Ärligt talat; det känns bara dumt. Efter misslyckandet på provet idag, försökte jag ta mig samman och åtminstone ta mig till stan för att kolla en genomtänkt julklapp. Jag trodde åtminstone att den var genomtänkt, men det visade sig vara rena misslyckandet. Jag visste inte alls var jag skulle at vägen och det hela slutade med att jag halvsprang till närmaste busstation. Jag ville bara hem. Som vanligt. Att gå på stan - främst då det gäller julklappsinhandling - gör att jag drabbas av panik. Frågan är om det är värt det...
 Så mycket pengar, så mycket tid. Alla rim som ska skrivas (vilket i och för sig är riktigt roligt enligt mig), presenter som ska slås in, pengar som ska läggas ut, stressen som ska hanteras... Alltihop blir bara suddigt och i slutändan känns det inte som att det är värt allt besvär. När jag tänker på hur jobbigt jag känner att det är innan jul, känns det som att mina närstående inte ska behöva lägga ner all den mödan och tiden som de lägger ner på julklappar till mig. Jag uppskattar inte att få saker så mycket, att det är värt pengarna och tiden. Det är inte värt det. Det känns bara dumt.
 Julen ska vara en högtid då familj och vänner samlas, just för att njuta av varandras sällskap. Men istället är julen en högtid med överflöd av julklappar, mat som mättar i högsta grad och med en tillgjordhet som får mig att vilja kräkas. Och så ska det ju inte vara. Jul ska vara roligt, inte göra folket (sett från min synvinkel) sönderstressade, pressade och några tusenlappar fattigare. Det här med julklappar är inte min starka sida.