Galen i glass, April 2012

Min konsumtion av glass är högre än majoritetbefolkningens, vill jag tro. Däremot ska tilläggas att jag inte äter vilken glass som helst... Till en början var GB's halvlitersförpackningar standard, men med tiden insåg jag att den glassen mest smakar plast. Efter att ha kommit över den amerikanska glassen från Lidl insåg jag hur glass kunde smaka. Denna glass liknar Ben & Jerry's men kostar hälften så mycket. Visst är det dyrare märket lyx, men i mitt fall känns det som bortkastade pengar då jag trycker i mig ett sådant paket inom loppet av en halvtimme. Ja, jag är galen i glass. Ju mer innehåll av choklad och nötter desto bättre.

September 2011, en dag på Gröna Lund tillsammans med R, inlägget hittar du här.

När jag knåpade ihop min nuvarande header hade jag några självklara favoriter som tvunget skulle vara med. Där fanns dock några tomma platser att fylla vilket gjorde att datorns bildarkiv bläddrades igenom. Detta axplock valdes oväntat ut, då jag föll för de härliga färgerna, det somriga motivet och till följd av att bilden togs under en sensommardag på Gröna Lund. Bilden gör mig glad och har blivit en kär favorit som bidrar med varma känslor och påminner om en dag genomsyrad av leenden.

(...och en mindre trevlig stund av panik).

Läsandet av en rapport kräver notiser och dagens andra kopp te.

I november 2012 fick jag äntligen anställning i Stockholm och kunde därför bli sambo med R. Jag kände mig lycklig, så lyckligt lottad! Jag fick anställning på ett café med lunchservering och där gled jag in på en räkmacka - min arbetsgivare visste inte ens mitt personnummer. Det enda jag hade behövt uppge för att få komma och provjobba var mitt namn och min ålder.

Jag kunde i princip ingenting när det kom till caféverksamhet. Visst hade jag jobbat inom service tidigare, varav en sommar på ett café ute på ön, men det här med espressomaskin var helt nytt för mig, liksom servering, kassaapparat och alkoholförsäljning. Min nya arbetsplats välkomnade mig ändå och efter att ha arbetat ett tag började jag få in rutinerna.

Över julen åkte jag och R hem till Göteborg för att fira högtiden tillsammans med min familj och i samma veva ta med oss mitt flyttlass upp till Stockholm. När jag kom tillbaka till vardagen och satte min fot på caféet igen kände jag ganska snabbt att något inte stod rätt till. Mitt leende kändes inte lika självklart som jag mindes det, attityden från arbetsgivare och anställda var en annan och jag upplevde att jag föll sakta. Jag hade svårt att förstå vad som hände, jag visste bara att allt kändes fel.

I februari satt jag på ett café och fikade med en vän. Jag delade med mig av hur det kändes och hennes gensvar var enkelt, "- Säg upp dig då?". Min första reaktion var "- Men så kan jag väl inte göra..?!". Jag, som har behov av stabilitet och kontroll över tillvaron, blev mer eller mindre paff. Va? Kan man säga upp sig? Efter några dagar insåg jag dock att som det nu var hade jag varken stabilitet eller kontroll över tillvaron. Jag upplevde ett kaos.

Februari blev till mars och jag insåg allt tydligare att jag inte mådde bra. Eftermiddagarna var ofta de passen som hade tilldelats mig, därav hade jag sköna förmiddagar hemma. Början på dagen var dock inte som jag först hade hoppats. Ångesten kom smygande. Klockan blev tolv och om en timme var det dags att bege sig till jobbet. Jag fick panik. Under denna period fick R många ledsna samtal från mig. Från klockan tolv och en timme framåt var det standard att jag hörde av mig till honom - gråtandes och med en känsla av hopplöshet. Jag kände mig så himla ledsen!

Det som hade sagts under fikastunden några veckor tidigare hade etsats sig fast och trots att där endast fanns en gnutta livsglädje kvar tog jag mig samman och började söka nya jobb. Det var absolut inte några tiotal jobb per vecka, snarare per månad.

Jag minns att jag stod i återvinningsrummet och grät hysteriskt. Jag som helst undvek att ta den stora gröna avfallsbehållaren och köra bort till soprummet hade denna förmiddag sett det som min möjlighet till en liten stund av frihet. Jag kände mig fängslad på arbetsplatsen. Alla kollad på mig, hade ögonen på mig, kritiserade mig.

I slutet av mars fick jag ett samtal från husfrun på hotellet som jag någon månad tidigare hade sökt arbete på. Hon sa att hon gärna ville träffa mig och frågade om jag ville komma på en intervju. Jag tackade ja och vecka efter sågs vi i hotellets vackra lobby. Känslan jag fick kan bara beskrivas med ett ord. Hemma. Efter att ha pratat med husfrun, fått en rundtur på hotellet och bekantat mig med tanken på att jag kanske skulle börja jobba där kändes det som att vara tillbaka på hotellet i Göteborg, en arbetsplats jag trivdes väldigt bra på. Det fanns dock en hake; den aktuella tjänsten var en deltidstjänst på sjuttiotvå procent.

