Lobbyvärd
Denna sommar kommer att bli givande och jag har redan insett att service är något som jag tycker om. Kanske borde jag satsa på en karriär i branschen... I annat fall är det en rolig sysselsättning i väntan på att känna lust efter ett framtida yrke.
Om min oförmåga att leva
Ett hänge av guld
Ett hänge av guld
I studentpresent fick jag ett hänge; en detalj av guld som i tidigare version finns på mitt högra långfinger. Ringen fick jag när jag konfirmerade mig, en gammal ring i släktens gömmor som smältes ner och gjordes om till en ring designad av mig. Jag är den enda som har en, det enda exemplaret tillhör mig. Och nu har jag också fått ett halssmycke, också detta ursprungligen en släktklenod som sältes ner och blev till något nytt. Mormor och morfar ska ha ett stort tack. Jag ska bära halssmycket med stolthet och med stor glädje.
Du visste vad jag kände för dig
24 juni
Jag går igenom minnen från vår tid. Det var fina år... Att läsa orden som vi gav till varandra ger mig insikt. Jag var dum, korkad. Kär. I dig. Allt för dig. Och du visste, alltför väl, vad jag kände för dig. Synd att jag aldrig förstod. Du var så mycket smartare, mer intelligent, än jag. Kanske passar vi bättre ihop idag. Eller så har avståndet oss emellan ökat betydligt. Du var trots allt en ängel redan då.
Mitt gymnasieval resulterade i detta
Det var tre år av alltför mycket missnöje. Visst hade jag fina stunder, det kan jag inte förneka, men att under tre års tid aldrig känna sig riktigt välkommen gjorde att folks uppskattning betydde alltmer för mig.
Jag har alltid varit mån om att klara mig själv – för att jag vet att jag kan. Det var den styrkan som gjorde att jag klarade av mina tre år på gymnasiet. Det var inte alls så att jag vantrivdes; jag hade bara funderingar kring att byta skolan redan första dagen då jag satte min fot på skolan. Jag kände mig inte hemma, en känsla som kvarstod. Det kändes som att jag alltid hade ett vakande öga vid min axel – oavsett om jag gjorde något att vara stolt över eller agerade på ett opassande sätt. Jag gjorde ständigt fel, kändes det som. Lärarna berömde mig ofta, men det var inte det jag var ute efter. Jag ville passa in, något varje människa strävar efter.
På högstadiet fann jag en grupp som jag trivdes bra i. Vi var ett gäng och alla visste att det var vi som umgicks. Det var med stor sorg som jag lämnade den tiden bakom mig. Besvikelsen blev mer tydlig när jag under mitt första år på gymnasiet insåg att jag och mina vänner från tidigare år hade gått skilda vägar – och att de hade hittat nya vänner och inte längre behövde blicka tillbaka på gamla dagar. Jag kände mig sviken. Och känslan kom som ett slag i magen när jag inte välkomnades in i gängen på min nya skola.
Jag ska inte tycka synd om mig själv, inte alls. Samtidigt var det så jag kände, jag söker inte medlidande. Jag lärde mig mycket på de tre åren; kunskapsmässigt går att diskutera, men jag lärde mig framför allt mycket om mig själv. Jag vill inte ge allt beröm till skolan – jag utvecklades mycket på egen hand i samband med att jag växte upp och började skapa mig en framtid. Tiden på gymnasiet förstärkte min viktigaste värdering; man ska vara sig själv. Efter att större delen av mitt liv ha vandrat på denna jord som mig själv och ingen annan, kändes det mycket viktigt att hålla kvar vid den insikten när idealet för hur man skulle vara blev knapert idealistiskt. Realistiskt var det inte heller; jag blev inte accepterad för den jag var, jag fick inte ens en chans.
Det finns dock människor som ska ha tack, personer som ställde upp och som uppskattade att jag var jag. I tvåan fanns folk i min närhet som tyckte om mig – för den jag var och ingen annan. Det är tack vare dem som jag stod ut och det vet de mycket väl. Jag hoppas att vi kan hålla kontakten även efter denna tid. Det vore fint. Det var trots allt vi, tillsammans, som växte som människor och gjorde oss redo för vuxenlivet.
