Mitt komplex är framför allt min mage. Den är fläskig, bred, tjock och allmänt inte i min smak. Det är den jag gärna täcker över, när jag går runt lättklädd på stranden. Då finns det två alternativ; antingen låter jag bli att vistas på stranden, eller så tar jag helt enkelt på mig en baddräkt. Men hur attraktivt är det med baddräkt?! När jag tänker på baddräkt är det första som dyker upp i mitt huvud ord som "tant" och "gammal" eller motsatsord som "unge", "barn" och "liten"... Men sen kommer jag också och tänka på att det finns ju en hel del snygga badkläder, som faktiskt kan täcka mitt komplex. Hittar man bara en baddräkt i snygg modell, är det kanske helt okej att ha på sig en sådan. För var och en ska ju få göra som man själv vill. Sen är det ju det här problemet med solbrännan, men det är ett senare stadium. Och att man tvunget måste vara sexig i samband med sol och bad, det är bara trams.

Vad tycker du? Är det okej att ha baddräkt?
(Och ja, var mer än gärna rak och ärlig.)

Jag hade verkligen hoppats på att få det där jobbet på Liseberg. Dessvärre blev det inte så och vid beskedets tidpunkt var det redan försent att söka fler jobb. På de flesta ställena. Jag sökte några fler tjänster, men utan resultat. Det var som ett slag i magen, det där beskedet från Liseberg. Men jag ska söka igen nästa år.

Oavsett om jag får en anställning i sommar eller inte, har jag i alla fall ett litet jobb. Det kommer ge runt 3 000 kronor, vilket jag är nöjd med. Jag behöver inte mer pengar. Anledningen till att jag jobbar är mestadels för att studiebidraget inte inkasseras under sommarlovet. Sen är det självklart roligt att jobba - det är ju det som driver mig till att söka vidare. Trådarna som ligger ute just nu är en plats i affären, en anställning på öns värdshus och en outtalade plats på det caféet där jag arbetade förra sommaren. Ingen av platserna har lämnat besked. Affären är ännu inte klara med anställningarna inför sommaren, men det lutar åt att jag inte får arbeta där. Från Värdshuset har jag inte hört ett smack (men jag ska ligga på och ringa). Hur det blir med caféet har jag ingen aning om. Jag vet inte ens om det ska finnas denna säsong. Om det skulle öppna, är jag ganska säker på att platsen är min. Jag har första hand, det fick jag som omdöme efter förra sommaren.

Hur det blir med jobb är osäkert. Kanske är det en chans att njuta av mitt sista sommarlov. Sen börjar ju allvaret - och livet som vuxen.

Man finner kärlek och tror att det är det bästa som har hänt i ens liv. Och kanske är det just det; det bästa. För kärlek är fint, väldigt fint. All kärlek är bra kärlek, så länge man kan hålla den på avstånd - mina egna ord. Kärlek är något unikt, men i ruset av lycka måste man hålla stadigt i sig själv. Det är svårt att vara realist, när det enda man ser är ett par kärleksfulla ögon som tränger djupt ner i ens inre. Kärlek så intensiv att man näst intill ramlar omkull. Livet blir klarare än någonsin, men suddigt i kanten blir det alltid. Då ser man inte livet som ett ansvar. Det är lätt att bara se den närmaste tiden, stunderna tillsammans med den personen man tycker mycket om. Verkligheten hamnar lätt vid sidan av, i ett dolt fokus som man helst inte vill röra.
 Ung och naiv. Det är så lätt att vara oklokt och barnslig. Med fjärilar i magen tappar man lätt greppet om vad som borde göras. Vad man vill göra är mycket lättare att ta del av. Ung och naiv. Att bara tänka för stunden. Inte se nästa steg. Men att vara ung och naiv handlar också om att våga satsa. Att våga se framtiden i vitögat och stå upp för sig själv, för det man vill. Våga göra något galet, utan att se till alla andra. Fokusera på sig själv, men inte glömma bort sitt ursprung.

Lite tankar, så här i snart myndiga år.

