En resa som kändes viktig
Det är lätt att peka finger och döma andras val i dessa tider, jag gör det också. För egen del kan jag bara förhålla mig restriktivt till många nya sociala kontakter. Det har under hösten som föräldraledig fått till följd att jag och lillprinsen främst har hållit oss hemma, vi har tagit barnvagnspromenader samt gjort ett och annat besök i matbutiken. Vissa familjemedlemmar boendes i närheten har vi träffat och jag har tagit enstaka promenader med vänner. Jag och lillen har även besökt diverse vårdgivare, det har liksom behövts. Alla dagar har jag varit noga med handhygienen. Det är lätt att gå till försvar och påtala det man gör (och det man avstår från att göra) för att bidra till minskad smittspridning. Jag kände mig dock säker och ansvarsfull under resan till och från Göteborg. Vi måste våga lita på det kollektiva ansvaret!
I efterhand inser jag att mitt och lillprinsens besök i Göteborg var viktigt, för hela familjen. Lillprinsens morföräldrar uttryckte sådan glädje och förundran i hans närvaro; jag fick distans från vardagen och en stärkt känsla av samhörighet; och lillprinsen trivdes gott i de hem som delvis känns som mina. Det var verkligen en fantastisk långhelg med familjen! Om något så har pandemin tvingat oss att se saker ur nya perspektiv, däribland att uppmärksamma vad som är viktigt i livet. För mig är det familjen - och lillprinsens ankomst kunde inte ha kommit mer lägligt.
Finn ditt sammanhang
Bild från arkivet.
Jag upplever mig ofta ha gått min egen väg. Det har varit självklart. Hemifrån har jag uppmuntrats till det. Att vara egen har också utmanat mig, det har gjort mig ensam. I synnerhet åren på gymnasiet bestod av mycket ensamhet, läs mitt senaste inlägg om detta här.
Efter tiden på högstadiet och gymnasiet bar jag på bilden av mig själv som "jobbig", mindre intressant, avvikande... När jag sedan påbörjade min högskoleutbildning förändrades den bilden i takt med att jag insåg att jag befann mig bland likasinnande. Jag hade kommit rätt. Jag, precis som jag var, var välkommen.
Att aktivt välja en utbildning efter gymnasietiden är att aktivt söka sig till likasinnade. Jag insåg efter första året på min utbildning att jag funnit min självklara plats, i relation till andra men också i mig själv. När jag efter genomförd utbildning kom ut på olika arbetsplatser och i sammanhang och verksamheter relaterade till mitt arbete fick jag återigen bekräftat att jag har hamnat rätt.
Bild från arkivet.
Jag kan såväl förstå en upplevd rädsla och osäkerhet inför att kasta sig ut i det okända, börja en utbildning med personer som inte alls funnits med dig tidigare i livet. Med mitt facit i hand, för det är ju det jag kan skriva om, vill jag dock tro det kommer gå minst lika bra för er som i höst tar nästa steg i livet.
Cornelia skriver så klokt om att acceptera sig själv och jag kan bara hålla med. Vi har alla våra egenheter. Och det är okej. DU är okej, precis som du är.
Jag tror starkt på vikten av att finna sitt sammanhang. Det kan vara att utbilda sig till det som inspirerar just dig, arbeta med det som gör dig glad, flytta till platsen där du känner dig hemma, fylla vardagen med sådant som får dig att växa, umgås med de personer som får dig att känna dig trygg... Våga släppa taget och gå mot det som gör dig lycklig.
Ni är alla så modiga som gör en nystart denna höst. Önskar er varmt lycka till!
Tidsinställt inlägg, skrivet den 2019-08-14.
Föredrar att vara en drömmare
Vi har avslutat år 2018 och påbörjat ett nytt – år 2019. Jag tycker om att se tillbaka och på så sätt påminna mig själv om allt det fina som livet bjuder på. Viktigt är också att blicka framåt, men det här med mål är inte riktigt min grej...