Med materiel från Tradera
Blogg.se's nya design
Vilken besvikelse! Jag blev så ledsen när jag igår kväll tvunget fick min design på mitt bloggverktyg ändrad. Det är inte själva bloggen som har förändrats (vill jag tro och hoppas), det är Blogg.se's verktyg. Att skriva inlägg fungerar annorlunda - men förhoppningsvis lär jag mig. Det är det här med kommentarer som irriterar mig. Jag ska försöka hitta ett sätt att ge er alla svar, era ord betyder mycket. Skulle ni sakna svar från mig uppskattar jag att ni hojtar till; du som läsare ska känna dig uppskattad.
I och med den stora förändringen av bloggverktyget försvann en del av min gnista. Tyvärr. Men jag ska hålla er uppdaterade, lovar. Man kan dessutom inte lära sig de nya funktionerna om man inte försöker.
Jag vet att jag inte är den enda som är missnöjd med förändringen. Du som också bloggar hos Blogg.se, vad anser du?
Kex i köket
Kex i köket
Sommarsäsongen är här
En fri själ, det är vad jag känner mig som. Studenten har jag tagit, sommarjobbet börjar om en vecka och detta är början på resten av mitt liv. Det kommer att bli en fantastisk sommar! Att sommarsäsongen återigen är igång känns härligt. Jag känner mig som hemma där på hotellet. (Dock kan jag inte låta bli att sörja att jag sumpade min chans att få jobba i Lisebergsparken denna sommar.)
- Utdrag ur dagbok
Idag var det Kick-off på jobbet, ett informationsmöte inför sommaren. Jag är så förväntansfull! Trots att jag jobbar min andra sommar på hotellet och dessutom börjar bli lite av en veteran i och med att jag har jobbat extra på helger det senaste året kände jag spänningen i magen när jag satt där bland andra förväntansfulla unga vuxna. Att jobba på hotellet under sommaren är speciellt; hotellet är fullbokat och många av gästerna är livsglada barn med familj som ser fram emot allt som en hotellvistelse innebär. Jag kan själv sätta mig in i deras situation; rummet som förväntas vara så fint, badrummet med lyx, hotellfrukosten som man kan drunkna i, stämningen under ledigheten, det faktum att man har lämnat vardagen... Det är stort och det är så fantastiskt att jag, bara genom att göra mitt jobb, får vara med om detta och se glädjen i deras ögon. Jag är taggad inför sommaren! Här ska inte grubblas på framtid och annat som inte kan styras över just nu. Det kommer att bli en fin sommar... Och till hösten blir det kanske jag och Rickard - på riktigt.
Att handla är roligt
Jag längtar efter att få flytta hemifrån. Möjligheten att själv få bestämma vad som ska finnas hemma är något jag ser fram emot. Jag har redan några varor på min önskelista, såsom rabarber- och jordgubbsmarmelad, mannagryn och keso. Det är inga unika varor, men jag skulle mer än gärna se att de fanns i mitt hem.
Att uppskatta storhandling är något simpelt, men jag tycker om det. Man vinner på att också kunna uppskatta de små sakerna i livet...
Tycker du om att storhandla i matbutiker?
W.I.T.C.H - en serietidning jag minns
Om två veckor ska mitt rum hemma hos mamma vara nedpackat i flyttkartonger. I slutet av juni går flyttlasset - mot ett nytt ställe, till en villa som mamma och hennes sambo har köpt. Att packa ner sitt hem, sitt liv, i kartonger är både roligt och nostalgiskt. I mina gömmor finns flertalet nummer av serietidningen W.I.T.C.H. Jag prenumererade på tidningarna om de fem tjejerna och deras vänner i nästan fyra år. I slutet, år 2006, tycker jag dock att tidningen tappade sin charm både vad gällde handling och design.
W.I.T.C.H-gänget
Trots allt är det nostalgiskt att bläddra i tidningarna och minnas. Testen i tidningarnas som jag gjorde får mig att återigen tänka på förälskelserna som jag hade under högstadiet. Karaktärerna och deras drag får mig att minnas alla de stunder som jag och min vän Katja hade; samråd om huruvida respektive karaktär gjorde rätt eller fel. Erkännas kan också att vi gestaltade oss en av karaktärerna - och självklart fanns det utförliga förklaringar till varför just jag blev Haylin och min vän Katja var mest lik Irma. I unga år, den tidiga barndomen; då leken fortfarande var naturligt och kärleksbekymren precis hade börjat bryta ut. En fin tid. W.I.T.C.H - en serietidning jag minns.
