Ett annat liv
I väntkuren satt en man och en kvinna, båda i medelåldern. De pratade högt och ljudligt med varandra. Det verkade inte vara något gräl, de vara bara engagerade i samtalet. Kvinnan hade en ölburk i handen, där hon satt på sin rullator. Mannen hade inget i händerna, men det låg en ölburk under bänken, som han satt på. Jag iakttog dem. Inte av det faktum att de var alkoholister - absolut inte - snarare för att jag tyckte det var intressant. De verkade trevliga och jag... väntade bara på spårvagnen. Inte helt oväntat började de prata med mig. Jag kan inte låta bli att le. Det finns alltid människor, som gärna kommer fram och pratar. Så länge det inte känns obehagligt, så är det helt okej med mig.
Kvinnan blev sugen på cigg. Hon förstod att jag inte röker, så hon brydde sig inte om att fråga mig. "Ni ungdomar röker väl inte", sa hon till mig och en annan ung människa, som stod i väntkuren. Utanför det inglasade skyddet gick en ung kvinna och rökte. Kvinnan, som tidigare suttit på rullatorn, gick ut och frågade om en cigg. Den tilltalade kvinnan skakade på huvudet och fortsatte prata i sin mobiltelefon. Kvinnan i medelåldern fortsatte sitt sökande och fick tillslut en cigg av en vän (?), som stod på andra sidan av spåret. Han fick en kram av henne, antagligen som tack för ciggen. Hon fick tydligen inte tänt den, för den brann inte, när hon kom tillbaka och satte sig hos mannen.
Precis innan jag skulle gå på spårvagnen, satte sig kvinnan gränsle över mannen och började hångla med honom. Jag tror jag lyckades urskilja något i stil med: "Jag blev sugen och fick lust för det..." Hm... Kan man bara bli sugen och sen sätta sig på någon och börja hångla med honom eller henne? Kanske kan man det.
Jag kan inte låta bli att påverkas. Det livet, som vissa lever, är som en helt annan värld. Jag är van vid min värld, den värld som jag är uppväxt i. Jag har ett perspektiv på hur världen ser ut och på vad som kan hända och på vad som inte kan hända. De människor, som lever på gatan, är hemlösa eller helt enkelt inte har något riktigt hem att gå till... De lever ett helt annat liv. De ser saker, som inte jag och andra människor i samhället ser. Deras perspektiv på världen är nog inte alls det samma som mitt. Nej, det är det inte. Jag är säker.
Att jag påverkas så mycket av hur människor lever, är kanske för att jag så himla gärna skulle vilja hjälpa dem. Alla vill kanske inte ha hjälp, men jag är säker på att det finns personer, som skulle vilja ha hjälp, men som inte får den. Jag önskar att jag kunde hjälpa dem...
Kvinnan blev sugen på cigg. Hon förstod att jag inte röker, så hon brydde sig inte om att fråga mig. "Ni ungdomar röker väl inte", sa hon till mig och en annan ung människa, som stod i väntkuren. Utanför det inglasade skyddet gick en ung kvinna och rökte. Kvinnan, som tidigare suttit på rullatorn, gick ut och frågade om en cigg. Den tilltalade kvinnan skakade på huvudet och fortsatte prata i sin mobiltelefon. Kvinnan i medelåldern fortsatte sitt sökande och fick tillslut en cigg av en vän (?), som stod på andra sidan av spåret. Han fick en kram av henne, antagligen som tack för ciggen. Hon fick tydligen inte tänt den, för den brann inte, när hon kom tillbaka och satte sig hos mannen.
Precis innan jag skulle gå på spårvagnen, satte sig kvinnan gränsle över mannen och började hångla med honom. Jag tror jag lyckades urskilja något i stil med: "Jag blev sugen och fick lust för det..." Hm... Kan man bara bli sugen och sen sätta sig på någon och börja hångla med honom eller henne? Kanske kan man det.
Jag kan inte låta bli att påverkas. Det livet, som vissa lever, är som en helt annan värld. Jag är van vid min värld, den värld som jag är uppväxt i. Jag har ett perspektiv på hur världen ser ut och på vad som kan hända och på vad som inte kan hända. De människor, som lever på gatan, är hemlösa eller helt enkelt inte har något riktigt hem att gå till... De lever ett helt annat liv. De ser saker, som inte jag och andra människor i samhället ser. Deras perspektiv på världen är nog inte alls det samma som mitt. Nej, det är det inte. Jag är säker.
Att jag påverkas så mycket av hur människor lever, är kanske för att jag så himla gärna skulle vilja hjälpa dem. Alla vill kanske inte ha hjälp, men jag är säker på att det finns personer, som skulle vilja ha hjälp, men som inte får den. Jag önskar att jag kunde hjälpa dem...
Nya Pussel
Solen sken och tanken på att gå ut kändes lockande. Jag kände mig trött och inte alls på humör, så tyvärr blev det ingen promenad. Kanske var det lika bra, eftersom regnet kom senare på dagen.
Det blev istället en dag hemma tillsammans med ett nytt pussel.
Jag håller på med ett pussel föreställande en trädgård full av blommor.
Det är inte bara en trädgård, utan också ett hus med fönster och torn.
Mormor och morfar har rensat ut sin vind. De har hittat massa gamla saker, som nu har hamnat lite varstans. Mycket av de gamla skatterna hamnar på loppis, annat hamnar hos släkt och vänner medan resten mest är skit, som ska slängas.
Igår var jag och hälsade på. Mycket trevligt. God mat och trevligt sällskap. Jag och morfar spelade MasterMind. Det är så himla roligt! Jag vann över morfar - båda gångerna! Han är väldigt duktig på matematik och sudoku - alltså logiska färdigheter, så jag kan inte låta bli att känna mig stolt. Min älskade morfar... <3
Med mig hem fick jag inte bara min gamla dockvagn och mammas gamla dockor med tillbehör. Jag valde också att ta med mig lite pussel hem. Fick sammanlagt med mig fem olika pussel hem. Det är väldigt snygga motiv, som antagligen är svåra att få ihop. Mycket färg, form och skuggor. Inte det lättaste ska jag säga. Men jag älskar att pussla - så jag ska lyckas få ihop pussel efter pussel.
Kramar
/Jasmine
Ändrad Design - Statistiken
Problemet att inte kunna komma in och se sin statistik är nu... färdigt?
Jag har märkt att designen för sidan, där man kan se sin statistik är ändrad:
Ny design för statistiken. (Nej, det är inte grå bakrund, det är en vit.)
Inte en jättestor förändringen, men den är ändå märkbar...
Jag har märkt att designen för sidan, där man kan se sin statistik är ändrad:
Ny design för statistiken. (Nej, det är inte grå bakrund, det är en vit.)
Inte en jättestor förändringen, men den är ändå märkbar...
Kristallen 2009
Ikväll fick vi följa med på en resa genom teve-världen och se vad som har skett under året som gått. Ganska trevligt att sitta där nere med pappa och L och bara se ett enkelt underhållningsprogram. Inget komplicerat, bara rent nöje. Jag sitter sällan och ser på teve, så att veta vilka alla program är, var inte det lättaste. Jag försökte ändå hänga med, för att nu kunna presentera några av de segrande programmen för er - speciellt för dem, som inte såg programmet.
'Häxan Surtant' blev vinnare i kategorin 'Årets barnprogram'.
Häxan Surtant driver ett Aktiebolag.
Jag tycker verkligen att rätt program vann inom kategorin. Jag, som är alldeles för gammal för att se på barnprogram (Det finns nog ingen direkt gräns, men jag anser att jag är för stor.) , kan fortfarande tycka att det är roligt att se på Häxan Surtant. Hennes idéer är väldigt speciella och enkla. "Får inte jag äta tårta, så ska ingen annan heller få göra det." När hon inte får, som hon vill, väljer hon väldigt ofta att trolla bort det, som gjort henne illa berörd. Hon är en härlig karaktär!
En man som kommit långt inom branschen för teve.
Årets hederspris gick till Robert Aschberg. Jag var bara tvungen att skriva ner citatet han sa i direktsändning. Det var hans första länk in i tv- världen, som sa följande; "-Antingen knullar du kameran eller så knullar kameran dig." Haha, jag tycker det var ett helt underbart citat. Jag kanske inte fattade det exakt så, som det var tänkt, men... Hur uppfattar ni det? Vad ger ni mig för förklaring?
Fredrik Skavlan fick pris för 'Årets humorprogram'. Han fick också en egen kristall, eftersom han vann nomineringen som 'Årets manliga programledare. Mycket roligt för honom. Dubbel- grattis, eller vad man nu säger!
Titeln 'Årets kvinnliga programledare' gick till Carina Berg. Hon var verkligen glad och rörd, när hon gick upp på scenen och tog emot kristallen.
'Mia och Klara' fick kristallen för 'Årets humorprogram'.
'Årets Program':
På Spåret!
Hoppas att ni också har haft en trevlig fredagskväll!
Kram
Tunga droppar av ödmjukhet
Jag kan inte sluta förvånas, över hur olika människor kan vara. Vissa människor skiter fullständigt i en, medan andra ser det som en självklarhet att hjälpa till. Efter att jag fick min nyckel till skåpet, återstod det svåra. Jag visste inte var i skolan, som mitt skåp finns. I ett desperat försök att få någon ledtråd, någon som helst aning var skåpet finns, frågade jag jag lite klasskamrater, om de hade någon aning. Om jag ens fick något svar eller en vettig reaktion, sa det bara att jag skulle gå runt och leta. En av eleverna i min klass sa att jag skulle gå till vaktmästaren och be om att få se en karta över skolan och skåpen. Ingen ville hjälpa mig. Det är som vanligt, så jag är inte förvånad - inte alls.
De sista två timmarna av skoldagen hade vi case. Jag passade på att leta lite, eftersom jag ändå inte kunde göra något. Jag behövde en dator och lugn och ro. Inget av det fanns tillgängligt i skolan just för tillfället. Jag var inte den enda, som hade svårt att arbeta. Många i klassen började bli trötta och tanken på att gå hem tidigare kändes väldigt lockande. En halvtimma innan vi skulle sluta, kom vår lärare i svenska och sa att vi kunde gå hem. "Det är ju ingen idé att ni sitter här och inte gör något." Mycket vettigt sagt. Vi packade ihop våra saker och de flesta försvann himla snabbt. Jag var orolig över mitt skåp. Jag vill känna att allt är klart nästa vecka, så jag slipper tas med massa då också. De två första veckorna har varit ansträngande, det har varit mycket nytt. Jag frågade min lärare, om hon visste var skåpet kunde ligga. Hon erbjöd sig att följa med mig och leta. Så himla snällt av henne! Hon visste precis var vi skulle leta. Det tog inte många minuter och hon gick inte heller fel i vår jakt på skåp 422. Mitt skåp befinner sig i en lugn och ganska avskild del av skolan. Skönt. Mycket folk är, som jag nämnt tidigare, inget som jag uppskattar så värst mycket. Jag kommer nu kunna ta fram och lägga in böcker i skåpet, utan att ständigt ha massa folk omkring mig. Jag tror detta kommer bli bra.
Tunga droppar av regn föll från himlen.
Spårvagnen immade igen. Där satt vi - alla dränkta av de tunga dropparna, som fallit från himlen. Utanför regnade det - fortfarande lika kraftigt. Det var skönt väder. Ingen sol, inga känslor... Visst får man en dyster känsla, när himlen öppnar portarna till atmosfärens flod, men idag var det skönt. Inga måsten. Inga känslor. Inga hot. Inget tillgjort. Idag var det bara regnet som föll utanför den igenimmade vagnen, som i full fart gled längs spåren.
Regnet kändes ärligt. Ja, det är en konstig beskrivning, men känslor är konstiga och svåra att beskriva. Ärligt. Ja, det känns som dagens ord. Ödmjukhet har jag också fått en glimt av denna dag. Kanske visade regnet på att det onda sakta försvinner och att nya möjligheter och ett nytt sätt att se på saken redan är på ingång. Jag har inte varit ensam idag. Folk har brytt sig, pratat med mig och frågat. Alla kanske inte har varit intresserade hela tiden, men jag har i alla fall fått lite uppmärksamhet. Elever i klassen har sett mig. Min svenskalärare verkade tycka om mig. Hon hjälpte mig och verkade dessutom inte ha något emot mitt sällskap. Det kändes ovanligt. Ja, det var ett tag sen (om man bortser från, när jag träffade kompisarna från högstadiet), som jag verkligen kände mig omtyckt och sedd.
Tack snälla.
De sista två timmarna av skoldagen hade vi case. Jag passade på att leta lite, eftersom jag ändå inte kunde göra något. Jag behövde en dator och lugn och ro. Inget av det fanns tillgängligt i skolan just för tillfället. Jag var inte den enda, som hade svårt att arbeta. Många i klassen började bli trötta och tanken på att gå hem tidigare kändes väldigt lockande. En halvtimma innan vi skulle sluta, kom vår lärare i svenska och sa att vi kunde gå hem. "Det är ju ingen idé att ni sitter här och inte gör något." Mycket vettigt sagt. Vi packade ihop våra saker och de flesta försvann himla snabbt. Jag var orolig över mitt skåp. Jag vill känna att allt är klart nästa vecka, så jag slipper tas med massa då också. De två första veckorna har varit ansträngande, det har varit mycket nytt. Jag frågade min lärare, om hon visste var skåpet kunde ligga. Hon erbjöd sig att följa med mig och leta. Så himla snällt av henne! Hon visste precis var vi skulle leta. Det tog inte många minuter och hon gick inte heller fel i vår jakt på skåp 422. Mitt skåp befinner sig i en lugn och ganska avskild del av skolan. Skönt. Mycket folk är, som jag nämnt tidigare, inget som jag uppskattar så värst mycket. Jag kommer nu kunna ta fram och lägga in böcker i skåpet, utan att ständigt ha massa folk omkring mig. Jag tror detta kommer bli bra.
Tunga droppar av regn föll från himlen.
Spårvagnen immade igen. Där satt vi - alla dränkta av de tunga dropparna, som fallit från himlen. Utanför regnade det - fortfarande lika kraftigt. Det var skönt väder. Ingen sol, inga känslor... Visst får man en dyster känsla, när himlen öppnar portarna till atmosfärens flod, men idag var det skönt. Inga måsten. Inga känslor. Inga hot. Inget tillgjort. Idag var det bara regnet som föll utanför den igenimmade vagnen, som i full fart gled längs spåren.
Regnet kändes ärligt. Ja, det är en konstig beskrivning, men känslor är konstiga och svåra att beskriva. Ärligt. Ja, det känns som dagens ord. Ödmjukhet har jag också fått en glimt av denna dag. Kanske visade regnet på att det onda sakta försvinner och att nya möjligheter och ett nytt sätt att se på saken redan är på ingång. Jag har inte varit ensam idag. Folk har brytt sig, pratat med mig och frågat. Alla kanske inte har varit intresserade hela tiden, men jag har i alla fall fått lite uppmärksamhet. Elever i klassen har sett mig. Min svenskalärare verkade tycka om mig. Hon hjälpte mig och verkade dessutom inte ha något emot mitt sällskap. Det kändes ovanligt. Ja, det var ett tag sen (om man bortser från, när jag träffade kompisarna från högstadiet), som jag verkligen kände mig omtyckt och sedd.
Tack snälla.
Skolglöd
Hur kommer det sig, att jag verkligen brinner i skolan? Jag blir så himla fokuserad på det jag gör. Är det för att allting är nytt? Är det kraften av nyfikenhet, som driver mig framåt? Jag vet inte vad det är, men jag gillar det som sker.
"Jag antecknade som en galning!"
Jag har alltid älskat att skriva. Idag var det full fräs. Vi studerade, när lärarna hade ett seminarium. Vi skulle föra anteckningar och studera, analysera och dra slutsatser av det vi såg och upplevde. Av detta skulle vi lära oss, hur man ska vara, för att få bra omdöme, när man deltar i ett seminarium. Det var väldigt intressant. Jag blev så engagerad. Jag antecknade som en galning! Pennan dansade över pappret. Dessutom skrev jag inte bara skit. Visst var det en del upprepningar, men det gör ingenting. Det jag skrev var ju bara anteckningar för mitt eget minne, så jag blev riktigt stolt!
Jag vet inte vad som driver mig. Jag har sådan energi! Jag vill lära mig, jag vill veta mer. Arbetssätten på Vittra är så olika de jag har använt innan. Det är variation, spänning och man har svårt att gissa slutet. Det är svårt att lista ut, vad som kommer att hända. Mycket roligt är det! Jag trivs väldigt bra med skolan än så länge. Människorna har jag inte lärt känna än, men det kommer. Det viktigaste är att jag får en utbildning, som jag är nöjd med och som jag kan vara stolt över. Eller vad tycker ni?
Hur går det för övriga elever?
Är ni skoltrötta eller är ni också fulla av energi så här i början av läsåret?
/Jasmine
Metroläsning på en bänk
Morgonens lektion i spanska var inte så ansträngande. Det kändes väldigt skönt. På högstadiet hade jag alltid en klump i halsen, när jag satt i klassrummet där lektionen i mitt valda b-språk skulle hållas. Att inte vara rädd, börja om på nytt, det känns bra. Ingen vet hur mycket jag kan innan, ingen kan döma mig. (Självklart kan de döma, men då gör de fel.) När lektionen var slut väntade två och en halvtimma av... ingenting. Nästa lektion började klockan ett.
Jag har gett upp. Att springa efter någon klasskamrat hit och en annan dit känns bara onödigt. Jag är trött på det. Jag klarar mig själv. Jag, jag och åter jag. Ja, det är mig själv jag är med under dagarna. Idag valde jag att lämna skolan lokaler och gå en bit. Det finns en park, som jag går förbi varje dag på väg till skolan. Det tar bara några minuter att gå dit från skolan, så varför inte besöka en allmän plats, som inte är överbefolkad? Jag gick längs gatan med min älskade ryggsäck på ryggen. Väl framme satte jag mig på en bänk under ett träd. Bredvid mig på plankor av trä låg tidningen Metro. Varför inte läsa? Jag läser väldigt sällan tidningen, så nu när jag hade massa tid, var det väl ett perfekt tillfälle att kasta sig in i en värld av nyheter!
Jag satt och läste på en bänk av trä.
Vi mitten av den långa rasten gick jag till matsalen, för att få i mig lite lunch. Det som fanns i den stora behållaren såg inte så läskande ut. Suck. Tog lite, för att i alla fall få i mig någon form av bränsle. När jag lämnade elever, smutsiga tallrikar, glas och bestick, bestämde jag mig för att gå tillbaka till parken. Där satt jag en stund till och njöt av ensamheten och min underbara roman, som varit med mig sedan början på gymnasiet.
Kameran var självklart med, så jag passade på att fota de gula blommorna.
Helt otroligt! I parken fick jag sällskap av en mycket trevlig duva.
Innan eftermiddagslektionen började, fick jag köpt ett hekto godis på Hemköp. Jag kände att mitt humör höll på att sjunka och jag orkar inte vara ledsen och arg. Godiset gav mig en tillfällig känsla av omtanke... Det är livsfarligt att ha en butik på parallellgatan intill den gatan, som skolan ligger på. Jag ska hålla i pengarna.
Nu bär det av till Ungdomsgruppen! Men först; biblioteket.
Kram
Jag har gett upp. Att springa efter någon klasskamrat hit och en annan dit känns bara onödigt. Jag är trött på det. Jag klarar mig själv. Jag, jag och åter jag. Ja, det är mig själv jag är med under dagarna. Idag valde jag att lämna skolan lokaler och gå en bit. Det finns en park, som jag går förbi varje dag på väg till skolan. Det tar bara några minuter att gå dit från skolan, så varför inte besöka en allmän plats, som inte är överbefolkad? Jag gick längs gatan med min älskade ryggsäck på ryggen. Väl framme satte jag mig på en bänk under ett träd. Bredvid mig på plankor av trä låg tidningen Metro. Varför inte läsa? Jag läser väldigt sällan tidningen, så nu när jag hade massa tid, var det väl ett perfekt tillfälle att kasta sig in i en värld av nyheter!
Jag satt och läste på en bänk av trä.
Vi mitten av den långa rasten gick jag till matsalen, för att få i mig lite lunch. Det som fanns i den stora behållaren såg inte så läskande ut. Suck. Tog lite, för att i alla fall få i mig någon form av bränsle. När jag lämnade elever, smutsiga tallrikar, glas och bestick, bestämde jag mig för att gå tillbaka till parken. Där satt jag en stund till och njöt av ensamheten och min underbara roman, som varit med mig sedan början på gymnasiet.
Kameran var självklart med, så jag passade på att fota de gula blommorna.
Helt otroligt! I parken fick jag sällskap av en mycket trevlig duva.
