God morgon!
Det är en aningen stressad och snurrig Jasmine som skriver. Idag är det nämligen Annandag Jul, som ska firas hemma hos mormor och morfar. I morgon vid denna tid sitter jag på tåget till huvudstaden. Och innan dess ska jag ha hunnit packa en väska med innehåll från tre hem, plockat undan kortmakeriet som ligger framme och lätt dammar igen, firat jul med släkten på mammas sida, andats... Det låter kanske inte mycket, men allt tar sin tid. Och jag har mindre än tjugofyra timmar på mig. Hallå... Hjälp, någon? Planeringsmänniska som jag är, har jag självklart skrivit en packlista. Och självklart har jag stenkoll på hur jag vill att mina sista timmar i Göteborg detta år ska bli. Just det; vill. Det är ju känt att planer lätt går i kras och därför bör jag ha en reservplan - men det har jag inte. Jag tror bara på mig själv, på att jag kommer lyckas komma iväg till tåget i morgon bitti och då var någorlunda vacker. Och väskan, den måste jag ha med. Utan den blir det kaos... På språng allra minst. Och aningen, bara aningen, pressad.

Rickard är på väg till Stockholm. Han är på väg femtio mil bort närmare bestämt. Han åker längre och längre bort. Han kör på isiga vägar och dessutom på Juldagen. En viss oro har infunnit sig. Inte bara för att han åker bil ute på riskabla vägar, utan också för att han inte är här. Femtio mil. Vårt distansförhållande. En gång i tiden levde vi på distans. Vi sågs en gång i månaden, en helg då vi älskade varandra väldigt intensivt. Så mycket lycka på så kort tid. Nu är jag van att känna lycka varje dag. När han finns nära, vet jag att jag med enkelhet kan ta mig hem till honom. Jag vet att han kommer och hämtar mig, om det är kris och var jag än befinner mig. Han kommer. Han kommer till mig. Men lika enkelt är det inte nu, när han är på väg bort. Oron över att bli lämnad kvar. Jag och Rickard har pratat om det mycket; om att jag inte ska vara orolig för att han lämnar mig. Det är en inre känsla jag har. Alla bråk som mynnar ut i annat än försoning, gör att jag blir rädd. Tanken på att Rickard kanske gör slut med mig av anledning att jag betedde mig så illa har smugit sig på många gånger. Men Rickard kommer inte att lämna mig. Vi älskar varandra djupt.
 Rickard är på väg till Stockholm. Jag är kvar hemma. På måndag kommer jag. Men tills dess... Tills dess är jag otrygg. Jag är otrygg utan din närhet.

Orden räckte inte till och här står jag nu med ord i överflöd. Jag vill skriva, låt mig skriva. Men jag vill inte skriva öppet, jag vill skriva för mig själv. Om en vecka tar jag tåget till Stockholm och det känns knasigt (mer om det längre fram). Ett block är vad jag vill ha. Inte som julklapp, jag vill köpa mig ett block - själv. Denna gång ska det vara ett fint block med sidor som endast jag ska fylla. Och orden ska komma direkt ur hjärtat. Jag har tappat de tiderna, då jag skrev för mig själv. Jag vill skriva dagbok igen, men ändå inte som en bok med vardagliga består. I den boken ska jag skriva om det som finns här inne, du vet om det som kallas hjärtat; där det gör ont och där de känns som mest. Det som finns där inne vill jag skriva om. Jag ska köpa mig ett block, detta håller inte annars.

Ärligt talat; det känns bara dumt. Efter misslyckandet på provet idag, försökte jag ta mig samman och åtminstone ta mig till stan för att kolla en genomtänkt julklapp. Jag trodde åtminstone att den var genomtänkt, men det visade sig vara rena misslyckandet. Jag visste inte alls var jag skulle at vägen och det hela slutade med att jag halvsprang till närmaste busstation. Jag ville bara hem. Som vanligt. Att gå på stan - främst då det gäller julklappsinhandling - gör att jag drabbas av panik. Frågan är om det är värt det...
 Så mycket pengar, så mycket tid. Alla rim som ska skrivas (vilket i och för sig är riktigt roligt enligt mig), presenter som ska slås in, pengar som ska läggas ut, stressen som ska hanteras... Alltihop blir bara suddigt och i slutändan känns det inte som att det är värt allt besvär. När jag tänker på hur jobbigt jag känner att det är innan jul, känns det som att mina närstående inte ska behöva lägga ner all den mödan och tiden som de lägger ner på julklappar till mig. Jag uppskattar inte att få saker så mycket, att det är värt pengarna och tiden. Det är inte värt det. Det känns bara dumt.
 Julen ska vara en högtid då familj och vänner samlas, just för att njuta av varandras sällskap. Men istället är julen en högtid med överflöd av julklappar, mat som mättar i högsta grad och med en tillgjordhet som får mig att vilja kräkas. Och så ska det ju inte vara. Jul ska vara roligt, inte göra folket (sett från min synvinkel) sönderstressade, pressade och några tusenlappar fattigare. Det här med julklappar är inte min starka sida.

Det finns många av oss, som har lätt för att berömma. Vi kan säga fina ord om en väns nya jacka, berömma hur fint hon där borta skriver eller ge en komplimang om hans utseende. Att beundra och skänka fina ord är inte så svårt, inte egentligen. Det som är desto svårare är att vara stolt över sig själv. Många av oss slåss mot ett dåligt självförtroende. Nerbrutna av omgivning och för evigt dömda att vara sämre än det ärliga värdet. Ett värde som vi alla människor har. Samma värde, ingen är mer värd än någon annan. Men trots att det är så, är det mycket lättare att berömma andra än att vara stolt för det man själv åstadkommer. En tanke, som tåls att tänkas på.