Jag har fått en liten award av Anniepiie.
Tanken med denna utmärkelse är att sprida glädje omkring sig.
Nu skickar jag den vidare till fem andra bloggare, som jag tycker förtjänar den...

marie Sandra Lissie Pernilla Lina

Under en "vanlig" dag i mitt liv tänker jag på min vikt ungefär... så fort tillfälle ges. Framför spegeln på morgonen, vid frukosten, när jag går innanför skolans portar, i korridorerna, i datasalen, vid lunch, på busshållplatsen, i omklädningsrummet, under träningen, efter träningen, vid middagen, på kvällen, i duschen, när jag har gått och lagt mig... Typ hela tiden. Det är inte det att jag inte tycker om hur jag ser ut - vissa dagar kan jag påstå att jag ser fin ut. Andra dagar är jag destruktiv och hackar på mig själv var och varannan minut. Men innerst inne vet jag att jag är vacker precis som jag är.

Trots denna - för det mesta självsäkra - syn på mig själv, har jag en tendens att se på mig själv med aningen destruktiva tankar snurrandes i huvudet. Det hände i dag under träningen. Jag kände mig så himla dålig; som att min prestationsförmåga inte räckte till. För vad eller för vem? Jag hade ingen att bevisa något för, det var bara jag själv som krävde för mycket... Det var jobbigt, jag kände de där destruktiva tankarna ta över och jag fick svårt att andas. Jag ville inte ge upp, men det var som att jag inte kunde stå emot mina egna nedvärderande ord.

Träning ger mig destruktiva tankar. Att hela tiden gå och tänka på mat, vikt, träning och ideal gör att jag lätt ser ner på mig själv. Det borde inte vara så, jag vet ju att jag är fin och bra precis som jag är. Min förmåga att stoppa destruktiva tankar, när jag väl befinner mig i en vikt- och idealrelaterad situation (under ett träningspass exempelvis), är inte något jag är bra på. Det blir istället bara värre och paniken tar vid. Jag vill ju känna mig fin - jag vill inget hellre än att leva med vetskapen om att jag är vacker precis som jag är. Skönheten ligger ju i betraktarens ögon. Jag kan därför inte förstå hur min syn på mig själv i vissa stunder kan bli så offensiv och oförklarligt okänslig. Synen som vid andra tillfällen ser den inre skönheten - precis så som det ska vara. (Ja, vi är alla lite självkära - trots att vi sällan erkänner det för andra.)

Jag som hade hoppats på att det jobbiga med träning skulle försvinna efter några veckor. Nu har jag tränat i över ett halvår... och den orealistiska synen på mig själv blir bara mer tydlig.

Jag väljer att fly bort från verkligheten - i alla fall för ett tag. Då jag inser var livet har lett mig och var jag befinner mig idag, känns det skönt att bara släppa tillvaron för ett tag. Att slippa bry sig och istället leva för stunden. Andas in den kreativa atmosfären och bara skapa. Låta den kreativa ådran ta plats och trycka undan det som känns skrämmande. Rädslan för att sluta finnas, när kärleken inte längre vill existera. Förakt blandas med hopplösheten. Jag inser vad som väntar vid nästa vägskäl. Jag stannar upp. Låt mig skapa. Kreativiteten tar över och jag försvinner bort.

Föreläsningen har knappt börjat, innan den första frågan ställs. Läraren tar det med ro. Frågor är ju roligt att få och som lärare tror jag att intresserade elever uppskattas. Frågan besvaras och nu börjar läraren gå igenom dagens ämne. Jag sitter med stora ögon och blicken koncentrerat fäst på tavlan som fylls med ord, nya begrepp och förklaringar i kortfattade versioner. Efter fem minuter kommer den första frågan - den tyder på att det är ett svårt ämne och på att några i klassrummet har svårt att hänga med på allt det nya. För mig är det helt okej att än en gång få resonemanget förklarat för mig. Frågan blir besvarad, läraren fortsätter. Fem minuter hinner gå, innan nästa fråga ställs. Denna gång är det inte något svårt som bör förklaras, eleven i fråga har bara inte lyssnat. Läraren upprepar sig och fortsätter sedan. Fem minuter, nästa fråga. Några i klassen börjar stöna. "- Han sa ju precis det...". Läraren ler ursäktande och vänder sig mot eleven för att ge denne en förklaring. Detta sker flera gånger och för varje fråga som ställs, undrar jag vad det egentligen är som händer. Fråga efter fråga, en var femte minut, bevisar att många av eleverna inte ens lyssnar på läraren. Fler elever i klassen börjar störa sig på detta och uttrycker sin misstro - jag är mest tyst och försöker hålla irritationen på avstånd. Frågorna blir bara dummare och dummare. Eller kanske går jag bara i en klass med ignoranta elever... Det är svårt att veta, eftersom steget mellan dum och ignorant - och i värsta fall arrogant - inte är så stort. Det gäller att hålla tungan i styr, annars uppfattas man lätt som korkad.