Innan eftermiddagslektionen började, fick jag köpt ett hekto godis på Hemköp. Jag kände att mitt humör höll på att sjunka och jag orkar inte vara ledsen och arg. Godiset gav mig en tillfällig känsla av omtanke... Det är livsfarligt att ha en butik på parallellgatan intill den gatan, som skolan ligger på. Jag ska hålla i pengarna.
Nu bär det av till Ungdomsgruppen! Men först; biblioteket.
Kram
... min kropp kändes så fin.
... och linnet drog jag över huvudet. Såg min profil i den lilla spegeln på väggen. Jag såg för en gångs skull inte så tjock ut. Visst, jag var inte den smalaste kvinnan i världen, men jag var nöjd. Jag trivdes med min kropp och imorse tyckte jag faktiskt att jag såg vacker ut. Det var längesen, som min kropp kändes så fin.
Idag kan jag erkänna att min kropp är fin. Ja, det är den faktiskt - jag bryr mig inte om vad ni tycker. Jag gillar min figur precis som den är. Jag ska inte skriva att äran helt och hållen är min, att det är jag som insett att alla ser bra ut på sitt sätt. Nej, istället vill jag tacka min pojkvän och mina vänner. Rickard har alltid sagt att min kropp är fin, att jag duger som jag är. Mina närmaste vänner hjälpte mig väldigt mycket, när jag var på väg att sjunka. Jag ville gå ner i vikt, men de fick mig att äta. Tack snälla för det.
Det behövs inte mycket, för att en annan människa ska må bättre och tro på sig själv.
Lika lite elakheter krävs det, för att en människa tar steget och försvinner.
Sluta att säga elaka saker. Jag vet att människan har en ond sida utöver den goda, men du har ändå ett val. Nästa gång du ska låta en groda hoppa ur din mun, tänk då efter. Mår jag bättre av att säga, påpeka detta? Hur kommer personen jag kritiserar att reager och vad blir konsekvenserna av min handling?
Var snälla. <3
Skolan - Det stora ämnet
Jag skriver nästan bara om hur jag har det i skolan. Är det intressant att läsa? Kanske inte. Men jag skriver inte för att tillfredsställa alla andra. Jag skriver för att jag älskar det och då spelar det ingen roll hur viktiga saker som skrivs ner. Visst ska jag försöka skriva intressant, men jag tänker inte skriva om något, som inte intresserar mig. Tack.
Ännu en dag i skolan. Andra veckans mitt och jag springer fram och tillbaka mellan lektionssalarna. Får man bara lite hjälp att hitta var salarna ligger, så löser det sig bra.
Idag hade jag två timmar case (= speciellt lärosätt på mitt gymnasium. Väldigt svårt att förklara... Man jobbar med ett projekt och får efter det så kallade 'caset' ett slutbetyg eller en del av det.). Det var rätt ansträngande. Jag är så fokuserad! Haha, den fokusen kommer nog inte vara länge till, men ändå. Det är lite förvånande att se mig så insatt i skolan. Jag har inte riktigt brytt mig innan, men nu gör jag det. Jag vill lära mig, veta mer och öppna dörrar till framtida möjligheter.
En timma matte, innan det var dags för lunch. Matten går bra än så länge. Boken är uppbyggd på att annorlunda sätt, så det tar ett tag att vänja sig. Men det kommer nog gå bra, om några veckor, när jag kommit in i det nya.
Det är himla jobbigt att äta i bamba. Det är alltid lång kö och mycket folk i lokalen. Jag gillar inte att vara i överbefolkade rum. Då känner jag mig instängd. Egentligen skulle jag vilja äta någon annanstans, men jag är för snål för att gå ut och äta. Jag får helt enkelt skylla mig själv.
Idag skulle vi ha fått våra skåp... men jag fick inte mitt. På grund av att bankomaten vid min skola, vägrade att läsa mitt kort, kunde jag inte ta ut pengar. Nej, det är ingen stor grej, men det gjorde mig upprörd. Jag fick alltså inte mitt skåp idag. Får det på fredag istället... Typsikt.
Rickard har varit ledig igår och idag. Min pojkvän har varit väldigt duktig! Han har kollat på jobb. Han... funderar ju på att flytta ner, men då är det nästan ett måste att han har ett jobb. Jag är så glad, att han verkligen har tagit tag i det. Kanske... Maybe tomorrow. En dag kommer allting bli mycket lättare...
Jag trodde att det var fel på mitt kort, så jag tänkte göra ett besök på banken efter skolan. Ett sista försök, innan jag gick till banken kunde väl inte skada? Tydligen gjorde jag rätt. Det verkar, som att bankomaten vid skolan bara var dum. Mitt kort fungerade utmärkt, det var inte fel på det, som jag först hade trott. Härligt. Sånt gör mig glad. Jag hann till och med den bussen, som jag skulle hunnit med, om jag inte tagit mig till en annan bankomat. Flyt gör mig lycklig.
La mig i soffan och kollade på teve. Tänkte inte gjort mer idag, men jag var faktiskt duktig och tog itu med en hög papper. Någon dag ska man ju kolla igenom högen med papper, så varför inte göra det i väntan på annat? Det tag en bra stund och när allt var klart, var jag helt slut! Hela kroppen värkte. Jag satt nog inte så lämpligt där på golvet...
Jag saknar folk...
/J
Ännu en dag i skolan. Andra veckans mitt och jag springer fram och tillbaka mellan lektionssalarna. Får man bara lite hjälp att hitta var salarna ligger, så löser det sig bra.
Idag hade jag två timmar case (= speciellt lärosätt på mitt gymnasium. Väldigt svårt att förklara... Man jobbar med ett projekt och får efter det så kallade 'caset' ett slutbetyg eller en del av det.). Det var rätt ansträngande. Jag är så fokuserad! Haha, den fokusen kommer nog inte vara länge till, men ändå. Det är lite förvånande att se mig så insatt i skolan. Jag har inte riktigt brytt mig innan, men nu gör jag det. Jag vill lära mig, veta mer och öppna dörrar till framtida möjligheter.
En timma matte, innan det var dags för lunch. Matten går bra än så länge. Boken är uppbyggd på att annorlunda sätt, så det tar ett tag att vänja sig. Men det kommer nog gå bra, om några veckor, när jag kommit in i det nya.
Det är himla jobbigt att äta i bamba. Det är alltid lång kö och mycket folk i lokalen. Jag gillar inte att vara i överbefolkade rum. Då känner jag mig instängd. Egentligen skulle jag vilja äta någon annanstans, men jag är för snål för att gå ut och äta. Jag får helt enkelt skylla mig själv.
Idag skulle vi ha fått våra skåp... men jag fick inte mitt. På grund av att bankomaten vid min skola, vägrade att läsa mitt kort, kunde jag inte ta ut pengar. Nej, det är ingen stor grej, men det gjorde mig upprörd. Jag fick alltså inte mitt skåp idag. Får det på fredag istället... Typsikt.
Rickard har varit ledig igår och idag. Min pojkvän har varit väldigt duktig! Han har kollat på jobb. Han... funderar ju på att flytta ner, men då är det nästan ett måste att han har ett jobb. Jag är så glad, att han verkligen har tagit tag i det. Kanske... Maybe tomorrow. En dag kommer allting bli mycket lättare...
Jag trodde att det var fel på mitt kort, så jag tänkte göra ett besök på banken efter skolan. Ett sista försök, innan jag gick till banken kunde väl inte skada? Tydligen gjorde jag rätt. Det verkar, som att bankomaten vid skolan bara var dum. Mitt kort fungerade utmärkt, det var inte fel på det, som jag först hade trott. Härligt. Sånt gör mig glad. Jag hann till och med den bussen, som jag skulle hunnit med, om jag inte tagit mig till en annan bankomat. Flyt gör mig lycklig.
La mig i soffan och kollade på teve. Tänkte inte gjort mer idag, men jag var faktiskt duktig och tog itu med en hög papper. Någon dag ska man ju kolla igenom högen med papper, så varför inte göra det i väntan på annat? Det tag en bra stund och när allt var klart, var jag helt slut! Hela kroppen värkte. Jag satt nog inte så lämpligt där på golvet...
Jag saknar folk...
/J
2 h på obekväm stol
Oro. Inför vad? Skolan. Ingen klass att hålla sig till. Bara jag själv och en klasskamrat att försöka hålla ihop med.
Dagen började med MatteAB tillsammans med en annan klass. Lite nervöst att sitta där inne själv, utan någon som helst trygghet. Vi fick gå tidigare, för att hinna till Vallhalla, där vi ska ha gympa. Det var bara idag, som vi fick gå tidigare. Resterande tisdagar blir det lite stressigt att ta sig till lokalen, byta om och befinna sig i salen i tid. Det kommer säkert gå bra, men man blir ju lite nervös.
Ska jag bli arg eller... glad? Att ta med sig gymnastikkläder idag var onödigt. Vi behövde inte byta om, eftersom vi inte skulle ha någon direkt lektion. (Och antagligen var det ingen förlust av idrott heller, men den största anledningen var att de skulle stänga av vattnet och då hade vi inte fått chansen att duscha efter gympan.) Det var bara fotografering. Ja. Vår idrottslärare vill ha bilder på oss, så att han lättare kan lära sig våra namn. Inför detta var det positivt att vi inte hade gymnastik. Då slapp man fångas på bild precis efter idrotten, då man är svettig och röd i ansiktet.
Jag och min klasskamrat C gick tillbaka till skolan. C hade sagt att det bara tog tio minuter att gå. Hm... Det tog dubbelt så lång tid. Jag är inte arg. Jag fick en promenad och det ska man aldrig klaga på. Vi hade ju inte bråttom tillbaka, så jag tackar bara för sällskapet och motionen, som jag fick.
I skolan har vi redan - efter inte ens två veckor - haft ett väldigt varierat sätt att arbete. Idag såg alla ettor filmen 'Döda Poeters Sällskap'. Kanske inte den roligaste filmen, men jag måste erkänna att den var väldigt intressant att se. Jag är glad att jag har fått se den. Det som var negativt med detta, var att alla satt på hårda stolar i... plast, vilket inte var speciellt bekvämt. Efter en timma började jag bli uttråkad. Stolen var obekväm och jag ändrade ställning var och varannan minut. En timma senare var jag helt slut. Orkade knappt anteckna något mer. Satt bara ihopsjunken och väntade på att dagen skulle ta slut. Som tur var, fick vi gå hem rätt snart efter att filmen var slut.
Först skulle vi bara gå ner till våra klassrum. Där delade vår lärare ut passerkort, så att vi kommer in i skolan. Utan kortet kan man alltså inte komma in i skolans lokaler och det är ju synd. Jag har förvarat mitt kort på ett ställe, så att jag alltid hittar det.
Imon får vi äntligen våra skåp! :D Det ser jag verkligen fram emot.
Vi slutade tidigare idag, så jag var hemma vid fem. Åt middag och sen gick jag och la mig på sängen. Sov en timme, men då hade jag ställt alarm. Var fortfarande trött, men var tvungen att gå upp, för att göra matteuppgifter, som jag inte hann göra på lektionen idag. Tillslut var jag så trött på allt, att jag stängde igen boken. Gjorde det mesta, mer orkade jag inte. Kanske kollar jag på det sista imon, då jag också ska fundera över filmen, som vi såg idag.
Ingen kan komma och säga att jag inte pluggar. Idag har jag utnyttjat tiden så gott jag kan. Om man är trött, är det ingen idé att ens försöka göra läxorna. Bättre att sova en stund och ta det senare.
Det glädjer mig att mina vänner trivs så bra på deras skolor. Det värmer att veta, att folk som betyder mycket för mig, har det bra och trivs. Kanske får jag det också så en dag...
Kram
Vittra - Mitt schema
Jag och en tjej från min klass stöter på några elever från klassen. "Det finns ingen mat kvar." "Va? Vad menar du?" "Maten är slut." Vänta lite nu... Ursäkta? Kan man bara låta maten ta slut så där? Vi går faktiskt på en skola och där ska vi få mat gratis. Vi ska inte behöva gå till McDonalds, som idag blev vår lunch - en nödlösning från min sida. Jag lockas dock inte av hamburgare från snabbmasställen. Min lunch bestod istället av en liten milkshake. Bättre det än ingenting alls, så såg jag på saken.
För övrigt har dagen varit bra. Jag har inte känt mig så ensam, så utstött. Jag har under hela dagen haft någon att vara med. Det känns bra. :)
Imorse, när jag satt och läste i väntan på att lektionen skulle börja, kom övriga klassen in i salen. "Var var du på lektionen?" "Hemma." En av de tjejerna, som jag inte fått ett så bra intryck om, var direkt på mig och frågade om jag hade skolkat. "Nej." Jag berättade som det är, att jag inte ska läsa matte med dem, att jag ska gå i en annan grupp, som läser matte i snabbare takt. "Gillar du matte?" När mitt svar var 'ja' fick jag ett elakt skratt tillbaka. Jag vill beskriva det, som att de tryckte ner mig. 'Är du helt dum i huvudet, eller? Man kan inte tycka om matte. Jag hatar det!' Deras reaktion och deras skratt mot mig, tydde på att de inte alls gillar ämnet. Jag älskar det och jag står för min åsikt. Jag vet att jag är duktig i matte, att jag har talang för det. Matte är det ämnet, som får mig att må bra. Man kan inte vara bra på allt. Min bristande punkt gäller språk. Jag är inte riktigt med på... språkkunskaper. Både engelska och spanska är ämnen, som jag har svårt för... Det finns nog de, som är bra på språk och lite sämre i matte. Alla är vi bra på något!
Eftersom jag inte läser matte tillsammans med min klass, har jag inte heller samma schema som dem. Jag har fått ett eget schema. Enligt mig är det bara till min fördel. Vilket flyt man kan ha! Jag trodde det skulle betyda slutet, för det underbara schemat, som jag och min klass fått, men istället blev det bara bättre för min del. Jag har inte massa onödig tid, som jag måste försöka fördriva på stan. Fullt upp och knappt tid att andas blir det istället. Bättre det, än att bara sitta och vänta hela tiden. En annan liten notis, som gör min väldigt glad är... Att vi har gympa på tisdagar! Nu undrar ni säkert, om jag är helt dum i huvudet. Vad är det för speciellt med att ha gymnastik på tisdagar? Jo, för min del betyder det, att min gymnastikpåse aldrig åker hem till mamma. Den finns alltid hos pappa. Jag behöver alltså inte ta med mig kläder till gymnastiken redan på måndagen, eftersom jag inte har gympa på onsdag. Jag tar med mig påse på tisdag morgon, då jag åker från pappa. På eftermiddagen tar jag även med den tillbaka, eftersom tisdagar är 'pappas dag'. Jag är riktigt nöjd!
Jag kommer nog ha det bra på Vittra. Allting löser sig efter hand...
Idag fick jag min almanacka från skolan! Den är lite fin. (a)
Riktigt bra tror jag att detta kommer bli.
Under min tid på Vittra slipper jag köpa egna kalendrar. Toppen!
På onsdag får vi våra skåp. Det ska bli underbart skönt! Att slippa bära runt på ryggsäcken och skrivhäften vart man än går, är jobbigt i längden...
Det blir bara bättre och bättre för min del. Visst var det kämpigt förra veckan, men första veckan på en ny vecka, har verkligen gått helt okej.
/J
Vittra - 1a veckan
Imon inleder jag min andra vecka på Vittra. Jag känner mig faktiskt inte så nervös. Jag vet vad som väntar, vet hur folk kommer att bete sig (... tror jag), så allting känns lugnt. Jag är trött på att behöva oroa mig, trött på att ständigt ränna efter alla andra.
Eftersom jag ska läsa extra matte, kommer jag att få ett nytt schema. Jag kommer inte ha alla lektioner (knappt några alls) tillsammans med min klass. Istället kommer jag ha lektioner med andra grupper på skolan. Det känns helt okej.... Nu i alla fall. Eftersom ingen i klassen verkar bry sig om mig, så tror inte jag att det direkt sörjer, om jag inte finns tillgänglig under varje lektion.
Jag är trött på att anpassa mig. Att inte bli accepterade för den man är, det är fel. Jag ska vara mig själv under tiden på gymnasiet. Kan folk inte acceptera det, så är det deras problem. Jag vill säga så, men tyvärr är det... fel? Det är bara jag, som förlorar på att bli bortglömd.
Jag är stark. Jag vet att jag klarar detta. Ingen ska få trycka ner på mig. Jag tänker inte bli en dörrmatta, som folk bara går på, passerar när de ska ut på äventyr.
Intagningspoäng till min skola - speciellt till Samhällsvetenskaps-linjen - är väldigt låg. Det sporrar mig lite. Jag är duktig, jag är nöjd med min betyg. Jag ska satsa. Jag ska försöka jobba hårt, göra mitt bästa, visa att jag kan. Ingen ska stoppa mig. Jag vill lyckas. Har man bara viljan, så klarar man allt.
Ja, jag vet att jag låter kaxig nu, men det är så jag känner... just nu. Jag tror att den ilska och besvikelse, som jag kände den första veckan på gymnasiet, har förvandlas till positiv energi. Jag ska klara det här! Under de här tre åren, som jag ska tillbringa på gymnasiet, ska jag visa vad jag kan. Jag ska öppna dörrar för mig själv och för världen.
Alla kan - om de bara vill!
Eftersom jag ska läsa extra matte, kommer jag att få ett nytt schema. Jag kommer inte ha alla lektioner (knappt några alls) tillsammans med min klass. Istället kommer jag ha lektioner med andra grupper på skolan. Det känns helt okej.... Nu i alla fall. Eftersom ingen i klassen verkar bry sig om mig, så tror inte jag att det direkt sörjer, om jag inte finns tillgänglig under varje lektion.
Jag är trött på att anpassa mig. Att inte bli accepterade för den man är, det är fel. Jag ska vara mig själv under tiden på gymnasiet. Kan folk inte acceptera det, så är det deras problem. Jag vill säga så, men tyvärr är det... fel? Det är bara jag, som förlorar på att bli bortglömd.
Jag är stark. Jag vet att jag klarar detta. Ingen ska få trycka ner på mig. Jag tänker inte bli en dörrmatta, som folk bara går på, passerar när de ska ut på äventyr.
Intagningspoäng till min skola - speciellt till Samhällsvetenskaps-linjen - är väldigt låg. Det sporrar mig lite. Jag är duktig, jag är nöjd med min betyg. Jag ska satsa. Jag ska försöka jobba hårt, göra mitt bästa, visa att jag kan. Ingen ska stoppa mig. Jag vill lyckas. Har man bara viljan, så klarar man allt.
Ja, jag vet att jag låter kaxig nu, men det är så jag känner... just nu. Jag tror att den ilska och besvikelse, som jag kände den första veckan på gymnasiet, har förvandlas till positiv energi. Jag ska klara det här! Under de här tre åren, som jag ska tillbringa på gymnasiet, ska jag visa vad jag kan. Jag ska öppna dörrar för mig själv och för världen.
Alla kan - om de bara vill!
Man med trummor
Jag och några vänner satt i Nordstan. Nedanför oss, på våningen under, stod en man och spelade trummor. Underbara rytmer! Han var riktigt duktig, kunde verkligen det han höll på med. Jag njöt i fulla drag. Det var inte svårt att drömma sig bort, se hur hans händer dansade över trumman. Jag var helt förbluffade. Mitt i hans spelande, kom en vakt fram till honom. Han blev tillsagd att... Jag vet inte vad vakten sa till honom, men han slutade spela, ställde ifrån sig trumman och satte sig ner på stolen. Inget mer. Ingen mer musik. Vad var nu detta? Får man inte spela musik inne i Nordstan? Någon ny regel som satts upp? Någon som vet? Jag blev lite ledsen faktiskt. Jag kände mig så besviken. Kanske kände mannen också så. Han såg lite nere ut. All hans glada energi hade försvunnit och han satt bara där på stolen. Det gjorde ont inom mig.
Efter en stund började han spela igen! Om ni bara kan förstå hur glad jag blev! :D Det var underbart att höra trummans ljud strömma ut i köpcentret. Hans händer dansade av lycka och jag fylldes med glädje. Jag är i vanliga fall väldigt snål, men idag kunde jag inte behärska mig. Jag var bara tvungen att lägga lite pengar i hans väska, som han ställt en bit framför sig. Jag och mina vänner tog trappan ner. Vi slöt oss till gruppen, som fascinerat stod och kollade på denna makalösa stjärna. När hans händer slutade att dansa och trumman tystnade, klappade vi händerna och jublade. Jag var inte den enda, som gillade det jag hade hört. Alla i mitt kompisgäng gick fram och la lite pengar. Det var underbart! Alle köpte till och med en skiva med honom.