Mandelmarängtårta med färska bär
Mandelmarängtårta med färska bär - och detaljer av choklad (och R i bakgrunden)
På min studentmottagning, den femte juni, serverades två mandelmarängtårtor dekorerade med choklad och färska bär. Det var en mycket uppskattad efterrätt som passade de flesta gästerna, vill jag tro. Och enkelt var det också kan jag med all säkerhet säga, jag som faktiskt agerade konditor. Mandelmarängbottnen kunde inte ha varit mer simpel, det gäller bara att ha god tid på sig med tanke på tiden i ugnen samt eftervärmen. Chokladen som ringlades över bottnen stod min kära syster och pappa för - dessutom var det snälla syster L som gjorde de imponerande figurerna i choklad. Bären som likt ett täcke lades på tårtan var en insats gjord av mamma, mig och min farbrors fru. Samarbetet kunde inte ha varit bättre på min studentdag.
Denna tårta är absolut ett hett tips inför Midsommar.
Receptet hittar du här.
När lägenheten har hittats
Det vore fint om vi fick den lägenheten som var Rickards första erbjudande. Den ligger nära där han bor nu och den är lagom stor. Dessutom ska den renoveras under sommaren och enligt bilder kommer den att bli mycket fin. Hyran är därefter... Dock spelar pengarna inte så stor roll. Vi är ju två som ska dela på utgifterna, förhoppningsvis. Dessutom har vi inte råd att vara kräsna; vill vi flytta ihop får det helt enkelt kosta - både tid och pengar, om så krävs.
Det är många beslut som ska fattas och alltför många känslor som bör hanteras. Men det går, varje dag känns framtiden lättare. När lägenheten har hittats hoppas både jag och Rickard att jag kan flytta upp inom kort. Ni ska dock veta att Rickard inte tvingar mig till något; han låter mig ta min tid och om jag inte vill flytta in med honom tänker han bo i lägenheten själv. Men jag är välkommen att bo med honom, det är jag. Rickard vill att vi ska bo tillsammans - och det vill jag också. Ett nästa steg i vår relation.
"Nu vet du alltid var du är"
"Nu vet du alltid var du är"
Av pappas flickvän fick jag för några veckor sedan en jordglob. Det var en kombinerad födelsedags- och studentpresent. Jag tycker att den är ljuvligt vacker och jag blev mycket glad för gåvan. Dessutom går den att tända! En upplyst värld är inte fel. Dock var det finaste med gåvan de ord som stod på kortet; "Nu vet du alltid var du är", tack snälla Gittan.
Ännu en sommar på hotellet
Jag har fått förfrågan att jobba på hotellet även denna sommar, vilket jag ser fram emot. Drömmen om att jobba på Liseberg, i nöjesparken, ligger fortfarande på lur, men eftersom jag var dum nog att inte söka till årets säsong får jag helt enkelt skylla mig själv. Det känns snopet när det kommer på tal, men jag försöker intala mig själv att en sommar på hotellet inte är helt fel. Jag får mer erfarenhet och förhoppningsvis kan det vara till min fördel senare i livet. Liseberg finns ju kvar, jag kan söka nästa år.
Studenten: Flaket
På flaket
Att åka studentflak var något av det absolut roligaste jag har gjort! Det var precis som jag hade tänkt mig - om inte bättre. Jag tog vara på tillfället att bete mig illa på allmän plats och mitt tjoande hördes längs Göteborgs paradgator. Trots att alltför många ungdomar på flaket hade fått i sig för mycket alkohol var det roligt att få känna gemenskapen. Musiken var ren bas och den i kombination med glädje fick lycka och energi att rusa genom kroppen.
Jag som i så många år hade sett fram emot att få åka flak fick den femte juni äntligen uppleva det! En timme åkte vi, men det räckte. Kroppen var uppe i varv och jag hade gärna åkt ännu en timme, men ska jag vara ärlig tror jag att min kropp var ganska tacksam dagen efter. Jag var helt slut. Att åka flak är ju som ett träningspass - men mycket roligare!
En hit på flaket:
Swedish House Mafia - GreyHound (Original Mix / Official Video)
För jag har tagit studenten!
För jag har tagit studenten!
Den femte juni tog jag studenten. Det var en mycket fin dag – på alla sätt. Jag var strålande glad hela dagen och det syns på samtliga bilder om togs på mig. För att vara en skygg brud framför kameran måste jag säga att jag är imponerad över mig själv. Det finns så många bra bilder på mig från den dagen och så här i efterhand är jag väldigt tacksam över det. Att kunna se tillbaka och minnas sin student är något av det bästa.