Självklart kan man då och då slänga ut sig påståenden som i alla lägen inte är helt genomtänkta - men en fråga var femte minut?! Det är inte alltid samma elev som räcker upp handen, men någonting är det tydligen med eleverna. Jag suckar åt deras förlust, tycker det är synd att intresset för att lära sig om världen inte intresserar dem. Samtidigt ler jag för mig själv; så länge jag är tyst och undviker att uttalar mig rent av korkat, verkar i alla fall jag vara en av de smartare i klassen (trots att det kanske inte alltid är så). Det är synd att det finns elever som provocerar, utnyttjar uppmärksamheten och ska göra sig märkvärdiga. Det bästa vore om alla lyssnade och ställde frågor utifrån det som de hade svårt att förstå och ville få förklarat för sig ännu en gång. Men så är det ju inte riktigt. En fråga var femte minut - det är den standarden på undervisningen som eleverna tydligen tycker är rimlig. Jag blir rädd. Är eleverna bara dumma eller rent av arroganta med en ignorerande attityd??

Jag vill bara skriva tack till er som kommenterade inlägget När man väl står där. Jag har fått många kommentarer - alla lika uppskattade. En del har varit stöttande och förstående, medan andra har valt att argumentera för sin sak. Jättekul att ni engagerar er så mycket. Era ord uppskattas, keep it up!

Det är spännande att läsa om hur andra har det, vad de upplever och hur de ser på livet. Vi människor är nyfikna varelser, det tror jag inte att någon kan motargumentera, eller? Samtidigt kan jag villigt erkänna att det inte alltid är så njutningsfullt att läsa om andras bedrövelser. Visst kan jag känna medlidande och sorg, att jag känner igen mig är inte omöjligt - men det är inte alltid som jag behöver just det. Ibland vill jag bara få vara själv med mina tankar. Vetskapen om att en annan människa redan har varit med om det som just jag har upplevt, är ibland inte det som jag vill höra. Någon gång vill just jag få vara unik. Någon gång vill jag vara den första att upptäcka livet från en specifik och unika synvinkel. Och kanske är jag unik - men det finns alltid någon som kan relatera till min åskådning. Ibland vill jag vara unik, speciell och magnifik. Ibland är alla andras livsöden inget som botar min sorg, mina smärtor och mina sår som livet har orsakat.

Att läsa om andras bedrövelser och tragiska upplevelser, är inte alltid det jag behöver. Ibland vill jag få känna att just jag är unik. För i jämförelse med alla andras tragiska liv, är mitt ingenting värt att notera. Jag har inte varit med om "det där jättejobbiga som vem som helst skulle ha dött av". Jag har bara varit jag, levt mitt liv och upplevt mina sorger och fått ta del av mina egna stunder av lycka. När jag jämför mig med andra, är mitt liv inte mycket att komma med. Missnöjd är jag absolut inte, men att dela med mig av det som gör ont just hos mig, känns inte viktigt - inte om jag jämför mig med andras livsöden.

När man väl står där, är det inte alltid roligt att bli involverad i alla andras bedrövelser. I mängden är man ingen unik. I mängden är jag vem som helst. Och vilken rätt har jag att klaga, när livet tar emot? Vem tar ansvar för mig, när jag inte längre orkar stå med ryggen rak? Vem finns där, när jag en dag faller? Egentligen har jag ingen rätt att klaga. Det finns så många andra, som har sett livet från en mycket mer brutal synvinkel. Vilken rätt har då jag att klaga och jämra mig över livets motgångar...

Ännu en uppdatering i Jasmine's Kortmakeri. Denna gång valde jag att utgå från en och samma design, men skapade tre kort i olika färger. Detaljerna varierar, men grunden är den samma. Kika gärna in!
 En design - tre färger.