Vi stod kvar ännu en stund och såg på föreställningen. Folk i alla åldrar hade samlats omkring trummornas mästare, för att se och höra denna begåvning. Ett nyfiket barn tog sig fram. Hans mamma höll honom i tröjan, för att han inte skulle komma för nära. Barn är nyfikna och vill gärna prova. Detta barn var inget undantag. Han gick på nyfikna ben fram till trummorna. Mannen spelade och det gjorde också den lilla pojken. Han slog några slag på trumman och hittade snart takten. Där stod alltså en vuxen man och en liten pojke på... två år och spelade trummor tillsammans. Jag berördes verkligen. Det var så fint. Jag kände hur mitt hjärta grät av lycka. Sådan charm, sådan... otrolig händelse.
Att man kan bli så berörd av något så enkelt... det tackar jag livet för.
Efter en stund började han spela igen! Om ni bara kan förstå hur glad jag blev! :D Det var underbart att höra trummans ljud strömma ut i köpcentret. Hans händer dansade av lycka och jag fylldes med glädje. Jag är i vanliga fall väldigt snål, men idag kunde jag inte behärska mig. Jag var bara tvungen att lägga lite pengar i hans väska, som han ställt en bit framför sig. Jag och mina vänner tog trappan ner. Vi slöt oss till gruppen, som fascinerat stod och kollade på denna makalösa stjärna. När hans händer slutade att dansa och trumman tystnade, klappade vi händerna och jublade. Jag var inte den enda, som gillade det jag hade hört. Alla i mitt kompisgäng gick fram och la lite pengar. Det var underbart! Alle köpte till och med en skiva med honom.
Vi stod kvar ännu en stund och såg på föreställningen. Folk i alla åldrar hade samlats omkring trummornas mästare, för att se och höra denna begåvning. Ett nyfiket barn tog sig fram. Hans mamma höll honom i tröjan, för att han inte skulle komma för nära. Barn är nyfikna och vill gärna prova. Detta barn var inget undantag. Han gick på nyfikna ben fram till trummorna. Mannen spelade och det gjorde också den lilla pojken. Han slog några slag på trumman och hittade snart takten. Där stod alltså en vuxen man och en liten pojke på... två år och spelade trummor tillsammans. Jag berördes verkligen. Det var så fint. Jag kände hur mitt hjärta grät av lycka. Sådan charm, sådan... otrolig händelse.
Att man kan bli så berörd av något så enkelt... det tackar jag livet för.
Att vara bland vänner
Efter en förmiddag tillsammans med mamma, L och N och en serie minigolf, tog jag mig hem till Joseph. Jag, Joseph, Oscar, Alle och Johan hade bestämt att vi skulle ses. Det var underbart att se (nästan) alla igen! <33
Vi gjorde inte mycket, gick mest runt, umgicks. Det kändes helt underbart att vara bland vänner. Där var det självklart att ingen skulle gå själv, ingen skulle gå bakom alla andra. Alla var tillsammans, ingen var utanför. Jag kände mig så omtyckt. Varför känner jag inte så i min nya klass? Vad är det som är skillnaden? Visst, jag och mina kompisar har känt varandra längre, men ändå. Precis som jag och mina kompisar gör, så bör man väl respektera alla människor? Ingen ska behöva vara utanför, alla ska få vara med! Jag tycker verkligen att det är synd, att jag inte känner så i skolan. Att jag hamnat utanför känns inte alls bra. Men jag vet inte vad jag har gjort för fel, vad jag hade kunnat göra annorlunda.
Det är synd, att jag inte får uppleva vänskap varje dag.
Samtidigt är det väl bra. Då lär jag mig uppskatta de vänner, som jag faktiskt har.
Tack snälla, för en helt underbar dag! <33
Många Kramar
Vi gjorde inte mycket, gick mest runt, umgicks. Det kändes helt underbart att vara bland vänner. Där var det självklart att ingen skulle gå själv, ingen skulle gå bakom alla andra. Alla var tillsammans, ingen var utanför. Jag kände mig så omtyckt. Varför känner jag inte så i min nya klass? Vad är det som är skillnaden? Visst, jag och mina kompisar har känt varandra längre, men ändå. Precis som jag och mina kompisar gör, så bör man väl respektera alla människor? Ingen ska behöva vara utanför, alla ska få vara med! Jag tycker verkligen att det är synd, att jag inte känner så i skolan. Att jag hamnat utanför känns inte alls bra. Men jag vet inte vad jag har gjort för fel, vad jag hade kunnat göra annorlunda.
Det är synd, att jag inte får uppleva vänskap varje dag.
Samtidigt är det väl bra. Då lär jag mig uppskatta de vänner, som jag faktiskt har.
Tack snälla, för en helt underbar dag! <33
Många Kramar
SushiPremiär!
Sushi smakar... gott. Ja, det gör det faktiskt. Jag har dock inte smakat på en bit med rå fisk i - det får vänta. Smaken är väldigt speciell. Kan inte påstå att jag gärna äter det igen, men det är en okej måltid. Man blir inte överdrivet mätt, vilket är bra. Det kostar inte en halv förmögen. Ett plus är att det är nyttigt. Nyttigaste maten i världen? Någon som vet?
Jag och Katja träffades i stan. Vi köpte middag och satte oss på en bänk vid Domkyrkan. Trevligt att träffa henne igen. Det var ett tag sedan. Man kan inte låta bli att sakna henne. <3 Vi pratade om allt möjligt. Hon är så härlig! Vi kom lagom för att hinna köpa biljetter till bioföreställning 'Year One', köpa godis och ta oss tillbaka till biografen. Vi hann till och med besöka damernas privata, innan vi gick in i salong 10. Vi fick platser på mellersta raden, men längst ut i kanten. Jag såg det positiva; vi skulle komma ut snabbt, när filmen var slut.
Vi satt där i salongen tillsammans med alla andra nyfikna åskådare. Reklamen var i full gång, när plötsligt bilden försvann. Det vi såg var en vitt duk - inget mer! Var var filmen? Bilden, var var den? Många började vända och vrida på sig... Katja gick ut, för att säga till att vi hade problem. De visade sig att den ansvarige hade tagit kafferast. Men tjenare!
Probelemet löste sig och filmen satte igång. Jag tycker att den var rolig för början till slut! Haha, jag skrattade, så att tårarna rann! xD
Så fort salongen lystes upp, kollade jag på klockan. Kanske skulle Katja hinna med sin spårvagn, men då gällde det att ta sig ut snabbt och sen gå i rask takt bort till Centralen. Vi kom ut, passerade toaletterna, tog oss ner för trapporna och... Jag tyckte jag hörde någon som ropade Katjas namn, men informationen försvann utan att nudda mitt medvetande. Vi kom ner till hallen, när jag plötsligt inte såg Katja framför mig. Kollade omkring mig och fick se henne stå vid sin mamma. Katjas familj hade kommit och hämtat henne. De hade varit i stan under dagen och passade på hämta upp henne, så att hon säkert skulle hinna ut med båten. Väldigt snällt av dem. Jag passade på att vara så fräck och frågade om de hade vägen förbi Centralen. Svaret var 'ja' och jag hoppade in i bilen. Tack vare att jag fick skjuts, hann jag med min buss och var hemma vid halv tio. Riktigt bra och mycket flyt. Sådant gör mig glader.
Städningen som jag påbörjade idag, hann jag inte bli klar med. Antagligen hinner jag inte imon heller. Det är fullt schema. Kanske får jag kvällen ledig.
Hoppas ni får en bra söndag.
Kram Kram <3
Jag och Katja träffades i stan. Vi köpte middag och satte oss på en bänk vid Domkyrkan. Trevligt att träffa henne igen. Det var ett tag sedan. Man kan inte låta bli att sakna henne. <3 Vi pratade om allt möjligt. Hon är så härlig! Vi kom lagom för att hinna köpa biljetter till bioföreställning 'Year One', köpa godis och ta oss tillbaka till biografen. Vi hann till och med besöka damernas privata, innan vi gick in i salong 10. Vi fick platser på mellersta raden, men längst ut i kanten. Jag såg det positiva; vi skulle komma ut snabbt, när filmen var slut.
Vi satt där i salongen tillsammans med alla andra nyfikna åskådare. Reklamen var i full gång, när plötsligt bilden försvann. Det vi såg var en vitt duk - inget mer! Var var filmen? Bilden, var var den? Många började vända och vrida på sig... Katja gick ut, för att säga till att vi hade problem. De visade sig att den ansvarige hade tagit kafferast. Men tjenare!
Probelemet löste sig och filmen satte igång. Jag tycker att den var rolig för början till slut! Haha, jag skrattade, så att tårarna rann! xD
Så fort salongen lystes upp, kollade jag på klockan. Kanske skulle Katja hinna med sin spårvagn, men då gällde det att ta sig ut snabbt och sen gå i rask takt bort till Centralen. Vi kom ut, passerade toaletterna, tog oss ner för trapporna och... Jag tyckte jag hörde någon som ropade Katjas namn, men informationen försvann utan att nudda mitt medvetande. Vi kom ner till hallen, när jag plötsligt inte såg Katja framför mig. Kollade omkring mig och fick se henne stå vid sin mamma. Katjas familj hade kommit och hämtat henne. De hade varit i stan under dagen och passade på hämta upp henne, så att hon säkert skulle hinna ut med båten. Väldigt snällt av dem. Jag passade på att vara så fräck och frågade om de hade vägen förbi Centralen. Svaret var 'ja' och jag hoppade in i bilen. Tack vare att jag fick skjuts, hann jag med min buss och var hemma vid halv tio. Riktigt bra och mycket flyt. Sådant gör mig glader.
Städningen som jag påbörjade idag, hann jag inte bli klar med. Antagligen hinner jag inte imon heller. Det är fullt schema. Kanske får jag kvällen ledig.
Hoppas ni får en bra söndag.
Kram Kram <3
Film - Year One
Var på bio idag och såg på 'Year One' tillsammans med Katja. Riktigt roligt, speciellt med min kära vän som sällskap. <3
En av filmerna som går på bio nu!
Två män tvingas lämna sin byn, efter att den ena ställt till med trubbel. Den andra följer med som sällskap - det är ju ens plikt som bästa kompis. Tillsammans träffar de på människor och kulturer, som de aldrig varit med om innan. De träffar på Kain och Abel, några av våra förfäder. De lyckas stoppa fader Abraham från att offra sin son Isak till Gud. Deras äventyr blir lärorikt. De gör en resa, där allt verkar styras av ödet.
Jag skrattade så att tårarna rann! Den var helt underbar! Det är sådan humor i den. Samtidigt är den väldigt lärorik. De har satt in vår tids "problem". Det fanns flera människor, som var homosexuella - och det tyckte ingen var fel. Varför är det då så fel idag?
Jag gillade filmen skarpt och kan verkligen rekomendera den!
Av Jasmine - RosaNatt
En av filmerna som går på bio nu!
Två män tvingas lämna sin byn, efter att den ena ställt till med trubbel. Den andra följer med som sällskap - det är ju ens plikt som bästa kompis. Tillsammans träffar de på människor och kulturer, som de aldrig varit med om innan. De träffar på Kain och Abel, några av våra förfäder. De lyckas stoppa fader Abraham från att offra sin son Isak till Gud. Deras äventyr blir lärorikt. De gör en resa, där allt verkar styras av ödet.
Jag skrattade så att tårarna rann! Den var helt underbar! Det är sådan humor i den. Samtidigt är den väldigt lärorik. De har satt in vår tids "problem". Det fanns flera människor, som var homosexuella - och det tyckte ingen var fel. Varför är det då så fel idag?
Jag gillade filmen skarpt och kan verkligen rekomendera den!
Av Jasmine - RosaNatt
Vittra - Dag 5 - Inställd eftermiddag
Det straffar sig, att inte sova. Jag tycker inte om att sova. Det tar bara tid från dygnet. Självklart är det skönt att känna sig utvilad, men... Sova är överskattat. Trött är jag, när jag vaknar. Trött är jag, när jag åker hem. Lyckligtvis har jag inte somnat i skolan... än. Antagligen kommer jag uppleva det också.
Dagen började med en föreläsning i Shakespeare - skolans aula. Det var en föreläsning om olika lärstilar. Det är en ny kurs på gymnasiet; arbetssätt och lärande. Kursen går ut på att lära känna sig själv och vilka sätt att lära på, som passar just för dig som individ. Det är mycket intressant. Allt handlar om att kunna acceptera alla typer av intelligenser. Jag trivs bra med ämnet! Det är mycket intressant, för man får en helt ny bild av sig själv och hur man fungerar - inte bara i skolan, utan också i övriga livet.
Efter föreläsningen gick vi ner till vår sal. Där skulle vi skriva upp vilka styrkor vi har (vad vi är bra på, talanger vi har), svagheter att förbättra (punkter vi har svårt för och som vi vill förbättra), möjligheter (mål man har, som man har möjlighet att nå) och hot (faktorer som kan störa vår skolgång, vårt lärande). Våra pedagoger ska sedan hjälpa oss, så att vi lyckas så bra som möjligt. Låter toppen!
Jag och en kille i klassen, som också vill läsa mer matte, fick stanna kvar efter lektionen. Vi har fått möjlighet att läsa extra matte. Detta resulterar till att vi inte kommer ha så många lektioner med vår klass, utan istället vara i andra klasser. Det känns okej. Visst känns det synd, att jag inte direkt tillhör en klass, men vad gör det? Jag går inte i gymnasiet, för att jag måste. Jag har valt att fortsätta gå i skolan efter nian, för att jag vill lära mig mer, läsa roliga kurser och få fler möjligheter i livet.
Jag räknade inte att någon skulle vänta på mig, innan de gick ner till bamba, därför blev jag inte besviken. Kanske ska jag sluta förvänta mig saker? Det verkar inte vara så självklart för alla, att man väntar och ser till så att ingen blir ensam. Jag och klasskamraten, som också hade stannat kvar, gick ner tillsammans. Vi satte oss dock inte vid samma bord. Jag satte mig vid ett gäng från klassen. Helt okej att sitta där. De ignorerade mig inte direkt...
Efter lunchen var det tänkt att alla ettor och tvåor skulle till Slottskogen och spela brännboll. Det regnade mycket, så det var knappt några elever kvar. Gänget, som jag suttit med i matsalen, hade självklart åkt till stan. (De frågade inte, om jag ville följa med... men vad ska jag förvänta mig?)
Ryktet om att eftermiddagens aktivitet var inställd spred sig sakta framåt. Jag och andra elever väntade tålmodigt på ett korrekt svar. Jag gick från skolan innan klockan slagit tolv. Härligt med en kortare dag. :)
Det här med klänning hängde över mig. Det är en månad kvar till bröllopet mellan min pojkväns pappa och hans nya sambo. Man bör fixa klänning snarast. Det är aldrig bra att vara ute i sista minuten. Jag hade ändå tänkt att åka till stan, även om skolan slutat som vanligt, så det blev en extra sväng oxh mer tid, innan jag tog bussen hem. Skönt att komma in tidigare till stan och slippa vara trött. Att vara trött, hängig och på dåligt humör, när man ska kolla kläder, är ingen hit. Det var alltså bara ett plus för mig, att jag kom igång med shoppandet tidigare. I den första affären jag gick in i (Clothing Company) hittade jag lite blandat. De hade en hel del saker på rea. Den lila/plommonfärgade klänning, som jag hittade och blev förtjust i, var dock inte på rea...
Jag fortsatte mitt letande till ännu en affär (GinaTricot). Där var det mycket på rea och mycket nytt inför hösten. Jag hittade dock inget, som föll mig i smaken denna dag.
Den tredje och sista affären (N Y Collection), som jag gick in i, hade mycket snygga kläder. Stod och övervägde i omklädningsrummet om jag skulle köpa en svart fest-topp eller inte... Svaret blev nej. Det blev ett vanligt vitt linne och inget mer från den butiken.
Jag måste ha en klänning, så... Varför inte köpa det, som man blivit förtjust i? Jag gick tillbaka till den första affären och köpte klänningen. Med på kvittot noterades också ett svart linne i längre modell.
Min klädsel till bröllopet - en klänning i nyans av plommon.
Jag är riktigt nöjd med dagens inköp!
En bra dag, vilket har gjort mig glad.
Kramis
Dagen började med en föreläsning i Shakespeare - skolans aula. Det var en föreläsning om olika lärstilar. Det är en ny kurs på gymnasiet; arbetssätt och lärande. Kursen går ut på att lära känna sig själv och vilka sätt att lära på, som passar just för dig som individ. Det är mycket intressant. Allt handlar om att kunna acceptera alla typer av intelligenser. Jag trivs bra med ämnet! Det är mycket intressant, för man får en helt ny bild av sig själv och hur man fungerar - inte bara i skolan, utan också i övriga livet.
Efter föreläsningen gick vi ner till vår sal. Där skulle vi skriva upp vilka styrkor vi har (vad vi är bra på, talanger vi har), svagheter att förbättra (punkter vi har svårt för och som vi vill förbättra), möjligheter (mål man har, som man har möjlighet att nå) och hot (faktorer som kan störa vår skolgång, vårt lärande). Våra pedagoger ska sedan hjälpa oss, så att vi lyckas så bra som möjligt. Låter toppen!
Jag och en kille i klassen, som också vill läsa mer matte, fick stanna kvar efter lektionen. Vi har fått möjlighet att läsa extra matte. Detta resulterar till att vi inte kommer ha så många lektioner med vår klass, utan istället vara i andra klasser. Det känns okej. Visst känns det synd, att jag inte direkt tillhör en klass, men vad gör det? Jag går inte i gymnasiet, för att jag måste. Jag har valt att fortsätta gå i skolan efter nian, för att jag vill lära mig mer, läsa roliga kurser och få fler möjligheter i livet.
Jag räknade inte att någon skulle vänta på mig, innan de gick ner till bamba, därför blev jag inte besviken. Kanske ska jag sluta förvänta mig saker? Det verkar inte vara så självklart för alla, att man väntar och ser till så att ingen blir ensam. Jag och klasskamraten, som också hade stannat kvar, gick ner tillsammans. Vi satte oss dock inte vid samma bord. Jag satte mig vid ett gäng från klassen. Helt okej att sitta där. De ignorerade mig inte direkt...
Efter lunchen var det tänkt att alla ettor och tvåor skulle till Slottskogen och spela brännboll. Det regnade mycket, så det var knappt några elever kvar. Gänget, som jag suttit med i matsalen, hade självklart åkt till stan. (De frågade inte, om jag ville följa med... men vad ska jag förvänta mig?)
Ryktet om att eftermiddagens aktivitet var inställd spred sig sakta framåt. Jag och andra elever väntade tålmodigt på ett korrekt svar. Jag gick från skolan innan klockan slagit tolv. Härligt med en kortare dag. :)
Det här med klänning hängde över mig. Det är en månad kvar till bröllopet mellan min pojkväns pappa och hans nya sambo. Man bör fixa klänning snarast. Det är aldrig bra att vara ute i sista minuten. Jag hade ändå tänkt att åka till stan, även om skolan slutat som vanligt, så det blev en extra sväng oxh mer tid, innan jag tog bussen hem. Skönt att komma in tidigare till stan och slippa vara trött. Att vara trött, hängig och på dåligt humör, när man ska kolla kläder, är ingen hit. Det var alltså bara ett plus för mig, att jag kom igång med shoppandet tidigare. I den första affären jag gick in i (Clothing Company) hittade jag lite blandat. De hade en hel del saker på rea. Den lila/plommonfärgade klänning, som jag hittade och blev förtjust i, var dock inte på rea...
Jag fortsatte mitt letande till ännu en affär (GinaTricot). Där var det mycket på rea och mycket nytt inför hösten. Jag hittade dock inget, som föll mig i smaken denna dag.
Den tredje och sista affären (N Y Collection), som jag gick in i, hade mycket snygga kläder. Stod och övervägde i omklädningsrummet om jag skulle köpa en svart fest-topp eller inte... Svaret blev nej. Det blev ett vanligt vitt linne och inget mer från den butiken.
Jag måste ha en klänning, så... Varför inte köpa det, som man blivit förtjust i? Jag gick tillbaka till den första affären och köpte klänningen. Med på kvittot noterades också ett svart linne i längre modell.
Min klädsel till bröllopet - en klänning i nyans av plommon.
Jag är riktigt nöjd med dagens inköp!
En bra dag, vilket har gjort mig glad.
Kramis
Viktigt med kläder?
Jag var på Ungdomsgruppen ikväll. En tjej där sa, att det är väldigt viktigt med kläder och vad man har på sig, om man går på Vittra. "Har man inte rätt kläder, kan man inte passa in!" Hm... Det blir himla tråkigt för mig. Jag går inte klädd som alla andra. Säger inte att jag har en unik stil, men jag säger heller inte att jag ser ut som alla andra i min ålder. Jag går inte runt i korta ljusa shorts med en fladdrande topp i en utstickande färg. Jag är inte det sötaste som finns. Jag sminkar mig inte. Jag har inte stora stickade koftor, som nu i höst är så populärt.