Vårsolen har vågat sig fram och jag packar upp varor. Eftersom jag ännu inte har förstått huruvida kycklingen ska vara i frysen eller ställas utanför (Det verkar variera från dag till dag.) frågar jag en av cheferna. Det bemötande jag får förändrar allt.

"- Jasmine, vad är ditt problem? Varje gång du packar upp varor frågar du mig var dessa ska vara och jag svarar dig och du bemöter mig med dålig attityd! Vad är ditt problem?!".

Förvånad och förödmjukad ber jag om ursäkt, säger att det inte är min mening att ha en dålig attityd.

"- Vad är ditt problem?!", han upprepar anklagelsen.

Jag säger inget mer. Sen den dagen vågar han inte möta min blick.

 

Senare samma vecka som chefens utbrott på mig ringde jag till husfrun på hotellet för att fråga om tjänsten fortfarande var ledig. "- Du är så välkommen, det kändes så bra när vi sågs.". Värme, det jag kände var värme. Värme, omtanke och respekt för min person. "- Tack, vad snällt. Jag säger upp mig imorgon.", vilket var precis vad jag gjorde.

Jag hade två veckors uppsägningstid och under denna tid kände jag en stor förändring. Jag kände lättnad. Redan efter en vecka mådde jag så mycket bättre och när jag efter de två veckorna jobbade första dagen på min nya arbetsplats, på hotellet med den vackra lobbyn, började jag min resa tillbaka till tryggheten.

 

Augusti 2011

Lycka. Jag är uppvuxen på en plats där den känslan är så självklar.

Jag blickar ut mot en färgstark horisont. Kvällen är sval, jag huttrar till. Dansen pågår för fullt bakom min rygg, men jag väljer att endast njuta av dragspelssången. Så självklart, så vanligt. En tradition. Liksom varje sommar, då det är dans på bryggan.

Kärleksstigen, oktober 2008.

På ön finns en väg med det vackraste av namn, Kärleksstigen. Denna väg är egentligen inte mycket till väg, snarare en asfalterad gångväg. För mig har det alltid varit självklart att den stigen har funnits där, just där. Att gå längs Kärleksstigen var egentligen ganska skrämmande; genom en skog som förr inte var upplyst, på en del av ön som förr inte var väl bebodd. Att gå på Kärleksstigen kunde upplevas som obehagligt.

Liksom i livet. Kärleksstigen är för mig mer än bara en stig. Denna stig har sin början vid ett vägskäl, vid den perfekta platsen att vända på, om rädslan skulle bli alltför påtaglig. Förr, när jag var yngre, var det lockande att vända där vid den stora stenen. Då, då var jag inte modig. Med tiden fann jag mitt mod, i alla fall mer än det jag hade då. Tillsammans med en vän gick det bra att gå på den där vägen genom skogen. Hand i hand med tryggheten kändes det okej.

Liksom i livet. Kärleksstigen symboliserar det okända, det läskiga, det skrämmande. Denna väg kan dock ses i ett annat ljus, om man väljer att vandra den. Jag vågade. Tillsammans med en vän och senare tillsammans med han som blev min kärlek. Han, som jag kanske hade väntat på, vandrade på stigen tillsammans med mig. Då kändes det självklart att gå på den där asfalterade gångvägen. Då var jag inte rädd.

Jag vågade. Jag mötte rädslan. Och till följd av detta fann jag mitt mod - inte bara till att vandra på den mörka gångvägen genom skogen, utan också modet till att våga ha en person väldigt nära.

Jag är långt ifrån berest, men visst finns där en nyfikenhet kring vad världen utanför har att erbjuda. Det har dock inte fallit sig så att jag har kommit utanför vårt lands gränser särskilt mycket. Någon enstaka resa har det blivit, men varken charter, all-inclusive eller roadtrip är en erfarenhet jag har.

Avsaknaden av resor har heller inte saknats mig. Jag har alltid trivts hemma, i vardagen, med livet. Att resa har inte lockat just av den anledningen att få komma bort. Det senaste året har jag dock blivit alltmer nyfiken på vad en resa skulle kunna innebära samt kunna erbjuda mig och min syn på livet. Tanken på att få uppleva något helt nytt lockar!

En liten dröm jag har är att få uppleva Nordamerika, från norr till söder. Kanada och De förenta staterna samt gränsen till Mexiko. Det vore fantastiskt - inte bara att få uppleva mycket av det som visas på teve, utan också att få möjligheten att vara på en helt ny plats och befinna mig i ett helt nytt sammanhang. Att ens erkänna detta får det att pirra inombords - jag tror inte att jag vågar! Jag är rätt feg, faktiskt. När det kommer till just resande, att gå utanför min komfortabla hemmamiljö, då är jag feg, ja.

