Framtiden ljusnar framför oss

30 - maj
I torsdags skrev R på kontraktet och i slutet av juli är lägenheten vår. Det känns spännande! Framför oss har vi månader av kreativa diskussioner där många hoppfulla idéer ska lyftas. Vi har möjliget att få den nya lägenheten, en bostadsrätt, precis som vi vill ha den. Till hösten kommer vårt boende vara ett annat; en lägenhet en trappa upp, på gaveln av ett flerfamiljshus med tre våningar. Framtiden ljusnar framför oss.


Spännnade att få ta del av er nyfikenhet! Nu när jag har knäckt nyheten (som kanske inte alls är så stor som ni föväntade er?) är jag nyfiken på att få veta vad ni trodde. Dela gärna med er!


Så nära perfekt en människa kan vara

Efter kraschlandningen.

När R ringer mig och endast visar på omtanke - ingen ilska eller elakhet - fylls mitt hjärta med värme. Han är det finaste jag har och så nära perfekt en människa kan vara. Jag antar att vår konflikt i helgen var det som utlöste kraschlandningen som jag inväntat den senaste veckan. När R ringde mig igår kändes det genast så mycket bättre. ♥ Vi tar, tillsammans, nya tag och ser mot en framtid som inom kort kan bli stor och mer seriös. Återkommer.


En blodgivares första gång

Jag har de senaste åren funderat på att bli blodgivare, men har alltid haft en anledning att inte ens ta första steget. Efter att på skämt ha fått en spark i baken av en familjemedlem gick jag och R tillsammans till en Blodgivarcentral här i Stockholm. Vår första gång var för en månad sedan och då fick vi endast lämna blodprov och prata med en sköterska. Förra veckan gick R dit för att lämna blod för första gången och sedan dess har jag avundats hans pin som han så malligt visat upp. Igår gick jag till Blodcentralen själv, detta efter att ha försäkrat mig om att R mådde bra efter sitt besök. Jag var dock väldigt nervös - och aningen rädd ska erkännas. Jag gillar inte nålar, speciellt inte de i storlek av den jag hade i min arm igår, jag är allmänt hypokondrisk och tycker det är obehagligt att känna mig svimfärdig. Självklart gick jag dit med inställningen att jag skulle svimma.

Att lämna blod gick faktiskt bra. Jag svimmade inte, jag mådde inte dåligt och kände mig inte annat än frusen efter att en påse på fyra och en halv deciliter hade fyllts med mitt blod. Tanken får mig dock att rugga tillbaka också nu i efterhand. Efteråt fikade jag i lugn och ro i väntrummet och blev dessutom mött av en omtänksam sambo. R hade köpt en dricka och chokladbit till mig, ifall jag skulle bli svimfärdig på vägen hem. Allt gick dock bra och förutom lite huvudvärk och trötthet mådde jag bra.

Dagen efter känner jag mig dock inte på topp. Tröttheten håller i sig, illamåendet är närvarande, huvudet vill inte vara med och sinnesstämningen är låg. Antar att jag har kraschat, något som inte bara beror på blodgivningen. Imorgon är en ny dag och förhoppningsvis mår jag bättre då.


Gåvor till en blodgivare; pin föreställande en bloddroppe, fleecefilt och en Rörstrandsmugg

Bli blodgivare! Ditt blod behövs. Om du kan, så ge. Och var inte rädd, de på Blodcentralen kommer att ta väl hand om dig.
Är du redan blodgivare? Dela gärna med dig av dina erfarenheter.


I väntan på en kraschlandning

För en vecka sedan kom jag hem från Göteborg och sedan dess har jag lyckats behålla mitt lugn. I alla fall näst intill. Efter en helg med orolig sömn upplever jag dock ett huvud i spinn. Det mesta snurrar runt, runt och inget tycks stanna. Stilla - aldrig. Högt upp i varv och ovanför molnen. Jag inväntar en kraschlandning, först då kan jag gå vidare. Till dess tycks livet vara det mesta, men inte sammanhängande. (Likt mina skrivna ord.)


Gator belagda av minnen

7 - maj
Jag svänger av in på gatan som leder till ett omtyckt kvarter. Till ett kvarter som alltid skapar ro inom mig. Mellan husens fasader har jag gått oräkneliga gånger på kullerstensbelagd gata. Drömt mig bort. Dessa gator belagda av minnen. Efter flera år av vemod börjar jag åter vandra på dessa gator med trygghet i ryggen. Jag går gata upp och gata ner med självklara steg, trots att kvarteren egentligen aldrig har varit mina.

Snarare någon annans.




Kvarteret med kullerstensbelagda gator
 

När det är avsaknad av mil mellan oss

Jag blir mött vid tåget av mamma och syster och tillsammans går vi genom stan till badmintonhallen på höjden. Vi skrattar alla gott under den timmen som racketen slår en fjäderboll av plast fram och tillbaka över nätet. Efter det tar vi ytterligare en promenad tillbaka till stationen för att där ta bussen hem till mamma. Väl hemma lagas det god middag och till kvällsfika blir det nybakade brownie av kladdig karaktär. En kväll vid teven och strax efter elva släcker jag lampan i gästrummet.

... Det är vid dessa tillfällen, när det är avsaknad av mil mellan oss, som jag kan ifrågasätta mitt val att bo så många mil hemifrån.

Jag är hemma på Västkusten några dagar och det enda jag i princip gör är att gotta mig! Det är så väldigt skönt och känslan inombords vittnar inte om annat än lugn.

Prinsessan får också sin dos av uppmärksamhet.


Livet från sin bästa sida

Livet kan inte kännas annat än fantastiskt och de senaste dagarna har jag lyckats blanda nytta med nöje. Jag och R har tillbringat mycket tid tillsammans, mina måsten (som har hängt över mig i en månads tid) har bockats av från listan och hemmet som jag älskar (och som jag tycker så mycket om just av den anledningen att jag delar det med min R) har fått ett lyft i och med lite nya inredningsdetaljer och en uppgraderad balkong.


Deklaration


Välkomnar nya växter till hemmet

Sovrummets nya detalj

hemskrivning i kvalitativ forskningsmetod
deklaration och momsredovisning 2015
litet valborgsfirande vid en brasa
gott om tid att slappa hemma
äventyrat i tanke och handling (inkluderat inköp) på Ikea
lagat och ätit god mat
nya krukväxter till hemmet ♥
 
Nu återstår bara att göra i ordning balkongen inför sommarsäsongen!

Och inombords finns ingen oro, bara hopp och framtidsvisioner.


RSS 2.0