Måste man vara som alla andra? Är det fel att vara sig själv?
Är det verkligen så viktigt med kläder? Måste man ha de rätta kläderna - den rätta stilen - för att bli accepterad?
Jag kan verkligen inte förstå, hur man kan döma en annan människa på hans eller hennes kläder. För det är väl det de gör, eller? Om jag inte går runt i likadana kläder som alla andra, betyder det att jag är dum i huvudet, att jag är otrevlig och inte är värd att lägga märket till? Finns det verkligen människor, som är så blinda, att de inte ser människan bakom allt smink och alla kläder av olika märken?
Om de flesta eleverna på Vittra inte ser verkligheten och vår världs alla sidor, kommer jag då passa in? Är Vittra skolan för de blinda, som inte ser världen vi lever i? Jag trodde Vittra stod för verkligheten, möjligheter och olika individer. Kanske hade jag fel...
Måste man vara som alla andra? Är det fel att vara sig själv?
Är det verkligen så viktigt med kläder? Måste man ha de rätta kläderna - den rätta stilen - för att bli accepterad?
Jag kan verkligen inte förstå, hur man kan döma en annan människa på hans eller hennes kläder. För det är väl det de gör, eller? Om jag inte går runt i likadana kläder som alla andra, betyder det att jag är dum i huvudet, att jag är otrevlig och inte är värd att lägga märket till? Finns det verkligen människor, som är så blinda, att de inte ser människan bakom allt smink och alla kläder av olika märken?
Om de flesta eleverna på Vittra inte ser verkligheten och vår världs alla sidor, kommer jag då passa in? Är Vittra skolan för de blinda, som inte ser världen vi lever i? Jag trodde Vittra stod för verkligheten, möjligheter och olika individer. Kanske hade jag fel...
Vittra - Dag 4 - Ignorerad
Vad är det med folk? Varför ignorerar de mig och stöter mig åt sidan?
På förmiddagsrasten följde jag med de fyra tjejerna, som har bildat 'kärnan' till det större tjejgänget. Varför vet jag inte exakt. Kanske var det, för att känna trygghet och inte behöva fördriva tiden själv...
Vi gick alla ner för trapporna. Jag höll mig i bakgrunden, eftersom jag inte ville tränga mig på. Utanför porten stannar en av tjejerna. Jag står kvar rent automatiskt. Av vänlighet väntar man väl på sina vänner eller i detta fall sitt sällskap? Tydligen inte. De andra tjejerna stod på andra sidan vägen. De väntade, men... ändå. När tjejen jag väntade på var klar med sitt samtal, trodde jag självklart att vi skulle 'ta sällskap' till de andra. Är det inte självklart att man går tillsammans med den, som väntat på en? Tydligen inte. Hon sprang över gatan och fram till de andra. Själv gick jag mot dem. Åh, de gick inte med en gång! Kanske väntar de på... Nej, tydligen inte det heller. De gick, vände ryggen mot mig och jag... hamnade bakom dem. Där gick det alltså fyra tjejer i rad och en tjej bakom. Trevligt. Promenaden blev inte lång, bara till en liten park i närheten av skolan. Tre av tjejerna satte sig på en bänk. Jag och en annan satte oss på fontänens kant mitt emot. Två av tjejerna tog fram varsin cigg och började röka. Visst, rök om ni vill. Jag tackar nej. Fick dock inte frågan, om jag ville ha. Det tackar jag helt ärligt för. Som vanligt pratades det om cigg, killar, fester och sprit. Inget som intresserar mig... Som 'medlem i en grupp' försöker man väl se till, så att alla deltar - i alla fall litegrann? Eller? Självklart måste man anstränga sig, för att få ordet och för att ändra ämne, men är det det lättaste, när man hela tiden blir ignorerad och bortstött? Jag fick inte ut någonting av att umgås med dem, bara en känsla av ensamhet.
Vid lunchtid visste jag inte vilka jag skulle hänga på. De fyra tjejerna jag varit med tidigare på dagen, skulle iväg och äta sushi istället för maten i bamba. Hm... Låt mig se. Ah! Där är några i min klass, dem hänger jag på. Vi gick till matsalen, de gick in och kollade vad som serverades, men kom snart ut igen. Tydligen passade inte dagens lunch. De beslöt sig för att också gå iväg och äta. Där stod jag - ensam kvar. Vad skulle jag göra nu? Det fanns väl inte mycket annat att göra, än att gå tillbaka till skolan. Jag kunde ju gärna inte sitta själv och äta. En etta som sitter själv redan första veckan, vad liknar det?
Av någon anledning väljer jag att fly undan hela tiden. Jag gick tillbaka ner till klassrummet. Precis utanför satt några äldre elever. Pinsamt. Jag satte mig på en stol, i ett annat rum, tog fram min bok och började läsa. Där satt jag i en timma, tills lektionen började igen. Föreläsningar och... ja, inte mycket mer.
Varför har folk något emot mig? Vad gör jag för fel? Det finns ett antal elever i klassen, som inte ens kan vara trevliga. Hela tiden ska de bestämma och trycka ner mig. Självklart finns det sådana personligheter i varje klass, men jag tycker min klass är extrem. Vad gör jag för fel?
/Jasmine
På förmiddagsrasten följde jag med de fyra tjejerna, som har bildat 'kärnan' till det större tjejgänget. Varför vet jag inte exakt. Kanske var det, för att känna trygghet och inte behöva fördriva tiden själv...
Vi gick alla ner för trapporna. Jag höll mig i bakgrunden, eftersom jag inte ville tränga mig på. Utanför porten stannar en av tjejerna. Jag står kvar rent automatiskt. Av vänlighet väntar man väl på sina vänner eller i detta fall sitt sällskap? Tydligen inte. De andra tjejerna stod på andra sidan vägen. De väntade, men... ändå. När tjejen jag väntade på var klar med sitt samtal, trodde jag självklart att vi skulle 'ta sällskap' till de andra. Är det inte självklart att man går tillsammans med den, som väntat på en? Tydligen inte. Hon sprang över gatan och fram till de andra. Själv gick jag mot dem. Åh, de gick inte med en gång! Kanske väntar de på... Nej, tydligen inte det heller. De gick, vände ryggen mot mig och jag... hamnade bakom dem. Där gick det alltså fyra tjejer i rad och en tjej bakom. Trevligt. Promenaden blev inte lång, bara till en liten park i närheten av skolan. Tre av tjejerna satte sig på en bänk. Jag och en annan satte oss på fontänens kant mitt emot. Två av tjejerna tog fram varsin cigg och började röka. Visst, rök om ni vill. Jag tackar nej. Fick dock inte frågan, om jag ville ha. Det tackar jag helt ärligt för. Som vanligt pratades det om cigg, killar, fester och sprit. Inget som intresserar mig... Som 'medlem i en grupp' försöker man väl se till, så att alla deltar - i alla fall litegrann? Eller? Självklart måste man anstränga sig, för att få ordet och för att ändra ämne, men är det det lättaste, när man hela tiden blir ignorerad och bortstött? Jag fick inte ut någonting av att umgås med dem, bara en känsla av ensamhet.
Vid lunchtid visste jag inte vilka jag skulle hänga på. De fyra tjejerna jag varit med tidigare på dagen, skulle iväg och äta sushi istället för maten i bamba. Hm... Låt mig se. Ah! Där är några i min klass, dem hänger jag på. Vi gick till matsalen, de gick in och kollade vad som serverades, men kom snart ut igen. Tydligen passade inte dagens lunch. De beslöt sig för att också gå iväg och äta. Där stod jag - ensam kvar. Vad skulle jag göra nu? Det fanns väl inte mycket annat att göra, än att gå tillbaka till skolan. Jag kunde ju gärna inte sitta själv och äta. En etta som sitter själv redan första veckan, vad liknar det?
Av någon anledning väljer jag att fly undan hela tiden. Jag gick tillbaka ner till klassrummet. Precis utanför satt några äldre elever. Pinsamt. Jag satte mig på en stol, i ett annat rum, tog fram min bok och började läsa. Där satt jag i en timma, tills lektionen började igen. Föreläsningar och... ja, inte mycket mer.
Varför har folk något emot mig? Vad gör jag för fel? Det finns ett antal elever i klassen, som inte ens kan vara trevliga. Hela tiden ska de bestämma och trycka ner mig. Självklart finns det sådana personligheter i varje klass, men jag tycker min klass är extrem. Vad gör jag för fel?
/Jasmine
Vittra - Dag 3 - Föreläsning
Tre nya elever har nu tillkommit i klassen; en kille och två tjejer. Den ena tjejen är väldigt utåtriktad och hamnade snabbt i "gruppen". Det känns... sådär. Hon passar in, men inte jag. Det kanske inte funkar mellan mig och andra tjejer? Det gjorde det inte på högstadiet... Kanske borde jag umgås med killarna? Just nu vågar jag inte chansa, ta risken och lämna tjejgänget. Jag behöver någon att hålla fast vid. Jag vågar inte gå fram till killarna och bara börja umgås med dem. Det tar tid... Jag saknar mina vänner... Den andra tjejen kände igen mig. Det visade sig att jag och hon har dansat i samma grupp för ett par år sedan. Riktigt kul att träffa henne igen! Dessutom är hon väldigt trevlig. Fram till lunch umgicks vi, men sen var det inte mer med det. Hon satte sig vid de andra tjejernas bord, så jag och en annan tjej från klassen fick sätta oss vid bordet intill. På eftermiddagen var hon med de övriga tjejerna. Jag... Ska inte säga att jag var avundsjuk, men det fick mig att tänka... Varför kom de nya tjejerna så bra in i klassens tjejgäng? Varför passar inte jag in? Vad gör jag för fel? Varför vill de inte vara med mig? Är det för att jag också pratar och "stjäl" uppmärksamheten från de, som pratar mest? Jag kände redan igår att vissa tjejer har något agg mot mig. Varför vet jag inte. Jag tycker det är synd, att det blivit så här redan. Vi har ju bara gått i skolan i tre dagar...
Om man bortser från klassen, så trivs jag bra på skolan. Idag hade vi en föreläsning om hur det är att gå på gymnasiet. Mycket bra! Informationen har man ju fått tidigare, men det är bra att de printar in det i huvudet på oss, så att vi kan det utantill. För var dag som går, så verkar skolan bättre och bättre. Arbetsättet, som har presenterats, verkar vara både bra och dåligt. Jag vill tro att det kommer passa mig. Samtidigt känns det som att jag kommer få problem. Vi får se hur det går.
I mitt val av linje vägde jag mellan Natur och Samhäll. Efter att ha räknat på det och sätt hur många kurser jag ville välja till om jag valde det ena eller det andra, kom jag fram till att jag tjänar på att läsa Samhäll. Kurserna man läser som samhällsvetare är kurser som jag vill läsa. Natur har för mycket Nauturorienterande ämne för min smak. Ett problem som uppkommit, eftersom jag inte går Natur, är att jag inte får läsa så mycket matte som jag vill. Istället för att läsa Matte A och B under första året, som man gör i Natur, läser jag istället bara Matte A i ettan. Det känns sådär. Jag älskar ju matte och vill läsa ämnet så mycket jag bara kan! Jag frågade en padagog på skolan, som har ansvar för scheman, om det gick att lösa på något sätt. Han visste inte om det gick, det berodde helt på hur mitt schema ser ut och om det passar med den extra kursen. Hm. Jag hoppas verkligen att jag får läsa extra matte! Jag vill ju så gärna. Något som underlättar är att en kille i min klass också vill läsa extra matte. Om vi är två, då är det kanske lättare att få sin önskan igenom..?
Efter skolan hade jag sällskap med en klasskamrat, som bor i närheten av mig. Jag skulle in till stan, så tyvärr kunde vi inte ha sällskap på bussen. Men den lilla promenaden vi fick tillsammans var trevlig och uppskattade.
I våras dök det upp en nya butik i Nordstan. Varje gång jag har gått förbi den, har jag inte kunnat låta bli att stanna och kolla in i butiken. Jag var inne en gång, men det var precis innan för dörrarna och i mindre tre minuter. Att gå in där idag kändes kungligt. De har en hel del snygga kläder, framför allt klänningar och korta kjolar. Mums!
Jag letar efter en klänning till ett bröllop, som förefaller om en månad. Jag måste ha en klänning tills dess! Den får inte vara kortare än till knäna och den ska vara i höstfärg eller så ska man ha en accessoar till, som är i nyans av hösten. Lite jobbigt. Jag älskar korta kjolar. Att jag måste ha klänning känns sådär. Att den dessutom måste vara längre än till knäna gör saken värre. I ett hav av klänningar försöker jag leta efter en som passar mig.
Vilka färger får man ha på ett bröllop? Svart? Nej. Vitt? Nej. Svart och vit? Jag hittade en jättefin klänning, som var svart med vitt mönster på. Den var på rea, på grund av en trasig sömm. Jag hade kunnat laga den utan problem. Men förväntan och i en annan värld klev jag in i provrummet. Tyvärr passade den inte. Jag har för stor bröstkorg. Typiskt. Jag blev väldigt besviken. Visst, man passar inte i allt, men ändå. Det fanns ingen markering om vilken storlek den var i, så jag hoppas att det var en XS... Det blev en kort sväng in på H&M, men jag vände snart och gick vidare till bussen.
Många tycker att shopping är det bästa som finns! Kanske har de den åsikten, för att de hittar kläder de tycker om och som passar. Jag hatar att gå i affärer! Det är varmt, mycket folk och jag blir bara deprimerad. Att inte få på sig kläder man vill ha, får en att känna sig tjock. Måste man prova en storlek över sin vanliga, blir man bara ledsen, för att man behöver en störra storlek. Att prova kläder är enligt mig något av det värsta som finns!
En halvbra dag med bra och dåliga noteringar.
/Jasmine
Om man bortser från klassen, så trivs jag bra på skolan. Idag hade vi en föreläsning om hur det är att gå på gymnasiet. Mycket bra! Informationen har man ju fått tidigare, men det är bra att de printar in det i huvudet på oss, så att vi kan det utantill. För var dag som går, så verkar skolan bättre och bättre. Arbetsättet, som har presenterats, verkar vara både bra och dåligt. Jag vill tro att det kommer passa mig. Samtidigt känns det som att jag kommer få problem. Vi får se hur det går.
I mitt val av linje vägde jag mellan Natur och Samhäll. Efter att ha räknat på det och sätt hur många kurser jag ville välja till om jag valde det ena eller det andra, kom jag fram till att jag tjänar på att läsa Samhäll. Kurserna man läser som samhällsvetare är kurser som jag vill läsa. Natur har för mycket Nauturorienterande ämne för min smak. Ett problem som uppkommit, eftersom jag inte går Natur, är att jag inte får läsa så mycket matte som jag vill. Istället för att läsa Matte A och B under första året, som man gör i Natur, läser jag istället bara Matte A i ettan. Det känns sådär. Jag älskar ju matte och vill läsa ämnet så mycket jag bara kan! Jag frågade en padagog på skolan, som har ansvar för scheman, om det gick att lösa på något sätt. Han visste inte om det gick, det berodde helt på hur mitt schema ser ut och om det passar med den extra kursen. Hm. Jag hoppas verkligen att jag får läsa extra matte! Jag vill ju så gärna. Något som underlättar är att en kille i min klass också vill läsa extra matte. Om vi är två, då är det kanske lättare att få sin önskan igenom..?
Efter skolan hade jag sällskap med en klasskamrat, som bor i närheten av mig. Jag skulle in till stan, så tyvärr kunde vi inte ha sällskap på bussen. Men den lilla promenaden vi fick tillsammans var trevlig och uppskattade.
I våras dök det upp en nya butik i Nordstan. Varje gång jag har gått förbi den, har jag inte kunnat låta bli att stanna och kolla in i butiken. Jag var inne en gång, men det var precis innan för dörrarna och i mindre tre minuter. Att gå in där idag kändes kungligt. De har en hel del snygga kläder, framför allt klänningar och korta kjolar. Mums!
Jag letar efter en klänning till ett bröllop, som förefaller om en månad. Jag måste ha en klänning tills dess! Den får inte vara kortare än till knäna och den ska vara i höstfärg eller så ska man ha en accessoar till, som är i nyans av hösten. Lite jobbigt. Jag älskar korta kjolar. Att jag måste ha klänning känns sådär. Att den dessutom måste vara längre än till knäna gör saken värre. I ett hav av klänningar försöker jag leta efter en som passar mig.
Vilka färger får man ha på ett bröllop? Svart? Nej. Vitt? Nej. Svart och vit? Jag hittade en jättefin klänning, som var svart med vitt mönster på. Den var på rea, på grund av en trasig sömm. Jag hade kunnat laga den utan problem. Men förväntan och i en annan värld klev jag in i provrummet. Tyvärr passade den inte. Jag har för stor bröstkorg. Typiskt. Jag blev väldigt besviken. Visst, man passar inte i allt, men ändå. Det fanns ingen markering om vilken storlek den var i, så jag hoppas att det var en XS... Det blev en kort sväng in på H&M, men jag vände snart och gick vidare till bussen.
Många tycker att shopping är det bästa som finns! Kanske har de den åsikten, för att de hittar kläder de tycker om och som passar. Jag hatar att gå i affärer! Det är varmt, mycket folk och jag blir bara deprimerad. Att inte få på sig kläder man vill ha, får en att känna sig tjock. Måste man prova en storlek över sin vanliga, blir man bara ledsen, för att man behöver en störra storlek. Att prova kläder är enligt mig något av det värsta som finns!
En halvbra dag med bra och dåliga noteringar.
/Jasmine
Rörd av kommentarer
Inlägget 'Första dagen på Vittra' gav mig många oväntade kommentarer. Det var speciellt en, som gav mig en väldigt smickrande känsla. Emskling skrev en jättefin kommentar, som verkligen gav mig styrka. Jag blev så rörd. Inte bara det att hon skrev, att allt kommer att blir bra, att gymnasietidens första sträck går över. Hon skrev också att hon vill ha uppdateringar, om hur det går. Alltid roligt att höra! Hennes sista ord var verkligen rörande. "ps. Du skriver helt fantastiskt." Hur många gånger i sitt liv, får man en så fin kommentar?? Jag blev så... förvånad och glad. Jag... tack, tack snälla du! <3
Rickard har alltid sagt att jag skriver bra. Jag trodde inte på honom, men nu kanske jag ska börja lyssna mer på, vad han säger? Förlåt, för att jag inte lyssnade innan.
Jag vet inte, om Emskling och Rickard är de enda, som tycker att jag skriver bra, men det spelar ingen roll. Jag älskar att skriva, älskar att blogga, och jag tänker fortsätta med det! Varför sluta, när man verkligen älskar det man gör? (Jag vet att jag slutade dansa och det ångrar jag verkligen...)
Tack alla, för att ni kommenterar och fyller mina dagar med kärlek, plåster, omtankar och fina ord.
Många Kramar
/Jasmine - RosaNatt
Rickard har alltid sagt att jag skriver bra. Jag trodde inte på honom, men nu kanske jag ska börja lyssna mer på, vad han säger? Förlåt, för att jag inte lyssnade innan.
Jag vet inte, om Emskling och Rickard är de enda, som tycker att jag skriver bra, men det spelar ingen roll. Jag älskar att skriva, älskar att blogga, och jag tänker fortsätta med det! Varför sluta, när man verkligen älskar det man gör? (Jag vet att jag slutade dansa och det ångrar jag verkligen...)
Tack alla, för att ni kommenterar och fyller mina dagar med kärlek, plåster, omtankar och fina ord.
Många Kramar
/Jasmine - RosaNatt
Vittra - Dag 2 - Poängjakt!
Först var jag kritisk. Poängjakt? Det lät inte så lockande. Tanken på att springa runt i centrala stan och leta efter allt från en tandställning till Stadsbibliotekets höstprogram kändes bara dumt. Jag ändrade dock åsikt, när vi väl satte igång. Jag hängde på några tjejer från klassen. Med oss var också några killar. Vi hade fått i uppdrag att leta reda på lite allt möjligt. Vår jakt gick ganska bra. Jag bidrog med ett hjärta och mitt pennfodral. När det var en timma kvar till lunch, gick vi till EspressoHouse. En ovanlighet för min del. Visst, det var trevligt. Jag köpte dock inget. Det skulle ju snart serveras lunch, så varför lägga pengar på en fika så här nära inpå? En kvart innan vi skulle vara tillbaka i skolan, gick vi bort till hållplatsen. Där stod en spårvagn redo att släppa på oss. När den inte körde, började jag bli fundersam. Skulle vi hinna tillbaka i tid? Varför stod vi stilla? Chauffören meddelade att det var en passagerare, som hade skadat sig och att de nu inväntade ambulans. Jag och mina klasskamrater gick av och använde istället benen. Ambulansen kom inte långt efter, att vi lämnat vagnen. Undra vad som hade hänt...