Mål kan lätt förknippas med prestation, ett begrepp jag inte är helt bekväm med. Självklart är det bra att ha mål - men vad händer egentligen när dessa inte uppfylls? Jag föredrar att vara en drömmare, på så sätt kan jag leva med förhoppningar som uppfylls när något i livet är extra viktigt att faktiskt genomföra. Ja, kanske ett mål. Men snarare en dröm som går i uppfyllelse. Att skapa förväntningar inför tiden som ligger framför mig, planera och förbereda är en för mig uppskattad del av livet. Men det får inte ta överhand, då försvinner nuet så lätt i periferin i väntan på just det där specifika stunderna. Jag föredrar en vardag som inspirerar, utmanar och får mig att må bra – jag vill älska vardagen. Och en vardag med ständiga mål att nå, att dagligen utvärderas utifrån vad som prestateras och se livet som en ständig tävling är inget sätt jag vill leva mitt liv på. Jag föredrar som sagt att vara en drömmare, må så vara att jag inte ”lyckas” här i livet (vad nu det innebär).
Hur ställer du dig till dessa begrepp som blir så aktivt skrivna då det gångna året summeras – och kanske utvärderas?
Tankarna ovan kan tyckas lösryckta, tagna ur sitt sammanhang och inte tillräckligt väl formulerade, men ta inlägget för vad det är; tankar och funderingar vid ett nyårsskifte. Tack för att du läser.
Att summera, utvärdera och blicka tillbaka respektive framåt - i vilket syfte?
Våra kroppar
Vi förväntas visa upp våra kroppar.
Vara stolta över våra kroppar.
Få kommentarer för våra kroppar.
Bli kritiserade för våra kroppar.
Ta hand om våra kroppar.
Låta våra kroppar följa ett ideal.
Vad är idealet?
Vem har egentligen rätt att kritisera, att kritisera våra kroppar?
Vem tar sig friheten att kommentera våra kroppar?
Våra kroppar har under åren hamnat i stort fokus.
Våra kroppar har under åren jämförts med andra.
Andra kroppar, gentemot vilka våra kroppar har jämförts.
Inte tillräckligt. För mycket. Opassande. Inte som dem.
Våra kroppar har stått till förfogande att betrakta. Tydligen.
Det sitter i betraktarens ögon. Precis.
Därför har jag rätt att vara stolt över min kropp.
Därför har vi rätt att vara stolta över våra kroppar.
Våga älska din kropp och acceptera och värna om allt det vackra och mindre omtyckta som du har givits - för du är just det: vacker.
Vem har egentligen rätt att kommentera våra kroppar?
Färgstarkt oktober blir till höstruskigt november
Höstens färgstarka promenadstråk blir till regnskursblöta transportsträckor i motvind. Det dröjer inte många dagar till innan de gulnade löven lämnar en sista vinterkal gren och faller till marken... Ganska fint ändå - rusket har ju sin charm. Det är dock svårare att hålla hoppet uppe för de som saknar värme och trygghet.
Jag fascineras av min dagliga utveckling och beundras av mitt tankesätt som förändras i och med mitt arbete. Att jobba med människor i utsatta livssituationer genererar sin kunskap - både om den enskilde, om samhället och dess kontext samt om sig själv. Personlig utveckling är något som kommer på köpet i samband med ett yrkesliv inom det sociala arbetet.
Mycket tankeverksamhet går åt till att bearbeta erfarenheter på jobbet. Jag tar sällan med mig stora delar av jobbet hem, men visst är risken ständigt överhängande. Ibland har jag lite svårt att värja mig mot alla de känslor, tankar och uttryckssätt som mina klienter och andra professionella förmedlar. Men jag försöker och gör mitt bästa och när arbetsdagen är slut är jag många gånger stolt över det arbete som jag har utfört. Trots att jobbet är tufft och krävande på många sätt tror jag att en förutsättning för att lyckas är att våga vila i känslan av att man har gjort tillräckligt. Att det finns något som heter "good enough" och att det är just det - tillräckligt.
