andas. Ingen fara. Stressa inte. Allt tar sin tid." Jag är verkligen tacksam, för det han gör mot mig. Verkligen.
Tack för ordet.
Hihi <3
Sötnosen min! Väldigt bra skrivet - jag håller med till punkt och pricka.
Förutom det där om att jag lugnar dig:
Det är nog inte något som jag direkt 'gör'. Det är nog mer mitt sätt att leva bara. Men självklart blir ju även jag stressad i vissa situationer, men då brukar det vara du som finns där för att lugna ner mig.
Så det är som du säger - alla behöver nog åtminstone en annan att luta sig emot då och då.
Jag älskar dig
Puss
Din Sockertopp
Jag har tagit en promenad typ varje söndag sedan sportlovet (egentligen inte för sakerna som du skriver om i detta inlägg, jag tänkte mera på att försöka komma igång igen efter operationen) och då brukar jag tänka och gå och sätta mig på ett berg och bara vara, och det har faktiskt gjort mig lite gladare, eller i alla fall fått mig att må bättre (kanske för att jag märker nästan varje gång att det blir lättare och bättre i foten, men ändå). Det är nog ett riktigt bra sätt.
Kram och ha en bra dag!
/Nena