Vi blev knappt två minuter sena tillbaka, så vi hann precis slå följe med resten av klassen. Vi fick dock inte mat med en gång. Det var lång kö och trångt. Matsalen är inte speciell stor... tror jag. Tjejerna hade satt sig vid ett bord. Där fick inte jag plats att sitta. Var skulle jag då sitta? Jag frågade om de kunde flytta ihop sig lite, så att jag också kunde sitta. Vissa verkade inte tycka att det var okej, medan andra var helt självklara med den saken. Visst blev det trångt, men jag var glad att jag fick känna gemensak, slippa bli utanför.
Efter att vi ätit små potatisar med kallops, vilket inte jag är så förtjust i, fortsatte vår jakt på de saker, som ännu inte var funna. Vi gick till Fiskekôrka, för att skaffa en blåmussla. När vårt lilla uppdrag var slutfört, satte vi oss i gräset längs kanalen. Jag tänkte på Joseph. Vi satt också så i somras. Jag och en av mina bästa vänner satt och njöt i sommarsolen och pratade om livet. Jag kände inte alls det samma här. Det pratades om kläder, sprit, fester... Inget av det har jag upplevt. Jag har aldrig brytt mig om kläder och mode. Sprit och fester har inte funnits i min värld. Jag har inte bara hamnat på en ny skola med nytt arbetssätt och nya elever, det är dessutom en helt ny värld för mig! Om jag bara hade haft mina vänner här, då hade jag klarat det fint! Tyvärr är det inte så. Jag saknar alla... Joseph, William, Alle, Oscar, Johan...
Vi skulle vara tillbaka i skolan senast kvart i två. Denna gång kunde vi bara gå hela vägen, så det var ingen spårvagn att passa in. Vi var i skolan en bra bit innan. Det var nog rätt bra, för vi hade att göra nästan hela tiden. Tävlingen ledde mot sitt slut och det var dags för klasserna (de så kallade lagen) att visa upp vad de funnit under dagen. Min klass vann med ett poäng över silvermedaljörerna. Härligt! Under tiden på Vittra kommer det arrangeras olika tävlingar. Vinner klassen, får man ha priset i sitt klassrum, tills lästa tävling då prisets ägare kanske ändras. Ganska kul idé!
Jag är så himla trött! På min fritid äter och sover jag, läser min bok och bloggar. Det är det enda jag gör. Både idag och igår somnade jag på båten hem. Det blev även en timmas sömn på sängen, efter att jag ätit mellanmål. Inte bra. Då får jag problem att sova senare, då jag ska sova inför natten.
Antagligen kommer detta rätta till sig, när jag kommit in i allt det nya. Det är mycket att bearbeta nu och kroppen behöver all energi den kan få.
Hoppas det går bra för alla andra förstaårselever, som dag efter dag fyller skolan med elever.
Kramar
Vi blev knappt två minuter sena tillbaka, så vi hann precis slå följe med resten av klassen. Vi fick dock inte mat med en gång. Det var lång kö och trångt. Matsalen är inte speciell stor... tror jag. Tjejerna hade satt sig vid ett bord. Där fick inte jag plats att sitta. Var skulle jag då sitta? Jag frågade om de kunde flytta ihop sig lite, så att jag också kunde sitta. Vissa verkade inte tycka att det var okej, medan andra var helt självklara med den saken. Visst blev det trångt, men jag var glad att jag fick känna gemensak, slippa bli utanför.
Efter att vi ätit små potatisar med kallops, vilket inte jag är så förtjust i, fortsatte vår jakt på de saker, som ännu inte var funna. Vi gick till Fiskekôrka, för att skaffa en blåmussla. När vårt lilla uppdrag var slutfört, satte vi oss i gräset längs kanalen. Jag tänkte på Joseph. Vi satt också så i somras. Jag och en av mina bästa vänner satt och njöt i sommarsolen och pratade om livet. Jag kände inte alls det samma här. Det pratades om kläder, sprit, fester... Inget av det har jag upplevt. Jag har aldrig brytt mig om kläder och mode. Sprit och fester har inte funnits i min värld. Jag har inte bara hamnat på en ny skola med nytt arbetssätt och nya elever, det är dessutom en helt ny värld för mig! Om jag bara hade haft mina vänner här, då hade jag klarat det fint! Tyvärr är det inte så. Jag saknar alla... Joseph, William, Alle, Oscar, Johan...
Vi skulle vara tillbaka i skolan senast kvart i två. Denna gång kunde vi bara gå hela vägen, så det var ingen spårvagn att passa in. Vi var i skolan en bra bit innan. Det var nog rätt bra, för vi hade att göra nästan hela tiden. Tävlingen ledde mot sitt slut och det var dags för klasserna (de så kallade lagen) att visa upp vad de funnit under dagen. Min klass vann med ett poäng över silvermedaljörerna. Härligt! Under tiden på Vittra kommer det arrangeras olika tävlingar. Vinner klassen, får man ha priset i sitt klassrum, tills lästa tävling då prisets ägare kanske ändras. Ganska kul idé!
Jag är så himla trött! På min fritid äter och sover jag, läser min bok och bloggar. Det är det enda jag gör. Både idag och igår somnade jag på båten hem. Det blev även en timmas sömn på sängen, efter att jag ätit mellanmål. Inte bra. Då får jag problem att sova senare, då jag ska sova inför natten.
Antagligen kommer detta rätta till sig, när jag kommit in i allt det nya. Det är mycket att bearbeta nu och kroppen behöver all energi den kan få.
Hoppas det går bra för alla andra förstaårselever, som dag efter dag fyller skolan med elever.
Kramar
Första dagen på Vittra
Jag har nu upplevt min första dag på gymnasiet. Det känns... sådär. Jag har verkligen mycket att bearbeta.
Jag var uppe i god tid, så att jag hann måla naglarna, klä mig och äta frukost, innan jag tog båten vid halv tolv. När jag gick hemifrån, var jag inte så nervös. Visst kändes det lite pirrigt, men det var en helt okej känsla. Med förväntansfulla steg gick jag ner till båten. Idag skulle äventyret börja! Vad skulle jag då göra, för att fördriva tiden? Hörlurarna åkte på, men musiken behagade mig inte. Det var snarare jobbigt, att höra på det som mp3n hade att erbjuda. I väskan hade jag boken 'P.S I love You'. Jag har längtat efter att få börja läsa den, men har inte haft tid och ro till att göra det. idag var ett perfekt tillfälle att låta mig uppslukas av en härlig kärleksroman. Jag har sett filmen, så jag vet vad den handlar om och vad som kommer att hända, men det var ändå med stora förväntan och lycka, som jag slog upp första sidan i boken och började läsa.
Jag läste och läste, hela vägen tills jag klev av spårvagnen. Det hade då börjat kännas riktigt ordentligt i magen. Jag mådde nästan illa. Det sägs att det är en bra sak att vara nervös... Hm, jag tror inte det. Jag blir sällan riktigt nervös, så känslan jag kände, när jag vandrade mellan stenbyggnaderna, var obehaglig och inte alls bekant för mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Höger? Vänster? Hem? Bort? Skulle jag ringa Rickard? Ne, jag ville klara mig själv. Tillslut blev det lite mycket och jag behövde höra en trygg röst. Jag tog upp mobilen. I andra änden svarade Rickard. Han var så lugn, så harmonisk och fick mig verkligen att varva ner. Allting skulle gå jättebra. Det fanns ingen anledning att oroa sig. Rickard höll mig sällskap ganska länge. Jag hann komma fram till gatan, där skolan ligger. Tiderna gick långsamt. Promenaden jag tagit, för att se hur lång tid det tar, att gå från hållplatsen till skolan, blev inte alls lika lång, som jag hade förväntat mig. Bra eller dåligt, jag var framme en halvtimma innan uppropet skulle börja. Jag kände mig lite tryggare och lät min pojkvän göra annat, än att försöka lugna mig. Vi la på och jag kollade istället runt på pocketböcker i en närliggande bokhandel. Ganska trevligt. Hittade en hel del bra böcker, som jag gärna skulle vilja läsa.
Minutvisaren vandrade några steg på urtavlan och klockan blev omkring kvart i ett. Då beslutade jag mig, för att gå till skolan. Utanför porten stod det elever. De verkade känna folk, vilket inte jag gjorde. De stod i gäng och pratade. Jag kom själv till skolan - utan att känna eller veta vem någon var. Jag försökte vara mig själv. Gick, som jag för det mesta gör, med självsäkra steg förbi folket, genom porten och upp för trapporna. Jag, och så många andra elever runt omkring mig, blev bemött med ett leende och ett varmt 'Hej' eller 'Välkomna!'. Jag kände mig välkommen. Det var inte så farligt. Jag var i goda händer, de skulle ta hand om mig. Jag var inte ensam. Alla var ju nya. Ingen hade gått på denna skolan förut. Ingen visste mer än jag. Jag kom in i ett rum, där andra elever satt kring bord. Jag slog mig ner bredvid två tjejer, som båda skulle börja natur. Jag satt där ensam, som Samhällsvetare. Hehe. Men det gick bra. Det dröjde inte länge, förrän de sa till oss, att gå vidare och in i en stor sal. På vägen dit var det ännu fler lärare, som hälsade oss välkomna. Några killar framför mig uttryckte sin åsikt, om att allt verkade väldigt tillgjort. Jag tänkte inte på det så mycket.
Vi satt alla i en stor sal. Aulan skulle jag tro. Rektorn hälsade oss välkomna och efter det fick vi en kort presentation av de pedagoger, som vi ska ha att göra med mest - speciellt den närmaste tiden. Efter det blev vi uppropade och indelade i olika klasser. Jag var så nervös! Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte få ner axlarna. Jag satt på högspänn! När jag hörde mitt namn ropas upp, kände jag en lättnad komma över mig. Ändå var det obehagligt, jag visste inte hur jag skulle ta det. Precis som mina klasskamrater, följde jag lydigt efter min ansvarspedagog in i en annan sal. Hon skrev sitt namn på tavlan och berättade lite kort om skolan. Vi fick scheman över denna vecka och vårt vanliga schema. Viktiga papper fick vi också, som ska vara ifyllda och lämnas in imon.
När all information hade nått oss på olika sätt, fick vi göra lite övningar. Ganska barnliga, men ett bra sätt att lära sig namn på. Kan inte påstå att jag kan alla mina nya klasskamraters namn, men jag har lite bättre koll nu, än vad jag hade, innan vi började lekarna.
Jag var inte i skolan speciellt länge. Knappt en och en halv timma. När min lärare sa, att det var slut för idag tog jag mina tillhörigheter och gick. I trapporna gick det folk både framför och bakom mig. Skulle jag bara gå min väg eller stanna och prata med mina klasskamrater? Kanske kunde jag ta följe med någon? Den friska luften svepte över mitt ansikte. Jag ville fly. Varför vet jag inte, men känslan var oväntad. Jag gick över gatan och tog till höger. Jag gick mot hållplatsen närmast. Typiskt, där kom min spårvagn. Jag orkade inte springa. Istället för att stå och vänta på nästa, fortsatte jag att gå till nästa stopp. Väl där satte jag mig på en bänk och tog upp min bok. Försjunken i Holly's nya liv utan sin make Gerry, var jag helt omedveten om vad som skedde runt omkring mig. När jag tittade upp från sidan fylld med ord, meningar och känslor, såg jag en spårvagn lämna hållplatsen. Min spårvagn. Jag missade min spårvagn. Min blick gick genast till klockan. Det var lugnt. Jag kunde ta nästa vagn och ändå hinna ut med båten. Jag fortsatte att läsa. Nästan hela resvägen läste jag. Jag la bara ifrån mig boken, då jag skulle gå från ett färdmedel till ett annat. På båten kände jag att ögonlocken blev tunga. Det var skönt på något sätt. Det kändes okej. Jag hade haft en dag med mycket spänning. Boken hamnade på sin plats i ryggsäcken och jag lutade huvudet mot fönstret. Det var okej att sova. Jag skämdes inte över det.
Min nacke är spänd och jag är trött i axlarna. Min första dag på gymnasiet blev inte som jag hade förväntat mig. Kanske hade jag för höga förväntningar, kanske trodde jag något annat. Jag vet inte varför, men det känns fel. Jag känner mig inte trygg. Jag känner mig inte hemma. Den trygghet, som jag har gått och längtat efter, sen skolavslutningen i nian, den har jag inte funnit. Hur lång tid kommer det ta för mig, att finna mig själv i allt det nya? Kommer jag hitta en plats i klassen, i gemenskapen, som passar för just mig?
Jag är besviken, vilse och oförstående.
En vilsen själ, som vandrar utan mål.
Den hoppas, men vet inte på vad.
Den söker, men finner inte.
Tre steg bort, men ändå i en annan värld.
/J
Jag var uppe i god tid, så att jag hann måla naglarna, klä mig och äta frukost, innan jag tog båten vid halv tolv. När jag gick hemifrån, var jag inte så nervös. Visst kändes det lite pirrigt, men det var en helt okej känsla. Med förväntansfulla steg gick jag ner till båten. Idag skulle äventyret börja! Vad skulle jag då göra, för att fördriva tiden? Hörlurarna åkte på, men musiken behagade mig inte. Det var snarare jobbigt, att höra på det som mp3n hade att erbjuda. I väskan hade jag boken 'P.S I love You'. Jag har längtat efter att få börja läsa den, men har inte haft tid och ro till att göra det. idag var ett perfekt tillfälle att låta mig uppslukas av en härlig kärleksroman. Jag har sett filmen, så jag vet vad den handlar om och vad som kommer att hända, men det var ändå med stora förväntan och lycka, som jag slog upp första sidan i boken och började läsa.
Jag läste och läste, hela vägen tills jag klev av spårvagnen. Det hade då börjat kännas riktigt ordentligt i magen. Jag mådde nästan illa. Det sägs att det är en bra sak att vara nervös... Hm, jag tror inte det. Jag blir sällan riktigt nervös, så känslan jag kände, när jag vandrade mellan stenbyggnaderna, var obehaglig och inte alls bekant för mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Höger? Vänster? Hem? Bort? Skulle jag ringa Rickard? Ne, jag ville klara mig själv. Tillslut blev det lite mycket och jag behövde höra en trygg röst. Jag tog upp mobilen. I andra änden svarade Rickard. Han var så lugn, så harmonisk och fick mig verkligen att varva ner. Allting skulle gå jättebra. Det fanns ingen anledning att oroa sig. Rickard höll mig sällskap ganska länge. Jag hann komma fram till gatan, där skolan ligger. Tiderna gick långsamt. Promenaden jag tagit, för att se hur lång tid det tar, att gå från hållplatsen till skolan, blev inte alls lika lång, som jag hade förväntat mig. Bra eller dåligt, jag var framme en halvtimma innan uppropet skulle börja. Jag kände mig lite tryggare och lät min pojkvän göra annat, än att försöka lugna mig. Vi la på och jag kollade istället runt på pocketböcker i en närliggande bokhandel. Ganska trevligt. Hittade en hel del bra böcker, som jag gärna skulle vilja läsa.
Minutvisaren vandrade några steg på urtavlan och klockan blev omkring kvart i ett. Då beslutade jag mig, för att gå till skolan. Utanför porten stod det elever. De verkade känna folk, vilket inte jag gjorde. De stod i gäng och pratade. Jag kom själv till skolan - utan att känna eller veta vem någon var. Jag försökte vara mig själv. Gick, som jag för det mesta gör, med självsäkra steg förbi folket, genom porten och upp för trapporna. Jag, och så många andra elever runt omkring mig, blev bemött med ett leende och ett varmt 'Hej' eller 'Välkomna!'. Jag kände mig välkommen. Det var inte så farligt. Jag var i goda händer, de skulle ta hand om mig. Jag var inte ensam. Alla var ju nya. Ingen hade gått på denna skolan förut. Ingen visste mer än jag. Jag kom in i ett rum, där andra elever satt kring bord. Jag slog mig ner bredvid två tjejer, som båda skulle börja natur. Jag satt där ensam, som Samhällsvetare. Hehe. Men det gick bra. Det dröjde inte länge, förrän de sa till oss, att gå vidare och in i en stor sal. På vägen dit var det ännu fler lärare, som hälsade oss välkomna. Några killar framför mig uttryckte sin åsikt, om att allt verkade väldigt tillgjort. Jag tänkte inte på det så mycket.
Vi satt alla i en stor sal. Aulan skulle jag tro. Rektorn hälsade oss välkomna och efter det fick vi en kort presentation av de pedagoger, som vi ska ha att göra med mest - speciellt den närmaste tiden. Efter det blev vi uppropade och indelade i olika klasser. Jag var så nervös! Hur mycket jag än försökte, så kunde jag inte få ner axlarna. Jag satt på högspänn! När jag hörde mitt namn ropas upp, kände jag en lättnad komma över mig. Ändå var det obehagligt, jag visste inte hur jag skulle ta det. Precis som mina klasskamrater, följde jag lydigt efter min ansvarspedagog in i en annan sal. Hon skrev sitt namn på tavlan och berättade lite kort om skolan. Vi fick scheman över denna vecka och vårt vanliga schema. Viktiga papper fick vi också, som ska vara ifyllda och lämnas in imon.
När all information hade nått oss på olika sätt, fick vi göra lite övningar. Ganska barnliga, men ett bra sätt att lära sig namn på. Kan inte påstå att jag kan alla mina nya klasskamraters namn, men jag har lite bättre koll nu, än vad jag hade, innan vi började lekarna.
Jag var inte i skolan speciellt länge. Knappt en och en halv timma. När min lärare sa, att det var slut för idag tog jag mina tillhörigheter och gick. I trapporna gick det folk både framför och bakom mig. Skulle jag bara gå min väg eller stanna och prata med mina klasskamrater? Kanske kunde jag ta följe med någon? Den friska luften svepte över mitt ansikte. Jag ville fly. Varför vet jag inte, men känslan var oväntad. Jag gick över gatan och tog till höger. Jag gick mot hållplatsen närmast. Typiskt, där kom min spårvagn. Jag orkade inte springa. Istället för att stå och vänta på nästa, fortsatte jag att gå till nästa stopp. Väl där satte jag mig på en bänk och tog upp min bok. Försjunken i Holly's nya liv utan sin make Gerry, var jag helt omedveten om vad som skedde runt omkring mig. När jag tittade upp från sidan fylld med ord, meningar och känslor, såg jag en spårvagn lämna hållplatsen. Min spårvagn. Jag missade min spårvagn. Min blick gick genast till klockan. Det var lugnt. Jag kunde ta nästa vagn och ändå hinna ut med båten. Jag fortsatte att läsa. Nästan hela resvägen läste jag. Jag la bara ifrån mig boken, då jag skulle gå från ett färdmedel till ett annat. På båten kände jag att ögonlocken blev tunga. Det var skönt på något sätt. Det kändes okej. Jag hade haft en dag med mycket spänning. Boken hamnade på sin plats i ryggsäcken och jag lutade huvudet mot fönstret. Det var okej att sova. Jag skämdes inte över det.
Min nacke är spänd och jag är trött i axlarna. Min första dag på gymnasiet blev inte som jag hade förväntat mig. Kanske hade jag för höga förväntningar, kanske trodde jag något annat. Jag vet inte varför, men det känns fel. Jag känner mig inte trygg. Jag känner mig inte hemma. Den trygghet, som jag har gått och längtat efter, sen skolavslutningen i nian, den har jag inte funnit. Hur lång tid kommer det ta för mig, att finna mig själv i allt det nya? Kommer jag hitta en plats i klassen, i gemenskapen, som passar för just mig?
Jag är besviken, vilse och oförstående.
En vilsen själ, som vandrar utan mål.
Den hoppas, men vet inte på vad.
Den söker, men finner inte.
Tre steg bort, men ändå i en annan värld.
/J
Dagen innan gymnasiestarten
Imon... eller kanske ska jag skriva idag, eftersom klockan har passerat tolvslaget? Måndagen den 17 augusti börjar jag på gymnasiet. Det har sen länge varit inskrivet i min kalender. Med rosa och blå penna står allt jag fått reda på och förhoppningsvis står där allt, som jag behöver veta.Jag börjar känna mig lite nervös, men det är inget märkvärt. Min nervositet kommer inte besöka mig, förrän jag är på väg till skolan. Då jag ser byggnaden, ingången, andra elever... När jag går in genom porten, letar mig fram efter rätt sal, sätter mig i salen... och är där! Ja, snart går startskottet för min gymnasietid!
I allmänthet känns det väldigt bra än så länge. Jag tvivlar en hel del på om jag valde rätt eller inte. Det återstår att se. Jag kan ändå inte göra något åt saken nu. Dessutom är det ett stort beslut och jag vet, att jag inte är redo för att ta det beslutet nu ändå, så det får vara.