Utan våra minnen
3 - juli
Utan våra minnen är vi ingen särkild.
Utan minnen saknas historien att berätta.
Utan historia finns ingen handling att skirva vidare på.
När man vet mest
Öga mot öga med verkligheten
På andra sidan landet
Att våga misslyckas
Att våga misslyckas är en konst. Jag fortsätter att försöka, än så länge är det bara roligt. Men visst, det skall erkännas att det inte är speciellt glädjande att höra att det man gör är fel. Att inte ta kritik personligt är något som jag måste lära mig och med tiden kommer det att bli lättare.
Lite av en desperat hemmafru
På tal om deg, bakverk och tid i köket så börjar jag känna mig som en hemmafru. Jag bakar gärna, diskar när det behövs (eller när det inte är katastrof) och jag går gärna runt med förkläde och med slev i högsta hugg. Att få rå om och göra R glad har jag faktiskt ingenting emot. Som min kära pappa så fint brukar säga; "Det är mycket roligare att laga mat och anstränga sig när det finns någon att äta tillsammans med.", hans ord är sanning rakt igenom. Jag känner det samma. Att vara lite av en hemmafru tycker jag bara är mysigt, min roll i köket ser jag som viktig och jag gör det gärna till en hobby. Dock skall erkännas att jag inte vill gå hemma på heltid. Att bli försörjd är inget jag strävar efter; jag har som mål att klara sig själv. Men det behöver inte betyda att jag säger upp min uppgift som kvinna; att stå i köket. Tycka vad man vill, diskriminerande eller ej, många män är lata och det finns få av det manliga släktet som tycker om att vistas i köket längre tid än nödvändigt. Fördomar, dessa fördomar - jag tycker att det är charmigt.
Öppet för diskussion!
Julia, jag vet att du finner detta intressant. <3
Att kunna se sitt eget värde
Om att sänka sina krav när man söker jobb
Jag fortsätter mitt jobbsökande. Det söks några jobb per dag, men jag kan egentligen söka så många fler. På mitt konto på Arbetsförmedlingens hemsida har jag över femtio sparade annonser. Alla tjänster är inte självklart aktuella, mest ett sista alternativ, men jobb finns det – ingen tvekan om saken. Sen är det frågan om vem som får tjänsterna… Som sökande är det inte ens säkert att man får svar på sin ansökan. Det är dålig stil, tycker jag, men uppenbarligen är verkligheten en annan än den jag önskar.
Att ha krav är inget att vara stolt över när man söker jobb. Är man arbetslös får man helt enkelt ta det jobbet man får. Jag sänker mina krav allteftersom. Att jobba som städerska på hotell kan jag absolut tänka mig, det är ju det jag jobbar med nu, på deltid. Telefonförsäljare är dock inget jobb jag söker i första hand; försäljning är kanske inte min grej och att dessutom ringa till folk – och störa – är något som sätter min personliga stolthet på spel. Nej, tack – om jag fick välja fritt. Men är man arbetslös så…
Ett jobb i Stockholmsområdet skulle jag vilja ha, om jag fick önska.
Och krav, det får jag ha vid andra tillfällen.
Att dela en vardag
Att dela en vardag handlar om så mycket mer än att sova i samma säng, att ha varsin hylla i badrumsskåpet och att slåss om fjärrkontrollen till teven. Det handlar om att få två individers liv att synkronisera och anpassa sig till varandra. Om att ta hand om ett hushåll utifrån två viljor. Att se den andra som en like, samtidigt som en enskild individ. Att finnas nära till hands och råda bot på ensamheten. Inte nödvändigtvis sitta tryckta mot varandra; vetskapen om att den andra finns nära är tillräckligt, bra nog.