Kanske beger jag mig till andra sidan av jordklotet någon dag, en resa som med säkerhet kommer att skilja sig markant från den vardag som jag har idag. Tanken är lockande, samtidigt har jag ingen anledning att fly från vardagen - jag har det så himla bra. Men en liten dröm, det kan man alltid ha.

Destination Strandkyrkogården, januari 2010.

Bilden är en favorit från förr då jag och R hade det gemensamma intresset som hobbyfotografer. Vi brukade promenera i närområdet med kamerorna i högsta hugg och just denna bild är från en fotopromenad på Strandkyrkogården. Jag minns hur roligt vi hade, hur förälskade vi var och hur lycklig jag kände mig. Minnen i en bild! Dessutom var (och är) jag så nöjd med att jag lyckades hitta fokus på motivet i centrum.

Med te och inspirerande kurslitteratur

De senaste två veckorna har lektionerna i skolan inte börjat förrän senare på förmiddagen - om det ens har varit någon lärarledd undervisning den dagen. Kursen som tentas av på måndag har gett mig mycket tid till självstudier och till min glädje har jag haft motivationen att faktiskt sitta och läsa några timmar per dag.

Jag försöker ständigt se mönster i min vardag för att skapa mig förståelse för när jag pluggar som bäst. På morgonen, mellan klockan åtta och elva, är jag som mest fokuserad. Därefter går det utför, men jag brukar kunna sitta någon timme till senare på eftermiddagen eller på kvällen. Det blir inte några åtta timmar per dag här inte, men det blir i alla fall något. Dessutom ska erkännas att jag tycker om att sitta vid köksbordet och hälsa solen välkommen, dricka mitt te i lugn och ro samt i och med läsandet av kurslittertur inse att jag faktiskt lär mig något nytt varje dag.

Jag uppskattar mina oktobermorgnar!

Alltid med en tekopp nära till hands, november 2013.

Tedrickaren, det är jag det. Min konsumtion av te tycks öka för var dag. När jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar hände det att jag kokade mig en kopp te någon gång i veckan. Nu för tiden kokas det te dagligen - vid flertalet tillfällen. Nyligen drack jag fyra koppar te på en dag. Ja, tedrickandet har ökat och jag häller i mig i genomsnitt en liter te per dag.

För mig har koppen med te förknippats med lugn, harmoni och trygghet. Lite som ett barns snuttefilt, napp eller nallebjörn. Jag dricker gärna te hemma eller hos en nära vän, men föredrar andra alternativ när jag sitter på ett café i stan.

 

Juli 2010

Sedan några månader tillbaka bor R i Göteborg, i en liten etta på tjugotre kvadratmeter. Vi börjar vänja oss vid att kunna ses i princip varje dag och inte ha femtio mil mellan oss. Istället är det R's familj som befinner sig långt borta och denna sommar åker jag och R i den lilla bilen för att tillbringa en vecka hemma hos familjen i Stockholm. Med oss i bilen finns Nallen, en trogen resenär som när bilden togs satt tryggt i mitt knä.

Våren därpå valde R att flytta tillbaka till Stockholm. Vår relation var god, men vardagen på Västkusten tilltalade inte R. Därefter hade vi ett distansförhållande i ett och ett halvt år, innan jag i november 2012 flyttade upp till R i Stockholm och vi blev sambos. Sedan dess har vi delat vardagen, något som känns tryggt och självklart.

 

 

För stadsborna är ön en tillflyktsort, ett semesterställe, den perfekta badplatsen. För mig är ön så mycket mer än så, också när solen inte längre skiner lika starkt och snön ligger djup i vägkantens dike.


Snö på min ö, december 2009

Ett skärgårdsbarn, det är vad jag har blivit efter att ha bott de nitton första åren av mitt liv på en ö i Göteborgs skärgård. Här har jag lekt, gått i skola, skaffat vänner, känt mig trygg och lärt mig att älska livet. Denna ö som alltid har varit och alltid kommer att vara hemma för mig, trots att jag nu bor femtio mil från min barndomsö.

Till denna ö kommer stadsborna under årets varma månader, för att under vinterns mörka dagar endast vara ett urblekt minne. Trots mörker, snålblåst och isbeklätt hav finns det faktiskt några som bor på ön året om och förut var jag en av dem, förut var jag en skärgårdsbo. Mitt liv har tagit mig vidare och vardagen som skärgårdsbo har bytts mot en annan, inte sagt att det alltid kommer att vara så. För jag är ett skärgårdsbarn, född och uppvuxen med havet inom räckhåll. För jag är ett skärgårdsbarn, med den självklara känslan inombords av att alltid ha en plats att höra hemma på, att vara välkommen tillbaka till.