Mitt motto, som jag ska försöka hålla mig till under de kommande tre åren: "Var dig själv."
Hur tror ni att det kommer gå för mig? Kommer jag klara det eller bryta ihop efter första dagen?
Hur gick det för er? Något pinsamt som hände? Bästa händelsen? Överraskande besked?
Kram
/J
RixFm Festival 2009 - Göteborg
Jag och syrran åkte in och upplevde RixFm Festival i Göteborg på Kungstorget. Vilket drag! Det kändes verkligen, som att artisterna gav allt. Härligt att se. Gänget från RixMorronZoo var självklart där och höll i hela programmet. De är rätt sköna. Jag lyssnar inte så ofta på dem, tycker mest att de snackar massa skit, men min syn har ändrats. De har humor och jag skrattade till ett par gånger.
Gänget från RixMorronZoo var på plats.
Med sig på festivalen hade de...
Sarah Dawn Finer
Melody Club, sångaren är helt vild!
Andreas Jonsson
Agnes
... och Alcazar. Dessutom medverakde Janet, Kim och EMD.
Lagom mycket folk och inte hysteriskt, när vi skulle ta oss därifrån.
En trevlig kväll med små skratt och trötta fötter.
Tack för det.
/Jasmine
Gänget från RixMorronZoo var på plats.
Med sig på festivalen hade de...
Sarah Dawn Finer
Melody Club, sångaren är helt vild!
Andreas Jonsson
Agnes
... och Alcazar. Dessutom medverakde Janet, Kim och EMD.
Lagom mycket folk och inte hysteriskt, när vi skulle ta oss därifrån.
En trevlig kväll med små skratt och trötta fötter.
Tack för det.
/Jasmine
Dans = Kärlek
Jag hör musiken strömma ur högtalarna.
Jag känner hur foten börjar stampa takten.
Huvudet börjar digga med.
Jag tappar kontrollen över min kropp.
Jag vill bara dansa, dansa!
Röra mig till muisken och släppa ut allt.
Låta lycka och kärlek fylla mig.
Dans = Kärlek!
När jag såg Twisted Feet igår, kändes det verkligen i kroppen.
Jag började dansa, när jag var tre år. Då tog mamma med mig på dans - även fast jag inte var så gammal. Jag är väldigt tacksam för att hon gjorde det. Dansen har alltid funnits i mitt liv, eller..? När jag gick i sexan -- sjuan, kände jag att resvägarna och kurserna började ta för mycket tid. Jag ville gärna fortsätta dansa, men slutade. Jag valde att prioritera annat. Idag ångrar jag det. Dansa är något av det bästa jag vet! Om jag bara hade fortsatt, kanske jag hade varit riktigt duktig idag. Personer i min omgivning säger att jag har talang för dans, men... Ja, jag har ångest. Jag borde inte ha slutat. När jag igår såg dessa unga förmågor, som verkligen kan dansa och som verkligen älskar att göra det - av hela sitt hjärta, då blir jag avundsjuk. Jag vill också ha det så! Jag vill också kunna något, ha ett intresse sen jag var liten. Tyvärr har jag sabbat det. Visst kan jag ta upp dansen nu, men jag är inte längre tre år. Jag kommer aldrig kunna säga, att jag dansat sen jag var liten, eftersom jag la ner dansen för några år sedan. Det senaste året har jag funderat på att börja dansa igen, men jag har inte fått tummen ur. Varför vet jag inte.
Dansa är kärlek för mig. Samtidigt priorietar jag annat. Jag vill inte vara uppbunden en viss kväll varje vecka. Självklart måste man träna, gå på lektioner och anstränga sig, men... Jag har under de senaste åren i mitt liv prioriterat annat. Man kan inte göra allting...
Tanken på att gå på ett gymnasium, där man får dansa, har slagit mig. Varför valde jag just Vittra? Som Joseph sa; "Varför valde du Vittra? Du kunde ju ha valt att gå på Schillerska och då kunnat satsa på fotograferingen. Du hade kunnat utveckla din talang!" Ja, varför valde jag, som jag gjorde?
Att jag inte valde att satsa på fotograferingen är för att jag... Det känns inte bra. Men dansen... Det känns som ett misslyckande. Jag borde ha valt en dansinriktad utbildning. Då hade jag fått chansen att dansa och leva med kärleken omkring mig och i min själ.
Jag känner hur foten börjar stampa takten.
Huvudet börjar digga med.
Jag tappar kontrollen över min kropp.
Jag vill bara dansa, dansa!
Röra mig till muisken och släppa ut allt.
Låta lycka och kärlek fylla mig.
Dans = Kärlek!
När jag såg Twisted Feet igår, kändes det verkligen i kroppen.
Jag började dansa, när jag var tre år. Då tog mamma med mig på dans - även fast jag inte var så gammal. Jag är väldigt tacksam för att hon gjorde det. Dansen har alltid funnits i mitt liv, eller..? När jag gick i sexan -- sjuan, kände jag att resvägarna och kurserna började ta för mycket tid. Jag ville gärna fortsätta dansa, men slutade. Jag valde att prioritera annat. Idag ångrar jag det. Dansa är något av det bästa jag vet! Om jag bara hade fortsatt, kanske jag hade varit riktigt duktig idag. Personer i min omgivning säger att jag har talang för dans, men... Ja, jag har ångest. Jag borde inte ha slutat. När jag igår såg dessa unga förmågor, som verkligen kan dansa och som verkligen älskar att göra det - av hela sitt hjärta, då blir jag avundsjuk. Jag vill också ha det så! Jag vill också kunna något, ha ett intresse sen jag var liten. Tyvärr har jag sabbat det. Visst kan jag ta upp dansen nu, men jag är inte längre tre år. Jag kommer aldrig kunna säga, att jag dansat sen jag var liten, eftersom jag la ner dansen för några år sedan. Det senaste året har jag funderat på att börja dansa igen, men jag har inte fått tummen ur. Varför vet jag inte.
Dansa är kärlek för mig. Samtidigt priorietar jag annat. Jag vill inte vara uppbunden en viss kväll varje vecka. Självklart måste man träna, gå på lektioner och anstränga sig, men... Jag har under de senaste åren i mitt liv prioriterat annat. Man kan inte göra allting...
Tanken på att gå på ett gymnasium, där man får dansa, har slagit mig. Varför valde jag just Vittra? Som Joseph sa; "Varför valde du Vittra? Du kunde ju ha valt att gå på Schillerska och då kunnat satsa på fotograferingen. Du hade kunnat utveckla din talang!" Ja, varför valde jag, som jag gjorde?
Att jag inte valde att satsa på fotograferingen är för att jag... Det känns inte bra. Men dansen... Det känns som ett misslyckande. Jag borde ha valt en dansinriktad utbildning. Då hade jag fått chansen att dansa och leva med kärleken omkring mig och i min själ.
GöteborgsSymfonikerna & Twisted Feet 2009
Mamma och jag fick en trevlig eftermiddag och kväll tillsammans på stan.
Vi gick först ner till Kanaltorget, för att se på Twisted Feet. Mycket roligt! Det var en sådan ovanlig atmosfär inne i tältet. Det är sällan man får uppleva något liknande. Jag kände mig inte riktigt hemma, men det kändes ändå, som att alla var välkomna - oavsett kultur, bakgrund, kön eller religion. Det var härlig stämning och jag stod i ett moln av beundran.
Efter uppträdandet hade det börjat regna ordentligt. Vi var väl medvetna om, att dagens väder inte var det bästa, men envist gick vi och kollade på en fotoutställning med bilder från Sydafrika. Fina bilder. Mamma blev riktigt sugen på att åka dit - ett mål hon har vilja besöka länge. Jag blev dock inte lika förtjust. Visst var det fint, men nej. Jag föll inte för det, som vi såg på fotografierna.
Det dröjde ett tag, innan GöteborgsSymfonikerna skulle spela på Götaplatsen. Vi passade på att äta en så kallad middag, som idag blev kebab mitt i stan. Jag älskar det! Med långsamma steg gick vi sedan upp längs avenyn...
Ett snålt urval från konserten, men det är svårt att ta bilder på långt avstånd.
Det var inte mycket folk, som kommit dit för att se på GöteborgsSymfonikerna. Mamma sa att det alltid brukar vara fullt med folk, när de spelar. Det var inte så denna afton. En av anledningarna till att det inte var så mycket folk, kan ha varit att de inte spelade 'publikvänliga stycken', som mamma uttryckte det. Jag kände inte igen ett enda. Samtidigt kan jag väl erkänna, att jag inte är mycket för klassisk musik. Visst, viss musik inom genren 'klassiskt' är helt okej, men ibland skär det sig i öronen på mig.
Vi stannade inte så länge. Mamma verkade inte tycka att det var så bra, som hon först hade trott. Själv var jag väldigt ointresserad. Satt på bänken bredvid mamma och passade på att svara på sms från Rickard.
När mamma kände sig mätt och belåten på klassisk musik, gick vi tillbaka längs avenyn. IKEA skulle stå vid Storan till klockan åtta, men när vi kom dit, hade de gått - för tidigt. Mamma fick alltså inte sin katalog. Dåligt.
Det blev glass också. Hihi. Min mamma är så snäll. Ett plus var att glassen var så himla god! Smakerna hjortron, kanel och svartavinbärssorbe smakade delikat i mun!
Vi tog en sväng bort till Nordstan, för att se vad som försiggick där. Dött. Hela Göteborg var ganska dött igår. Det var ju folk ute, men inte alls som det varit de andra dagarna. Kan det ha berott på vädret?
Eftersom det inte fanns mycket att se i köpcentret, gick vi tillbaka längs avenyn. Mamma var törstig, så det blev ett besök på KonsumAvenyn. Mamma bjöd mig på en drickyoghurt. Tack. Jag hade också fått en Toblerone tidigare under eftermiddagen, så nu hade jag lite reskost för hemresan.
Det är extra svårt att fota ett rörande objekt, men jag försökte i alla fall...
Den största anledning till varför jag och mamma var i stan, var för att vi ville se, när Twisted Feet uppträdde på Götaplatsen. Vi hade gått och väntat hela dagen och nu började föreställningen! Det var inte speciellt mycket folk, som hade kommit för att kolla på showen. Det var alltså inte 'helt knökat' ((för er som inte förstår) (= så fullt med folk, så att man knappt kan komma fram i folkmassan). Rätt skönt. Det underlättade för mig, när jag skulle gå där ifrån. För att jag inte skulle komma hem så sent och också undvika att behöva sitta och vänta på en annan ö i en timma, var jag tvungen att gå tidigare. Jag missade finalen, men det var okej. I sådana här lägen får man jämföra alternativen och besluta sig efter, hur mycket man är beredd att utstå.
Som vanligt sket sig kollektivtrafiken. Jag kunde inte undvika att bli orolig, när spårvagnen var över tio minter sen. Skulle jag hinna med båten, eller var det till att sitta och vänta halva natten lite varstans? Jag hann som tur var och var hemma vid elva. Det tycker jag var lagom.
Tack för en trevlig dag.
Speciellt tack till mamma. <3
Kramar
Vi gick först ner till Kanaltorget, för att se på Twisted Feet. Mycket roligt! Det var en sådan ovanlig atmosfär inne i tältet. Det är sällan man får uppleva något liknande. Jag kände mig inte riktigt hemma, men det kändes ändå, som att alla var välkomna - oavsett kultur, bakgrund, kön eller religion. Det var härlig stämning och jag stod i ett moln av beundran.
Efter uppträdandet hade det börjat regna ordentligt. Vi var väl medvetna om, att dagens väder inte var det bästa, men envist gick vi och kollade på en fotoutställning med bilder från Sydafrika. Fina bilder. Mamma blev riktigt sugen på att åka dit - ett mål hon har vilja besöka länge. Jag blev dock inte lika förtjust. Visst var det fint, men nej. Jag föll inte för det, som vi såg på fotografierna.
Det dröjde ett tag, innan GöteborgsSymfonikerna skulle spela på Götaplatsen. Vi passade på att äta en så kallad middag, som idag blev kebab mitt i stan. Jag älskar det! Med långsamma steg gick vi sedan upp längs avenyn...
Ett snålt urval från konserten, men det är svårt att ta bilder på långt avstånd.
Det var inte mycket folk, som kommit dit för att se på GöteborgsSymfonikerna. Mamma sa att det alltid brukar vara fullt med folk, när de spelar. Det var inte så denna afton. En av anledningarna till att det inte var så mycket folk, kan ha varit att de inte spelade 'publikvänliga stycken', som mamma uttryckte det. Jag kände inte igen ett enda. Samtidigt kan jag väl erkänna, att jag inte är mycket för klassisk musik. Visst, viss musik inom genren 'klassiskt' är helt okej, men ibland skär det sig i öronen på mig.
Vi stannade inte så länge. Mamma verkade inte tycka att det var så bra, som hon först hade trott. Själv var jag väldigt ointresserad. Satt på bänken bredvid mamma och passade på att svara på sms från Rickard.
När mamma kände sig mätt och belåten på klassisk musik, gick vi tillbaka längs avenyn. IKEA skulle stå vid Storan till klockan åtta, men när vi kom dit, hade de gått - för tidigt. Mamma fick alltså inte sin katalog. Dåligt.
Det blev glass också. Hihi. Min mamma är så snäll. Ett plus var att glassen var så himla god! Smakerna hjortron, kanel och svartavinbärssorbe smakade delikat i mun!
Vi tog en sväng bort till Nordstan, för att se vad som försiggick där. Dött. Hela Göteborg var ganska dött igår. Det var ju folk ute, men inte alls som det varit de andra dagarna. Kan det ha berott på vädret?
Eftersom det inte fanns mycket att se i köpcentret, gick vi tillbaka längs avenyn. Mamma var törstig, så det blev ett besök på KonsumAvenyn. Mamma bjöd mig på en drickyoghurt. Tack. Jag hade också fått en Toblerone tidigare under eftermiddagen, så nu hade jag lite reskost för hemresan.
Det är extra svårt att fota ett rörande objekt, men jag försökte i alla fall...
Den största anledning till varför jag och mamma var i stan, var för att vi ville se, när Twisted Feet uppträdde på Götaplatsen. Vi hade gått och väntat hela dagen och nu började föreställningen! Det var inte speciellt mycket folk, som hade kommit för att kolla på showen. Det var alltså inte 'helt knökat' ((för er som inte förstår) (= så fullt med folk, så att man knappt kan komma fram i folkmassan). Rätt skönt. Det underlättade för mig, när jag skulle gå där ifrån. För att jag inte skulle komma hem så sent och också undvika att behöva sitta och vänta på en annan ö i en timma, var jag tvungen att gå tidigare. Jag missade finalen, men det var okej. I sådana här lägen får man jämföra alternativen och besluta sig efter, hur mycket man är beredd att utstå.
Som vanligt sket sig kollektivtrafiken. Jag kunde inte undvika att bli orolig, när spårvagnen var över tio minter sen. Skulle jag hinna med båten, eller var det till att sitta och vänta halva natten lite varstans? Jag hann som tur var och var hemma vid elva. Det tycker jag var lagom.
Tack för en trevlig dag.
Speciellt tack till mamma. <3
Kramar
Europe 2009
Min syster har alltid velat se Europe live och igår fick hon sin önskan uppfylld! :D
Efter några timmar på Liseberg, gick vi till Götaplatsen, för att se ett av tidernas mest populära rock-band. Det var väldigt mycket folk. Hela området kring Poseidon och ner längs avenyn var det fullt med folk. Många försökte ta sig längre fram, för att se bättre. Ganska onödigt, eftersom det var störande och jobbigt.
Konserten tycker jag var riktigt bra! Även om jag inte är något stort fan av Europe, så stod jag där och diggade till musiken. Min systers ögon glittrade! Det var mer än fantastiskt att se.
Jag var också väligt berörd. Det var verkligen häftigt, när hela Götaplatsen sjöng "Caaaaariiiie....". Det var till och med bättre än själva 'The Final Countdown', som var mer än maffig!
Vår ankomst hem blev dock väldigt sen. Vi hann inte ut med båten vid halv tolv. Det blev istället båten som gick kvart över ett från stan. Jag låg i sängen strax innan halv tre.
Trevlig kväll, men väldigt ansträngande för kroppen. Hela familjen var helt slutkörda. Jag hade ont i större delen av kroppen, när jag la mig i sängen natten mellan fredag och lördag.
/Jasmine
Liseberg - en sommartradition
Första året, som pappa tog med mig och min syster på Liseberg, var år 1998. Då var jag 6 år och min syster 4 år. Tänk vad tiden går... Att pappa tog med oss dit, har betytt mycket för mig - och antagligen lika mycket för min syster.
Det är inte bara nöje på hög höjd och blöta åkturer.
Liseberg är också en grön park att vandra i.
Igår var det vår dag på Liseberg - en tradition sen länge tillbaka. Eftersom vi skulle på Europe senare på kvällen, åkte vi in på eftermiddagen, för att orka med allt. Det var riktigt fint väder och (lagom) mycket folk på Liseberg. L hade Lisebergskort, så pappa betalade bara inträde för mig och sig själv.
Fribiljetter, som gäller för valfri attraktion. Helt gratis för vår del denna dag!
Vi hann knappt komma in i parken, innan en kvinna kom fram till oss. Hon räckte fram två häften med fribiljetter. "Jag har försökt sälja dem, men det är ingen som vill ha dem. Det är 20 fribiljetter." Vi tackade så mycket. Pappa var helt ställd. detta hade vi ju inte riktigt räknat med. Mycket positivt för semesterkassan. Vi gick lite längre in i parken, där vi sedan ställde oss åt sidan. Nu var frågan; skulle vi köpa åkpass, biljetthäfte eller ett annat alternativ. Pappa kom med förslaget att vi skulle åka upp de kupongerna, som vi hade fått och sen se om vi behövde köpa fler. Efter att ha räknat på det, kom vi fram till att det var mest lönsamt.
Nu var det bara att börja åka. Vårt äventyr började i Lisebergsbanan. Den är ju så skön! Jag älskar den. Jag är dock lite rädd för höjder, men det gick bra. Efter en åktur i berg- och dalbanan var vi alla tre uppe i varv och sugna på att åka mer. Vi tog oss bort till Kållerado - en av mina stora favoriter. För er, som aldrig varit på Liseberg eller inte åkt attraktionen, kan jag berätta att man sitter i en rund båt. Den tar sig fram på vattnet genom en bana med 'små hinder'. Om det inte forsar in vatten i båten, så åker man under ett vattenfall. Det är väldigt svårt att inte få en enda droppe vatten på sig. Man sätter sig alltså i båten på egen risk. Jag vill inte bli dränkt av vatten, men jag sätter mig i attraktionen ändå. Det är spänningen som lockar!
Under vår vistelse på Liseberg åkte vi bland annat Kanonen - den underbara berg- och dalbanan, och HangHai - årets nya attraktion. Jag skrek som bara den, när vi satt i det snurrande och gungade hjulet. L har varit på Liseberg tidigare i år, så hon hade redan åkt HangHai ett var gånger. Hon är dessutom mer våghals, än vad jag är. När vi satt där i attraktionen och den började leda mot sitt slut, var det en liten kille i röd tröja, som sa till mig att vara tyst. Hallå, eller?! Jag blev helt ställd. Vad var det med honom? Visst, jag kanske skrek överdrivet mycket, men jag tyckte faktiskt att det var läskigt, när man var som högst upp och allt bara snurrade för mig. Dessutom tycker jag, att om man nu är så känslig för folk som skriker, så ska man inte gå på Liseberg. Då kan man skaffa en karusell och ha hemma i trädgården. Självklart ska jag som medmänniska visa respekt, men han ska göra det samma. Han kunde haft en trevligare ton. Sen tycker jag bara det var onödigt att säga till.. Hur länge satt vi i attraktionen? Tre minuter? Kunde han inte bjudit på dem? Nej, tydligen inte. Jobbigt för honom.
När klockan började närma sig åtta, gick vi bort till en restaurang Där kostade maten nästan 200 kronor. Där fanns dessutom inte något, som väckte min aptit särskilt mycket. Pappa tyckte att vi skulle gå in, att vi fick unna oss de pengarna - speciellt nu, när vi inte behövde betala något för åkandet. Jag var skeptisk. Vi gick vidare till en annan servering. Mycket bättre! Middag för under en hundralapp och sen tillkom priset för dricka. Vi beställde alla tre varsin kotlett med klyftpotatis och mycket god sås. Det var helt otroligt gott! Jag njöt verkligen.
Efter middagen gick vi förbi lite chokladhjul. Ingen av oss van något ätbart. Jag hade ändå lite tur, som vann en match mot pappa, L och annat folk. Få ner bollar i hål, så tuffar tåget fram. Hihi, jag fick ett pris!