Att stå upp igen
Alla blir vi slagna till marken. Är det inte av arbetsgivare med dålig attityd så är det trafikanter bakom ratten. Har familjen inget illa att säga till om finns det alltid en annan själ i närheten som inte är nöjd. Det är svårt att tillfredsställa alla och egentligen borde man bara tänka på sig själv. Men jag är inte sådan; jag vill passa in. För är det något jag har gjort under mina år här på jorden så är det att försöka vara folk till lags. Jag har alltid strävat efter att vara självständig och kunna klara mig på egen hand. Samtidigt är jag personen som kräver uppmärksamhet under dygnets alla timmar. Jag tycker helt enkelt inte om att känna mig ensam.
Att stå upp igen. Trots att samhället slår ner en gång på gång. Där man inte passar in, jag har upplevt det många gånger. Jag vill intala mig att jag har känt mig hemma på minst lika många platser, men jag är rädd att så inte är fallet. Jag passar inte in, jag passar sällan in. Och om jag väl passar in, ja, då tycks tillvaron förändras och jag står än en gång vid sidan av.
Det beror nog på mig, så måste det vara. En själ nära mig sa att det inte kan vara fel på alla andra – och hon har rätt. Det kan inte vara så. Eller? Jag tycks helt enkelt inte passa in och just den känslan har varit stark den senaste veckan. Att inte passa in, sakna bekräftelse och ständigt känna sig otillräcklig är ingen status att sträva efter. Därför reser jag mig, står upp igen och jag går vidare. Vad mer kan man göra, när man blir slagen till marken...
Det handlar om att tro, att hoppas på att tillvaron kan förändras. Och, framför allt, att komma ihåg att man aldrig är helt ensam.
Att söka jobb tar på krafterna
Det tar på krafterna att söka jobb. Man måste hela tiden vara på topp och att läsa genom x antal annonser är ansträngande. Det gäller att kunna sålla ut de som passar respektive de som inte ens är lämpliga, men tillslut är man så trött i huvudet att man bara trycker sig vidare utan eftertanke... Det gäller att hålla humöret uppe samt kunna behålla den härliga känslan som infinner sig när man äntligen hittar en arbetsplats som kanske kan tänkas vilja ha en.
Att skriva personligt brev kan jag tycka är roligt. Jag har en mall som jag utgår från, som jag sedan anpassar efter arbetsgivaren som det ska skickas till. Att ta bort och lägga till kräver inte bara engagemang; det tar också tid och det krävs tålamod och självinsikt. Att söka jobb är ett stort test för den enskilda individen; det krävs en enorm självdisciplin när det kommer till att faktiskt söka jobben. Självförtroende, dagsform och beroende på hur mycket jobb man har vid sidan av sitt sökande påverkar hur sökandet går - och så också resultatet.
Att söka jobb tar på krafterna. Det är roligt, den inställningen har jag ännu kvar. Dock börjar jag känna mig smått osynlig då arbetsgivarna inte ens har respekt nog att höra av sig - oavsett besked. Jag tycker att det är dålig stil. Kanske är det tur att jag inte har mycket att säga till om för (kan, kan jag väl, men...) där skulle uppstå väldigt obekväm stämning.
Om att vara egen
Jag vet hur svårt det kan vara att stå för vem man är och låta sig ledas av det som känns rätt inombords. Under ett år eller två tappade jag tron på värdet av att vara egen och för det fick jag sota; jag behandlades inte rättvist och jag kunde heller inte försvara mig. Så här i efterhand är det tydligt, men just då kände jag mig mer eller mindre förvirrad… och övergiven – av mig själv.
På min studentdag kände jag mig fin. Tack vare att jag valde en klänning som jag trivdes i gjorde det mig det samma att den inte var vit och det spelade ingen roll om det var så att någon av diverse skäl fick för sig att jag var knasig – jag ville ha det så, med lila klänning på; jag vågade vara egen. Och det kändes som sagt bra, jättebra. Jag kände mig stark, självständig, egen – en känsla som övervinner alla andra. För som egen kan man styra över sig själv och på så sätt blir man en själ med frihet, en fri ande.