När jag tänker på den femte juni blir jag varm inombords, jag ler och jag känner mig ärligt talat lycklig. Vid utspringet nere vid Operan stod många i min släkt samlade. Mamma och hennes sambo var där. Pappa var där. Min lillasyster L kramade om mig. Mina morföräldrar samt min mammas syskon var där. Vänner till familjen hängde en ros kring min hals. Och R, han var också där. Det var så fint, jag kände mig så älskad och omtyckt.
Min student kunde inte ha blivit bättre. Allt var perfekt, osannolikt.
Fler inlägg om min studentdag kommer…
När tåget rullar från stationen finns inga tårar
Där finns inte längre sorgen. Ensamheten är inte lika påtaglig. Det har förändrats. Begreppet "vi" har förändrats. Rickard och Jasmine, det är så vi blir presenterade bland våra närmast sörjande. Det är vi, han och jag. Jasmine och Rickard.
När tåget rullar från stationen finns inga tårar. Det var länge sedan jag grät när Rickard och jag tvunget skiljdes åt. Det var förr, år sedan. Efter att Rickard flyttade ner till Göteborg för att senare flytta tillbaka hem till Östkusten igen har tårar på stationen inte varit att räkna med. Det är annorlunda nu. Jag är säker. Säker på oss, trygg i hans famn och jag vet vad jag kommer att möta nästa gång. Jag är säker på att jag kommer att möta Rickard, han som jag har kallat min pojkvän i snart fyra år. Han som har ställt upp på alla möjliga sätt, lärt mig nya saker och visat mig en annan sida av mig själv; hur jag är i rollen som flickvän.
Ikväll sitter Rickard på tåget hem, efter en vecka hemma hos mig. Tillsammans med mig, i min vardag, i mitt liv - han har varit med. Det har varit fint, väldigt fint. Jag saknar honom redan, självklart. Men jag är säker; säker på att vi kommer att ses snart igen och att det då kommer att fortsätta som vanligt. Nästan i alla fall... Att ha ett förhållande på distans och endast kunna ses under begränsade perioder kan inte resultera i att man tar upp där man slutade. Det krävs en helg, gärna längre än så, innan allt är som vanligt igen. Men ändå, att ses igen är fint och tillvaron blir då vacker.
Kort till Anja
Kort till Anja
Studenten innebär att jag aldrig mer behöver komma tillbaka till min gymnasieskola. Det är lite vemodigt, det kan jag erkänna. Det mest ledsamma är att jag inte kommer få träffa de fina lärarna varje dag; det har faktiskt funnits ett par guldkorn. En av de finaste lärarna som jag har haft under min gymnasietid heter Anja och till henne skapade jag ett kort. Det var det minsta jag kunde göra, hon förtjänar all uppskattning hon kan få.
Tidsinställt inlägg, skrivet 2012-06-04.
Blomsterbud
Blomsterbud
Den otroligt vackra buketten var från familjen i Stockholm; från R's pappa med fru och R's syskon. Jag blev så glad och jag har än en gång fått bevis på att jag är omtyckt av familjen på östkusten. Dessvärre kunde de inte komma till min studentmottagning eftersom de för tillfället befinner sig i en storstad i Amerika, men att de sände mig en tanke i form av blomsterbud gjorde mig varm inombords. Tack!
Att uppfylla visioner är inte alltid lätt
Att jag ska flytta hemifrån har jag varit inställd på det senaste året. Att Stockholm har varit - och fortfarande är - ett alternativ som har känts naturligt, det har varit lite av en trygghet - men också motsatsen. Jag vet dock inte längre hur det blir, för när verkligheten kommer ikapp börjar jag att inse; att uppfylla visioner kan vara svårt - speciellt när man inte är fullständigt säker på sin sak.
En första kväll i juni
En första kväll i juni, 2012-06-01 kl. 20.44
Och så var det sommar. Tiden går alldeles för snabbt och jag har knappast insett att det redan är det tredje kvartalet vi är inne på. "- Om tre veckor är det midsommar", sa pappa vid frukostbordet. Det om något talar väl om att året 2012 har gått i en rasande fart...
Rickard kom med tåget vid lunchtid fredagen den första juni. Sen hans ankomst har datorn och bloggen prioriterats annorlunda - jag som alltid sitter vid min kära blogg alldeles för många timmar per dygn... Men jag hoppas att ni klarar er, i alla fall någon dag eller två.
Nu: klipporna, havet, L och Rickard, bikini och stor handduk. Här ska levas sommar!