Jag fick ett pris! :D
Det blev dock lite stressigt, när vi skulle vidare till konserten. Vi tänkte göra ett toalettbesök, innan vi lämnade Liseberg. Det blev dock inte som planerat, när det visade sig att toaletterna inne i Lisebergshallen var stängde på grund av ett pågående disco. Det var bara att gå tillbaka in i parken och leta upp en toalett. det tog tid och vi blev mer sena. Med raska steg tog vi oss sedan bort mot Götaplatsen och den stora scenen...
Tack för allt.
Det är inte bara nöje på hög höjd och blöta åkturer.
Liseberg är också en grön park att vandra i.
Igår var det vår dag på Liseberg - en tradition sen länge tillbaka. Eftersom vi skulle på Europe senare på kvällen, åkte vi in på eftermiddagen, för att orka med allt. Det var riktigt fint väder och (lagom) mycket folk på Liseberg. L hade Lisebergskort, så pappa betalade bara inträde för mig och sig själv.
Fribiljetter, som gäller för valfri attraktion. Helt gratis för vår del denna dag!
Vi hann knappt komma in i parken, innan en kvinna kom fram till oss. Hon räckte fram två häften med fribiljetter. "Jag har försökt sälja dem, men det är ingen som vill ha dem. Det är 20 fribiljetter." Vi tackade så mycket. Pappa var helt ställd. detta hade vi ju inte riktigt räknat med. Mycket positivt för semesterkassan. Vi gick lite längre in i parken, där vi sedan ställde oss åt sidan. Nu var frågan; skulle vi köpa åkpass, biljetthäfte eller ett annat alternativ. Pappa kom med förslaget att vi skulle åka upp de kupongerna, som vi hade fått och sen se om vi behövde köpa fler. Efter att ha räknat på det, kom vi fram till att det var mest lönsamt.
Nu var det bara att börja åka. Vårt äventyr började i Lisebergsbanan. Den är ju så skön! Jag älskar den. Jag är dock lite rädd för höjder, men det gick bra. Efter en åktur i berg- och dalbanan var vi alla tre uppe i varv och sugna på att åka mer. Vi tog oss bort till Kållerado - en av mina stora favoriter. För er, som aldrig varit på Liseberg eller inte åkt attraktionen, kan jag berätta att man sitter i en rund båt. Den tar sig fram på vattnet genom en bana med 'små hinder'. Om det inte forsar in vatten i båten, så åker man under ett vattenfall. Det är väldigt svårt att inte få en enda droppe vatten på sig. Man sätter sig alltså i båten på egen risk. Jag vill inte bli dränkt av vatten, men jag sätter mig i attraktionen ändå. Det är spänningen som lockar!
Under vår vistelse på Liseberg åkte vi bland annat Kanonen - den underbara berg- och dalbanan, och HangHai - årets nya attraktion. Jag skrek som bara den, när vi satt i det snurrande och gungade hjulet. L har varit på Liseberg tidigare i år, så hon hade redan åkt HangHai ett var gånger. Hon är dessutom mer våghals, än vad jag är. När vi satt där i attraktionen och den började leda mot sitt slut, var det en liten kille i röd tröja, som sa till mig att vara tyst. Hallå, eller?! Jag blev helt ställd. Vad var det med honom? Visst, jag kanske skrek överdrivet mycket, men jag tyckte faktiskt att det var läskigt, när man var som högst upp och allt bara snurrade för mig. Dessutom tycker jag, att om man nu är så känslig för folk som skriker, så ska man inte gå på Liseberg. Då kan man skaffa en karusell och ha hemma i trädgården. Självklart ska jag som medmänniska visa respekt, men han ska göra det samma. Han kunde haft en trevligare ton. Sen tycker jag bara det var onödigt att säga till.. Hur länge satt vi i attraktionen? Tre minuter? Kunde han inte bjudit på dem? Nej, tydligen inte. Jobbigt för honom.
När klockan började närma sig åtta, gick vi bort till en restaurang Där kostade maten nästan 200 kronor. Där fanns dessutom inte något, som väckte min aptit särskilt mycket. Pappa tyckte att vi skulle gå in, att vi fick unna oss de pengarna - speciellt nu, när vi inte behövde betala något för åkandet. Jag var skeptisk. Vi gick vidare till en annan servering. Mycket bättre! Middag för under en hundralapp och sen tillkom priset för dricka. Vi beställde alla tre varsin kotlett med klyftpotatis och mycket god sås. Det var helt otroligt gott! Jag njöt verkligen.
Efter middagen gick vi förbi lite chokladhjul. Ingen av oss van något ätbart. Jag hade ändå lite tur, som vann en match mot pappa, L och annat folk. Få ner bollar i hål, så tuffar tåget fram. Hihi, jag fick ett pris!
Jag fick ett pris! :D
Det blev dock lite stressigt, när vi skulle vidare till konserten. Vi tänkte göra ett toalettbesök, innan vi lämnade Liseberg. Det blev dock inte som planerat, när det visade sig att toaletterna inne i Lisebergshallen var stängde på grund av ett pågående disco. Det var bara att gå tillbaka in i parken och leta upp en toalett. det tog tid och vi blev mer sena. Med raska steg tog vi oss sedan bort mot Götaplatsen och den stora scenen...
Tack för allt.
Sista dansen 2009
Jag vill njuta, jag vill känna livet.
Just det ögonblicket då jag, L och Iris stod och gal "... dunket från en fiskebåt..", då kändes det verkligen som att jag levde. Jag var lycklig, jag var bland vänner och jag önskade ingenting. Jag tänkte inte på något annat, än att jag var lycklig.
Bilden är tagen år 2008, men jag tycker fortfarande att den beskiver sommarens mest omtyckta kvällar.
Det blev en underbar kväll. Vi var lite sena ner till dansen, men vad gjorde det? Jag är ändå nöjd med den tid, som jag tillbringade där nere. När vi anlände till bryggan spelade bandet öns egna visa. Efter den kom en annan låt... Både låtarna - i samma följd - dansade jag och Rickard till, när han var här på ön. Jag tänkte verkligen på honom. Men det gjorde inte ont, som jag först trott. Det var inte jobbigt att komma hit, jag kände inget besvär. Det var snarare tvärtom. Jag är glad att jag tog med mig Rickard ut till ön. Jag... Jag tror inte jag behöver ha ön som en fristad längre. Jag tror jag insett att hela världen är en fristad på ditt egna lilla vis. Kanske hittar jag en ny fristad senare i livet, men just för tillfället, denna stund, denna period i mitt liv, så känner jag inte behov av en plats, som jag vill kalla för bara min. Jag vill låta alla ta del av den lycka jag känner, när jag är nere vid dansen.
När vi vandrade längs vägen, bort från människor i lyckorus, dansbanan och kylan, försvann sakta känslan jag bar på. Vid vägkanten stod en kvinna och spydde. Usch. Det skulle jag inte vilja vara med om. Att spy efter årets sista dans känns inte så lockande. Jag gick ifrån dansen nykter och lycklig - bättre det, än att magen vänder sig ut och in.
Pappa och L tog en sväng in på Värdshuset. Jag gick hem. För en gångs skull var jag nöjd. Jag kände inte för att gå dit. Varför förstöra en kväll, som gett mig så mycket lycka?
Tack för denna sommaren.
Detta var ett avslut och en början på något nytt.
Jag ser fram emot framtiden.
/Jasmine
Just det ögonblicket då jag, L och Iris stod och gal "... dunket från en fiskebåt..", då kändes det verkligen som att jag levde. Jag var lycklig, jag var bland vänner och jag önskade ingenting. Jag tänkte inte på något annat, än att jag var lycklig.
Bilden är tagen år 2008, men jag tycker fortfarande att den beskiver sommarens mest omtyckta kvällar.
Det blev en underbar kväll. Vi var lite sena ner till dansen, men vad gjorde det? Jag är ändå nöjd med den tid, som jag tillbringade där nere. När vi anlände till bryggan spelade bandet öns egna visa. Efter den kom en annan låt... Både låtarna - i samma följd - dansade jag och Rickard till, när han var här på ön. Jag tänkte verkligen på honom. Men det gjorde inte ont, som jag först trott. Det var inte jobbigt att komma hit, jag kände inget besvär. Det var snarare tvärtom. Jag är glad att jag tog med mig Rickard ut till ön. Jag... Jag tror inte jag behöver ha ön som en fristad längre. Jag tror jag insett att hela världen är en fristad på ditt egna lilla vis. Kanske hittar jag en ny fristad senare i livet, men just för tillfället, denna stund, denna period i mitt liv, så känner jag inte behov av en plats, som jag vill kalla för bara min. Jag vill låta alla ta del av den lycka jag känner, när jag är nere vid dansen.
När vi vandrade längs vägen, bort från människor i lyckorus, dansbanan och kylan, försvann sakta känslan jag bar på. Vid vägkanten stod en kvinna och spydde. Usch. Det skulle jag inte vilja vara med om. Att spy efter årets sista dans känns inte så lockande. Jag gick ifrån dansen nykter och lycklig - bättre det, än att magen vänder sig ut och in.
Pappa och L tog en sväng in på Värdshuset. Jag gick hem. För en gångs skull var jag nöjd. Jag kände inte för att gå dit. Varför förstöra en kväll, som gett mig så mycket lycka?
Tack för denna sommaren.
Detta var ett avslut och en början på något nytt.
Jag ser fram emot framtiden.
/Jasmine
Skapande på Kulturkalaset
Jag och Joseph var på Kulturkalaset idag! Strålande solsken och mycket folk. Kanon! Det blev dock väldigt varmt efter ett tag. Solen gassade på och det fanns inte mycket skugga att gömma sig i. Joseph köpte en flaska vatten. Jag var fräck nog att smaka lite av det citronsmakande vattnet. Jag hade också turen att hitta gratis vatten i ett tält. Lycka!
Vi var tidigt ute på stan, så när vi först anlände hade kalaset knappt kommit igång. Vi gick mest runt, kollade läget och pratade. Mycket trevligt.
Vi tog en sväng in till Barnkalaset. Haha, lite kul faktiskt. Jag kände mig lite... barnslig, men på ett naturligt sätt. Jag är ännu inte så gammal, så det kändes faktiskt (nästan) helt okej. Vi besökte pysselverkstaden. Där satt vi och pärlade för fullt. Haha, vi satt nog där i över en halvtimma. Jag kände att vi var tvungna att gå, när det inte fanns plats för alla att sitta. Jag gjorde två små verk:
En liten accessoar till min ryggsäck av ståltråd och pärlor och paljetter i alla varianter.
Ett enkelt armband av ett lila/rosa band med pärlor i guld.
Trevlig dag!
Det tackar jag för.
Kram
Vi var tidigt ute på stan, så när vi först anlände hade kalaset knappt kommit igång. Vi gick mest runt, kollade läget och pratade. Mycket trevligt.
Vi tog en sväng in till Barnkalaset. Haha, lite kul faktiskt. Jag kände mig lite... barnslig, men på ett naturligt sätt. Jag är ännu inte så gammal, så det kändes faktiskt (nästan) helt okej. Vi besökte pysselverkstaden. Där satt vi och pärlade för fullt. Haha, vi satt nog där i över en halvtimma. Jag kände att vi var tvungna att gå, när det inte fanns plats för alla att sitta. Jag gjorde två små verk:
En liten accessoar till min ryggsäck av ståltråd och pärlor och paljetter i alla varianter.
Ett enkelt armband av ett lila/rosa band med pärlor i guld.
Trevlig dag!
Det tackar jag för.
Kram
Info från gymnasiet
Som en liten hjälp till alla mina vänner, som ännu inte fått någon information från sitt gymnasium:
Jag hittade min information på samma papper, som mitt intagningsbesked. Kolla där!
Ni fick antagligen ett intagningsbesked, precis som jag.
Där stod informationen till mig med väldigt liten text.
Men den stod där och jag har fått den.
Hoppas ni får informationen i tid!
Annars borde ni nog ringa till skolan och höra...
Kram
Back in life
God morgon!
Efter en intensiv tågresa med trevligt umgänge av två yngre män och en försening på en halvtimma är jag nu hemma igen. Det känns väl bra, eller? Nja, det känns sådär faktiskt. Rickard är kvar i Stockholm och jag är här i Göteborg. Hm. Men men, det är inte mycket att göra åt saken. Jag hoppas på att inte bryta ihop och det ska jag nog klara mig ifrån. Fick min attack i tisdags kväll - dagen innan jag skulle åka. Rickard grät igår. Vi är nog rätt starka tillsammans. Även om båda två är riktigt förkrossade, så lyckas vi alltid få upp varandra på fötter igen. Det känns skönt att veta.
Idag ska jag gå på Kulturkalaset med Joseph! De ser jag verkligen fram emot. Jag har saknat honom mycket. En hel månad utan honom... Ja, det är mycket, när man setts nästan varje dag under tre års tid. Räknar man bort lov och helgdagar, så är det ändå ganska många dagar. Vad vi ska göra i stan vet jag inte riktigt. Kanske strosar vi mest omkring, njuter av ett livat Göteborg. Vädret kommer nog växla rätt kraftigt, så jackan får följa med. Just därför kommer det nog vara stekande varmt... Det vore typiskt för min del. 20 grader passar mig bra.
Ikväll är det sista dansen. Jag ser fram emot den. Hoppas på att få mig ett sista lyckorus, innan skolan börjar igen. Man kan drömma och hoppas, resten återstår att se.
Imon ska jag, L och pappa till Liseberg - en tradition sen länge tillbaka. Det är en höjdpunkt på semestern. Jag kan inte beskriva med ord, hur mycket känslor jag känner den dagen. Det blir på något sätt överflöd av känslor...
På lördag är jag än så länge ledig. Kanske borde man ta det lugnt en dag, för att sätta sig in i allt och ingenting.
Jag och min syster åker på söndag in till stan, för att gå på RixFm- festivalen. Det ser jag också fram emot. Umgås med systern min har jag ingenting emot. <3
Och på måndag börjar skolan. Äntligen. Eller... Jag är faktsikt lite nervös. Jag har ju ingen aning om någonting. Kontrollmänniskan börjar känna sig ostabil. Det gillar jag inte. Men det kommer säkert gå bra. Vad kan hända? Antagligen.... eller kanske borde jag skriva förhoppningsvis... kommer vi få all information, när vi kommer dit första dagen.
Ja, här är det fullt upp. Under de sista dagarna av sommarlovet, måste jag nu försöka komma tillbaka till livet. Mycket flygande och farande gör att man lätt tappar sin verklightesuppfattning. Tror dock att jag har tappat ganska mycket av den, under sommaren som gått.
Yeah, I'm back in life... soon.
Puss & Kram
/Jasmine
Efter en intensiv tågresa med trevligt umgänge av två yngre män och en försening på en halvtimma är jag nu hemma igen. Det känns väl bra, eller? Nja, det känns sådär faktiskt. Rickard är kvar i Stockholm och jag är här i Göteborg. Hm. Men men, det är inte mycket att göra åt saken. Jag hoppas på att inte bryta ihop och det ska jag nog klara mig ifrån. Fick min attack i tisdags kväll - dagen innan jag skulle åka. Rickard grät igår. Vi är nog rätt starka tillsammans. Även om båda två är riktigt förkrossade, så lyckas vi alltid få upp varandra på fötter igen. Det känns skönt att veta.
Idag ska jag gå på Kulturkalaset med Joseph! De ser jag verkligen fram emot. Jag har saknat honom mycket. En hel månad utan honom... Ja, det är mycket, när man setts nästan varje dag under tre års tid. Räknar man bort lov och helgdagar, så är det ändå ganska många dagar. Vad vi ska göra i stan vet jag inte riktigt. Kanske strosar vi mest omkring, njuter av ett livat Göteborg. Vädret kommer nog växla rätt kraftigt, så jackan får följa med. Just därför kommer det nog vara stekande varmt... Det vore typiskt för min del. 20 grader passar mig bra.
Ikväll är det sista dansen. Jag ser fram emot den. Hoppas på att få mig ett sista lyckorus, innan skolan börjar igen. Man kan drömma och hoppas, resten återstår att se.
Imon ska jag, L och pappa till Liseberg - en tradition sen länge tillbaka. Det är en höjdpunkt på semestern. Jag kan inte beskriva med ord, hur mycket känslor jag känner den dagen. Det blir på något sätt överflöd av känslor...
På lördag är jag än så länge ledig. Kanske borde man ta det lugnt en dag, för att sätta sig in i allt och ingenting.
Jag och min syster åker på söndag in till stan, för att gå på RixFm- festivalen. Det ser jag också fram emot. Umgås med systern min har jag ingenting emot. <3
Och på måndag börjar skolan. Äntligen. Eller... Jag är faktsikt lite nervös. Jag har ju ingen aning om någonting. Kontrollmänniskan börjar känna sig ostabil. Det gillar jag inte. Men det kommer säkert gå bra. Vad kan hända? Antagligen.... eller kanske borde jag skriva förhoppningsvis... kommer vi få all information, när vi kommer dit första dagen.
Ja, här är det fullt upp. Under de sista dagarna av sommarlovet, måste jag nu försöka komma tillbaka till livet. Mycket flygande och farande gör att man lätt tappar sin verklightesuppfattning. Tror dock att jag har tappat ganska mycket av den, under sommaren som gått.
Yeah, I'm back in life... soon.
Puss & Kram
/Jasmine
1 vecka kvar
På måndag nästa vecka, då börjar jag på gymnasiet. Då är jag inte längre än grundskloleelev. Istället blir jag en gymnasieelev. Men vad är jag nu då? Ingenting alls? Jag har ju inte börjat skolan, men jag har slutat den. Hm... Är jag fri då? Eller är jag helt enkelt ingenting alls?
Idag är jag glad. Det är en förväntansfull stämning inom mig. Jag är busigt glad. Dessutom är det idag - den 10 augusti - som jag och Rickard har varit ihop i ett helt år. Distansförhållande än så länge, men kanske ändras det faktumet en dag. Vem vet. Det kanske blir jag och Rickard som lever lyckliga i alla våra dagar. Hm... Hur är man, när man är lycklig? Har man tre barn, två Volvo-bilar och en stor villa med pool och självgående gräsklippare? Nej, inte enligt mig.
Jag blir lycklig av annat... En stor fråga, som jag kanske ska fundera lite över. Kanske skriver jag ett litet inlägg om det någon dag...
Kramar
Idag är jag glad. Det är en förväntansfull stämning inom mig. Jag är busigt glad. Dessutom är det idag - den 10 augusti - som jag och Rickard har varit ihop i ett helt år. Distansförhållande än så länge, men kanske ändras det faktumet en dag. Vem vet. Det kanske blir jag och Rickard som lever lyckliga i alla våra dagar. Hm... Hur är man, när man är lycklig? Har man tre barn, två Volvo-bilar och en stor villa med pool och självgående gräsklippare? Nej, inte enligt mig.
Jag blir lycklig av annat... En stor fråga, som jag kanske ska fundera lite över. Kanske skriver jag ett litet inlägg om det någon dag...
Kramar
Förevigt distansförhållande?
Jag och Rickard har snart varit ihop i ett år. På måndag firar vi vår stora dag. Då är jag fortfarande kvar här uppe hos min älskade. Det ska bli riktigt mysigt. Jag vet inte exakt vad vi ska göra, om vi ska fira på något spciellt sätt, men... Hans närvaro är tillräcklig för att jag ska känna mig lycklig.
Efter ett års förhållande på distans, börjar vi båda känna, att det är väldigt påfrestande för förhållandet. Man känner inte riktigt att man lever som pojkvän - flickvän. Vi längtar båda efter att kunna ringa varandra och be den andra komma över - om så bara för en kväll. Vi börjar tröttna på att planera våra möten flera veckor i förväg.
Det bästa som finns är att vakna upp med sin älskade bredvid sig. Att kunna känna närvaron på ett enklare och mer kärleksfullt sätt, än att få ett 'God Morgon' via sms. De två veckorna, som jag och Rickard har spenderat tillsammans, har verkligen varit helt undrbara! Tack mitt hjärta.
Rickard funderar på att flytta ner till Göteborg. Han vill bo närmare mig. Detta har varit på tal under en längre tid. Jag var först lite skeptisk. När man är kär, är det lätt att man blir väldigt naiv. Jag var rädd, för att vi skulle ta ett förhastat beslut. Rickard bestämde sig ganska tidigt på sommaren, för att flytta ner, leta jobb och förbereda en eventuell flytt. Jag var rädd. Jag visste inte hur jag skulle ta allt nytt. Först ville jag, men tankarna på framtiden skrämde mig. Att börja gymnasiet är tillräckligt nytt. Om dessutom Rickard flyttar ner, då blir det väldigt stora förändringar på väldigt kort tid.
Efter en längre tid tillsammans med Rickard, blir jag mer och mer säker. Jag fruktar inte längre gymnasiet, utan ser istället fram emot det. Jag vet dock inte hur mitt liv kommer bli...