Tack.
Avstår från skolans bal
Ikväll anordnas balen för eleverna på min gymnasieskola. Jag har valt att inte gå - av många anledningar. För det första tycker jag inte att det är värt pengarna. Att betala sexhundrafyrtiofem kronor för en kväll där det ingår bussresa till och från Marstrand, trerätters middag, underhållning och tal samt vals - i många fall en knagglig sådan, kan tänkas - känns inte lockande. Framför allt känns det inte riktigt hundra att lägga ner lite för mycket pengar på en vacker balklänning när jag samtidigt inte trivs med de flesta på skolan. Vi har helt enkelt inte hittat varandra och jag slutade att försöka efter mitt första år på skolan... Trots alla pengar och tankar kring huruvida jag kommer att trivas på balen eller inte är det främst resan hem som jag drar mig ifrån att få uppleva. Det må vara roligt att klä upp sig, äta gott, dansa fint, skratta av glädje och umgås med vänner, men - ja, här kommer ett stort men - resan hem kommer säkerligen inte att vara den trevligaste. Eller mest hälsosamma. Då jag har väldigt svårt - näst intill fobi - för personer som inte kan behålla maginnehållet utan istället väljer att stöta upp det igen känner jag att en bussresa hem med unga vuxna som har druckit för mycket alkohol inte är något jag vill vara med om. Fylla på en buss mitt i natten säger jag helst nej till. Dessutom... Ja. Det är väl typ det. Pengar, knappt intresse och oro inför resan hem, det är mina tankar i stora drag. Jag vet inte om jag gör rätt som har valt att avstå, men det känns bra.
En god vän till mig hade svårt att förstå mitt beslut. Han påstår att studentbalen är något man får uppleva en gång i sitt liv - och han har rätt, självklart. Och jag kommer säkert att ångra mig senare, det tror jag nog. Samtidigt; om det är något jag har lärt mig under min tid på gymnasiet så är det att inte göra något man inte känner sig bekväm med. Och jag skulle inte känna mig bekväm under balen, så väl tycker jag inte om stämningen på min skola. Och att plåga sig själv - och dessutom frivilligt lägga ner pengar på det - det känns bara dumt. Men visst, jag har ju faktiskt avstått från skolans bal - den upplevelsen kan jag inte återfå.
Tanke inför "Beach 2012"
Gammal bild på mig, 17 augusti 2010
Att tro på sig själv, men kunna lyssna på andra
Att tro på sig själv är ett begrepp som har präglat större delen av min uppväxt. Kanske är det därför som jag har blivit självständig, egen och stolt över vem jag är. Men ibland måste man våga lyssna på vad andra har att säga, vilket jag har lärt mig med åren.
Tron på sig själv kan ta en mycket långt och det är först när man tvivlar på sig själv som man kan falla – och det hårt. Därför går jag ofta med huvudet högt. Men det är inte alltid lätt; inte när man jämför sig med andra. Det talas om att man inte ska bry sig om andra människor, vara sig själv och leva sitt liv. Men hur hade vi kunnat få livserfarenhet om vi inte väljer att lyssna på vad andra individer har att säga till om…
Omvärlden ger oss intryck och med öppna sinnen kan vi ta in nya perspektiv som på gott och ont kan influera livet. Att ta till sig vad andra gör och prompt följa i samma fotspår skulle jag vilja påstå är den sämre konsekvensen. Man ska våga vara egen och speciell, utan att på ytan presentera sig själv som större delen av samma släkte. Samtidigt vinner man på att reflektera över andras utseende, värderingar och tankar, eftersom man på så sätt skapar sig en verkligare bild av den värld som vi lever i.
Kort sagt: Våga vara egen, tro på dig själv och din förmåga att lyckas, men glöm inte bort vikten av att lyssna på andra. Genom öppna sinnen undviker man att bli trångsynt, en egenskap som av många ses som mycket oattraktiv.