Tackar skribenten bakom bloggen toughts, för att du gav mig inspiration till att skriva inlägget.

Det mörknar tidigt. Och när väl dagen är förbi faller mörkret och kylan snabbt och smärtfritt. Lugnt, men upproriskt. Resan genom skärgården fick mig att skåda en solnedgång. Klockan hade inte ens slagit fyra.



Solnedgång runt fyra.

Min förmiddag bestod av pyssel i mängder. Jag shoppade loss i en butik full av läckert material till kortmakande. Det blev som vanligt mer än vad jag hade tänkt mig, men jag är absolut nöjd med det jag köpte. Se bara!


Fem mönstrade papper; två med jultema och tre läckerheter som jag inte kunde motstå!


Detaljer att dekorera julkorten med.


Rosor och blad.


Sötaste stämpeln jag någonsin sett och berlocker.

Julkort kommer inom kort att publiceras i Jasmine's Kortmakeri.

Det finns folk som inte ser. Men det finns också personer som ger mig uppmärksamhet. Personer som pratar med mig, frågar saker och som ber om min hjälp. Jag vet inte om det är för att någon skvallrat om att jag kan, att jag kan organisera ett arbete. För det kan jag. Överkontrollerande Jasmine kan konsten att planera ett arbete. Om det ger bra resultat eller inte, det är upp till varje arbete. Jag lyckas inte alltid, självklart inte. Men folk frågar mig, vill ha min hjälp. Det är smickrande. Det betyder ju att folk tror att jag kan, att de vill ha just min hjälp. Varför skulle de annars fråga mig, tjejen som de flesta inte ens har noterat? De som kommer fram är killarna. Och tjejerna, men de räknas inte på samma sätt. Tjejer kan med enkelhet spela falska, något som jag inte går på. Falskhet är det värsta som finns. Killar är däremot raka och ärliga. Och det är de som kommer fram och frågar. Ryktet går och sen har jag fler fina ord i mina öron. Nyss kom de fram två killar och frågade om det verkligen var sant att jag hade skrivit 54 sidor. Sant. Det är sant. De pratade förstås om Mitt mästerverk, som jag så fint valt att kalla min "roman". De förundrades och frågade mer. Glad, inombords blev jag glad. Att någon bryr sig. Sen om de tycker att jag är dum i huvudet eller inte, det spelar ingen roll. De visade i alla fall på intresse. De ville veta mer om mig. Det finns folk i skolan som vill det. Och jag undrar varför det vänt så plötsligt.

I ettan var jag ledsen, det var jag. Ensamheten tog hårt på mig och jag bröts ner rätt ordentligt. Men att ge upp, det var det inte talan om. Livet är inte alltid lätt, men jag tror att vi alla innerst inne vet att det vänder förr eller senare... Att jag var ledsen det märktes nog ganska tydligt. Och utstrålningen var inte lika stark. En person som är ledsen och sluten är inte lika intressant att ta kontakt med. Nu när jag är gladare på grund av att jag fått vänner i naturklasserna (i samband med att jag läser matematik tillsammans med dem), kanske man ser att jag mår bättre. Och det lockar kanske, jag vet inte. Hur som helst är jag glad att det går bättre. Det är lättare att ta sig igenom dagarna om man får stöttande kommentarer och beröm.

Jag är inte van vid att få spontan uppmärksamhet. Det är lite läskigt, ärligt talat.

Och då var man förkyld. Samma sak varje år. Minst en gång åker jag på en hemsk förkylning. Frågan är hur länge den varar denna gång..? Kanske var träningen inte bästa medicinen. Jag kände att jag inte hade ork att ge järnet ikväll. Kroppen sa emot. Jag är förkyld på riktigt, inte bara en fjantig nysning här och var. Jag nyser, snörvlar, har en näsa som rinner och är trött. Efter träningen var jag helt slut och nu när jag har kommit hem till Rickard vill jag helst sova. Men det ska ätas middag först, jag är väldigt hungrig. Sen är det ju 'Bonde söker Fru' ikväll, det får jag inte missa. Och stickningen så klart. Min halsduk måste bli klar. Och mössan, den skulle helst vara klar igår. Det är ju så ruskigt kallt ute! Men jag har inte tid och dessutom är det inte värt att släppa med mig stickningen var jag är går. Jag får passa på att sticka, när jag är hos Rickard.

Hej!
Jag befinner mig i skolan. Egentligen har jag slutat, men har beslutat mig för att sitta kvar. Ett träningspass är inbokat klockan halv fem. Förra veckan var jag på det och då tyckte verkligen att passet var roligt. Jag ser fram emot att gå på Step 1 en andra gång med förhoppning om att jag kanske kan hänga med bättre. Det var ju så kul och ledaren var glad och positiv.
Det är inte min grej att sitta kvar i skolan och vänta. Vanligtvis tar jag första bästa vagn eller buss hem - utan att överväga något annat. Men idag blev det inte så. Jag försöker ändra mönstret, stressa ner och utnyttja tiden till fullo. Dessutom lockar ju träningspasset och det vill jag inte avboka. Och lata jag har inte självdisciplin att åka hem för att senare åka tillbaka till stan för att träna. Aldrig. Därför sitter jag lydigt kvar. Arbetet som ska vara klart på fredag har jag inte börjat med, därför känner jag att det kanske är dags att sätta fart. Jag kommer hinna. Förra casets slutuppgift skrev jag ju på två och en halv timma.

Ikväll åker jag hem till Rickard. Hörs då.