Jag har ännu inte festat skiten ur mig. Festande har inte varit aktuellt i mitt liv. Jag har aldrig varit ute sent om kvällarna med kompisar, aldrig druckit, aldrig varit särskilt olydig. När kommer jag få uppleva allt som hör tonåren till? Kommer jag någonsinm få uppleva det? Hur blir det då, om Rickard bor här nere? Hur mycket kommer han behöva stå ut med? Kommer vårt förhållande att hålla eller kommer allt bara att rasa ihop?
Min hjärna går på högvarv. Det är stora förändringar som snurrar i mitt huvud. Men jag är glad. Jag får tid att tänka och verkligen uppleva mitt liv.
Hur kommer det sluta? Kommer jag och Rickard förevigt ha ett distansförhållande?
Tack.
Efter ett års förhållande på distans, börjar vi båda känna, att det är väldigt påfrestande för förhållandet. Man känner inte riktigt att man lever som pojkvän - flickvän. Vi längtar båda efter att kunna ringa varandra och be den andra komma över - om så bara för en kväll. Vi börjar tröttna på att planera våra möten flera veckor i förväg.
Det bästa som finns är att vakna upp med sin älskade bredvid sig. Att kunna känna närvaron på ett enklare och mer kärleksfullt sätt, än att få ett 'God Morgon' via sms. De två veckorna, som jag och Rickard har spenderat tillsammans, har verkligen varit helt undrbara! Tack mitt hjärta.
Rickard funderar på att flytta ner till Göteborg. Han vill bo närmare mig. Detta har varit på tal under en längre tid. Jag var först lite skeptisk. När man är kär, är det lätt att man blir väldigt naiv. Jag var rädd, för att vi skulle ta ett förhastat beslut. Rickard bestämde sig ganska tidigt på sommaren, för att flytta ner, leta jobb och förbereda en eventuell flytt. Jag var rädd. Jag visste inte hur jag skulle ta allt nytt. Först ville jag, men tankarna på framtiden skrämde mig. Att börja gymnasiet är tillräckligt nytt. Om dessutom Rickard flyttar ner, då blir det väldigt stora förändringar på väldigt kort tid.
Efter en längre tid tillsammans med Rickard, blir jag mer och mer säker. Jag fruktar inte längre gymnasiet, utan ser istället fram emot det. Jag vet dock inte hur mitt liv kommer bli...
Jag har ännu inte festat skiten ur mig. Festande har inte varit aktuellt i mitt liv. Jag har aldrig varit ute sent om kvällarna med kompisar, aldrig druckit, aldrig varit särskilt olydig. När kommer jag få uppleva allt som hör tonåren till? Kommer jag någonsinm få uppleva det? Hur blir det då, om Rickard bor här nere? Hur mycket kommer han behöva stå ut med? Kommer vårt förhållande att hålla eller kommer allt bara att rasa ihop?
Min hjärna går på högvarv. Det är stora förändringar som snurrar i mitt huvud. Men jag är glad. Jag får tid att tänka och verkligen uppleva mitt liv.
Hur kommer det sluta? Kommer jag och Rickard förevigt ha ett distansförhållande?
Tack.
Gymnasietänk
Mina tankar rör sig nu för tiden väldigt mycket omkring gymnasiet och den kommande hösten som väntar. Jag är rädd. Ja, det är jag faktiskt. Men jag mår lite bättre nu. Efter ett smått sammanbrott står jag nu på fötter igen - detta tack vare min pojkvän. Han sa egentligen inte så mycket, men han var liksom där vid rätt tidpunkt.
Jag ser faktiskt fram emot att börja på gymnasiet. Det nya sätten att lära sig på, nytt folk och ny erfarenhet väntar. Det som oroar mig nu är mitt förflutna. Kommer jag någonsin att träffa mina gamla vänner från nian? Vissa av dem kommer jag nog träffa, men inte alla. Hur ofta kommer vi ses? Vår relation kommer antagligen bli sämre, men frågan är hur mycket. Jag vill gärna ha kvar mina vänner, men hur enkelt är det, när allt är nytt, när hela livet byter riktning?
Rickard sa till mig att jag ska vara mig själv. Jag vet att man inte ska vara någon annan än sig själv, för då blir det fel, men... Jag kan inte låta bli att vara orolig...
Under alla sommrar, som varat mellan åren på högstadiet, har jag alltid försökt ändra en sämre punkt med mig själv. Denna sommaren har jag bara... levt. Jag har njutit av så mycket och knappt haft en ledig dag. Att förbättra något med mig själv, har inte varit aktuellt. Istället har jag bearbetat alla tankar och känslor inför gymnasiet, som väntar i höst. Kommer jag klara allt det nya? Finns det någon som kommer stötta mig? Kommer jag bli omtyckt eller bli lämnad utanför? Hur många killar respektive tjejer kommer det att vara i min klass? Vad händer första dagen? Vad ska man ha på sig? Hur viktiga är kläderna? Blir man dömd? Vad bör man ha och inte ha? Ja, det är tusen frågar utöver dessa...
Det kommer gå bra, men... Jag kan inte låta bli att vara orolig.
//Jasmine
Jag ser faktiskt fram emot att börja på gymnasiet. Det nya sätten att lära sig på, nytt folk och ny erfarenhet väntar. Det som oroar mig nu är mitt förflutna. Kommer jag någonsin att träffa mina gamla vänner från nian? Vissa av dem kommer jag nog träffa, men inte alla. Hur ofta kommer vi ses? Vår relation kommer antagligen bli sämre, men frågan är hur mycket. Jag vill gärna ha kvar mina vänner, men hur enkelt är det, när allt är nytt, när hela livet byter riktning?
Rickard sa till mig att jag ska vara mig själv. Jag vet att man inte ska vara någon annan än sig själv, för då blir det fel, men... Jag kan inte låta bli att vara orolig...
Under alla sommrar, som varat mellan åren på högstadiet, har jag alltid försökt ändra en sämre punkt med mig själv. Denna sommaren har jag bara... levt. Jag har njutit av så mycket och knappt haft en ledig dag. Att förbättra något med mig själv, har inte varit aktuellt. Istället har jag bearbetat alla tankar och känslor inför gymnasiet, som väntar i höst. Kommer jag klara allt det nya? Finns det någon som kommer stötta mig? Kommer jag bli omtyckt eller bli lämnad utanför? Hur många killar respektive tjejer kommer det att vara i min klass? Vad händer första dagen? Vad ska man ha på sig? Hur viktiga är kläderna? Blir man dömd? Vad bör man ha och inte ha? Ja, det är tusen frågar utöver dessa...
Det kommer gå bra, men... Jag kan inte låta bli att vara orolig.
//Jasmine
Besök på Linus Landställe
I tisdags åkte jag och Rickard till Linus landställe. På vägen hämtade vi upp Tommy (en kompis till Linus och Rickard). Det var väldigt varmt i bilen, så det var inte så behagligt att sitta i bilen i över tre timmar. Men vi kom fram tillslut. Linus land låg väldigt fint vid en sjö. Ett stort hus med ett badrum, ett kök och två sovrum. Jag och Rickard sov i det ena sovrummet. Tommy, Linus och Alex (en kompis till grabbarna) sov inne i rummet intill. Resten av Linus familj sov i de två stugorna, som har byggts till i efterhand.
Strax efter vår ankomst bjöds det på tårta. Varför? Först trodde jag det var, för att Linus pappa fyller år idag. Jag tyckte dock att det var lite konstigt, eftersom man sällan bjuder på tårta några dagar innan, om det finns möjlighet att fira dagen till ära. Som jag trodde, var det inte därför vi fick tårta. Anledningen var istället att Linus föräldrar firade tre år som gifta. Hihi, lite gulligt faktiskt.
Vad gjorde vi då på landet? Alex var på landet, för att under en period ta intensiva körlektioner. Det var alltså bara jag och tre grabbar, som hade dagar av slapphet. Alex följde trots sina lektioner med på lite äventyr. Efter att vi hämtat honom på tisdagen, åkte vi till DollarStore. Där köpte vi alla godis. En hel burk för 20 kronor... eller en ännu större för 30 kronor.
Jag, Rickard och Alex valde att köpa en liten burk för 20 kronor.
Linus och Tommy valde den mer extrema varianten...
Vi satt och tryckte i oss massa godis under de tre dagarna. I kombination med film, kortspel och många skratt fick vi tre väldigt trevliga dagar. Några vistelser nere på en närliggande badplats blev det också. Det var underbart att svalka sig i sjön. Jag är dock lite skeptisk, när det inte är saltvatten jag badar i. Hehe, lilla jag är nog lite bortskämd med havsvatten...
På väg ner till sjön blev det lite bilder. Jag, Rickard och Linus plåtade för fullt. Tommy sysselsatte sig med annat, så som att kasta en boll över inhägnade områden.
Badplatsen, som vi besökte minst en gång per dag.
Hade vi inte tagit ett dopp, hade vi varit stekta i värmen.
Ett minimalt urval av promenaden.
Fler bilder kommer att laddas upp i min Bilddagbok, när jag kommer hem.
När man har möjlighet att köpa billiga saker, då ska man väl passa på?
Är det som jag hört, att man måste skaffa sitt eget material till gymnasiet. Att alla kollegieblock, pennor och dylikt ska inhandlas av eleven själv? Jag har hur som helst laddat upp med material inför skolstarten. Tre rutade kollegieblock för en tia och 24 stycken pennor i olika varianter för två tior. Det kändes bra och jag är mycket nöjd med mitt inköp.
I'm ready inför skolstarten!
Hoppas att ni alla har det bra!
Kramar
Strax efter vår ankomst bjöds det på tårta. Varför? Först trodde jag det var, för att Linus pappa fyller år idag. Jag tyckte dock att det var lite konstigt, eftersom man sällan bjuder på tårta några dagar innan, om det finns möjlighet att fira dagen till ära. Som jag trodde, var det inte därför vi fick tårta. Anledningen var istället att Linus föräldrar firade tre år som gifta. Hihi, lite gulligt faktiskt.
Vad gjorde vi då på landet? Alex var på landet, för att under en period ta intensiva körlektioner. Det var alltså bara jag och tre grabbar, som hade dagar av slapphet. Alex följde trots sina lektioner med på lite äventyr. Efter att vi hämtat honom på tisdagen, åkte vi till DollarStore. Där köpte vi alla godis. En hel burk för 20 kronor... eller en ännu större för 30 kronor.
Jag, Rickard och Alex valde att köpa en liten burk för 20 kronor.
Linus och Tommy valde den mer extrema varianten...
Vi satt och tryckte i oss massa godis under de tre dagarna. I kombination med film, kortspel och många skratt fick vi tre väldigt trevliga dagar. Några vistelser nere på en närliggande badplats blev det också. Det var underbart att svalka sig i sjön. Jag är dock lite skeptisk, när det inte är saltvatten jag badar i. Hehe, lilla jag är nog lite bortskämd med havsvatten...
På väg ner till sjön blev det lite bilder. Jag, Rickard och Linus plåtade för fullt. Tommy sysselsatte sig med annat, så som att kasta en boll över inhägnade områden.
Badplatsen, som vi besökte minst en gång per dag.
Hade vi inte tagit ett dopp, hade vi varit stekta i värmen.
Ett minimalt urval av promenaden.
Fler bilder kommer att laddas upp i min Bilddagbok, när jag kommer hem.
När man har möjlighet att köpa billiga saker, då ska man väl passa på?
Är det som jag hört, att man måste skaffa sitt eget material till gymnasiet. Att alla kollegieblock, pennor och dylikt ska inhandlas av eleven själv? Jag har hur som helst laddat upp med material inför skolstarten. Tre rutade kollegieblock för en tia och 24 stycken pennor i olika varianter för två tior. Det kändes bra och jag är mycket nöjd med mitt inköp.
I'm ready inför skolstarten!
Hoppas att ni alla har det bra!
Kramar
Svett, Tré och Barbie
Vad ska man egentligen ha på sig, när man sitter fem timmar på ett tåg? Jeans, linne och skjorta - är det bra? Tydligen inte. Det var vad jag hade på mig idag. Jobbigt! Det var varmt som tusan och jag svettades som en gris! Mycket trevligt. Eller inte.
Att resa tillsammans med Rickard var väldigt mysigt. Hihi, jag var lite lycklig, när vi satte oss på tåget. Det kändes lite trist att lämna ett soligt Göteborg, men man fick istället tänka på det som komma skulle... Solen lyste dock in genom fönstret, så det blev väldigt varmt, speciellt om benen. Men solen försvann efter någon timma och jag kunde slappna av. Sov inte mycket under resan. Det blev väl omkring tjugo minuter i mitten av resan, annars var jag vaken hela tiden. Lyssnade lite på musik, kollade i klädkataloger och åt som en idiot. Två mackor, lika många mazariner och massa godis. Nyttigt kan jag inte precis kalla dagens kost.
Efter fem timmar på ett tåg, kom vi äntligen fram till Centralen i huvudstaden. Riktigt skönt att få komma ut i friska luften! Ur högtalarna hördes en röst, som berättade var och när man kunde ta tåg och andra färdmedel till olika delar av landet. Hans dialekt skar sig i öronen på mig. Kom han möjligen från Lidingö? Det lät så. När man inte kan säga 'tre', utan att le som en galning, då... Ja, då är det fel. Ja, fel är rätt ord. Tänk er en ung man med en aningen för blonderat och kraftigt bakåtslickat hår. På sina läppar har han ett tillgjort leende, som sträcker sig upp till öronen. Försök säga 'tre', när du ler så mycket, så förstår du nog. Det blev till ett 'tré' istället. Mycket fint. Nej.
Remsan fungerar som betalning på samtliga linjer med SL.
Vi kom bort från perrongen och styrde stegen mot SL's (Stockholms Lokaltrafiks) resecentrum. Vi fick turnummer 143. De numret som betjänades vid vår ankomst var nummer 119. Mer än tjugo nummer kvar! Orka! Vi stod i alla fall där. Jag var lite iirriterad. (Jag tror de flesta i min närhet förstod att jag inte var här ifrån...) Varför är det bara en kassa öppen, när det är över tjugo resenärer, som väntar på att få bli betjänade? Jag fattar inte hur företaget tänker. Som jag sa till Hallandstrafiken, när jag ringde och skällde ut dem: kan de inte sköta sin verksamhet ska de lägga ner den. Såhär: Har de en plats, där man kan få information och tillfälle att köpa biljetter, så ska de sköta detta ställe. Fungerar det inte, bör de inte ha det öppet. Skaffa fler personal! Tack. Tillslut orkade vi inte vänta längre. Varför vi valt att gå till SL istället för till Pressbyrån, där man också kan köpa biljetter, var för att jag ville ha en lite ficka av plast. Vi såg dock en ficka - kanske inte likadan som den Rickard har, men något liknande - så vi tog den. På Pressbyrån gick det snabbt och enkelt att få köpt en bussremsa. Jag ville bara ut från Centralen. Så jobbigt var det!
Vi stämplade in och gick på tunnelbanan. Inte jättemycket folk, så det var okej. När vi kliver av efter ett par hållplatser ser jag... en Barbie! Nej, jag skojjar inte. Hon hade rakt blont hår, som räckte en bra bit ner på ryggen. Hennes läppar var inkletade med någon rosa sörja. Inte aptitligt! Om jag inte minns fel, hade hon målat naglarna i samma knallrosa färg. Kanske hade hon också accessoarerna i samma färg... Haha, jag blev helt till mig! Så kan man inte se ut. Hon såg ju helt tillgjord ut. Vem vill se ut som... en docka i plast...!?!?!?
Vi gick på en full buss, som skulle ta oss hem till Rickard. Det var mycket folk, så vi fick stå i mitten av fordonet, där vi också hade vår packning. Det var varmt och jag var irriterad. En ung tjej pratade i sin mobil. Man hörde att hon var från trakten. Hennes dialekt var en ovanlighet för mina öron. Jag var då helt säker på, att det inte är i huvudstaden, som jag hör hemma. Kanske ändrar jag mig en dag, men det kommer nog ta ett par år. Kollektivtrafiken är värre här, än vad den är hemma. De som känner mig vet att jag knappt klarar av företaget nere på västkusten. När jag ser på folket, ser jag en helt annan typ av människor. Jag ser inte samma glada ögon. Det är platt här uppe. Som Rickard har förklarat: "Alla lever i sin värld. Man bryr sig bara om sig själv." "Så... Om en tjej blir våldtagen, så skiter folk i det?", frågade jag." "Folk kommer nog reagera och gå förbi, som om det vare en gatumusikant." Hm. Det gör mig arg.
Massa skit skrivet i detta inlägg, men det är så här jag reagerade på Stockholm denna dag. Har jag fått fel uppfattning? Skriv då och berätta hur du ser på vår huvudstad. Tack för dina ord.
Nu ska jag ner och duscha, sen blir det mackor till middag. Både jag och min pojkvän är trötta och middagen lagar sig inte själv. Det blir nog mest att varva ner. Kanske hinner jag se lite av filmen som nu börjar på Tv4: 'Snuten i Hollywood'...?
Kram på Er!
Att resa tillsammans med Rickard var väldigt mysigt. Hihi, jag var lite lycklig, när vi satte oss på tåget. Det kändes lite trist att lämna ett soligt Göteborg, men man fick istället tänka på det som komma skulle... Solen lyste dock in genom fönstret, så det blev väldigt varmt, speciellt om benen. Men solen försvann efter någon timma och jag kunde slappna av. Sov inte mycket under resan. Det blev väl omkring tjugo minuter i mitten av resan, annars var jag vaken hela tiden. Lyssnade lite på musik, kollade i klädkataloger och åt som en idiot. Två mackor, lika många mazariner och massa godis. Nyttigt kan jag inte precis kalla dagens kost.
Efter fem timmar på ett tåg, kom vi äntligen fram till Centralen i huvudstaden. Riktigt skönt att få komma ut i friska luften! Ur högtalarna hördes en röst, som berättade var och när man kunde ta tåg och andra färdmedel till olika delar av landet. Hans dialekt skar sig i öronen på mig. Kom han möjligen från Lidingö? Det lät så. När man inte kan säga 'tre', utan att le som en galning, då... Ja, då är det fel. Ja, fel är rätt ord. Tänk er en ung man med en aningen för blonderat och kraftigt bakåtslickat hår. På sina läppar har han ett tillgjort leende, som sträcker sig upp till öronen. Försök säga 'tre', när du ler så mycket, så förstår du nog. Det blev till ett 'tré' istället. Mycket fint. Nej.
Remsan fungerar som betalning på samtliga linjer med SL.
Vi kom bort från perrongen och styrde stegen mot SL's (Stockholms Lokaltrafiks) resecentrum. Vi fick turnummer 143. De numret som betjänades vid vår ankomst var nummer 119. Mer än tjugo nummer kvar! Orka! Vi stod i alla fall där. Jag var lite iirriterad. (Jag tror de flesta i min närhet förstod att jag inte var här ifrån...) Varför är det bara en kassa öppen, när det är över tjugo resenärer, som väntar på att få bli betjänade? Jag fattar inte hur företaget tänker. Som jag sa till Hallandstrafiken, när jag ringde och skällde ut dem: kan de inte sköta sin verksamhet ska de lägga ner den. Såhär: Har de en plats, där man kan få information och tillfälle att köpa biljetter, så ska de sköta detta ställe. Fungerar det inte, bör de inte ha det öppet. Skaffa fler personal! Tack. Tillslut orkade vi inte vänta längre. Varför vi valt att gå till SL istället för till Pressbyrån, där man också kan köpa biljetter, var för att jag ville ha en lite ficka av plast. Vi såg dock en ficka - kanske inte likadan som den Rickard har, men något liknande - så vi tog den. På Pressbyrån gick det snabbt och enkelt att få köpt en bussremsa. Jag ville bara ut från Centralen. Så jobbigt var det!
Vi stämplade in och gick på tunnelbanan. Inte jättemycket folk, så det var okej. När vi kliver av efter ett par hållplatser ser jag... en Barbie! Nej, jag skojjar inte. Hon hade rakt blont hår, som räckte en bra bit ner på ryggen. Hennes läppar var inkletade med någon rosa sörja. Inte aptitligt! Om jag inte minns fel, hade hon målat naglarna i samma knallrosa färg. Kanske hade hon också accessoarerna i samma färg... Haha, jag blev helt till mig! Så kan man inte se ut. Hon såg ju helt tillgjord ut. Vem vill se ut som... en docka i plast...!?!?!?
Vi gick på en full buss, som skulle ta oss hem till Rickard. Det var mycket folk, så vi fick stå i mitten av fordonet, där vi också hade vår packning. Det var varmt och jag var irriterad. En ung tjej pratade i sin mobil. Man hörde att hon var från trakten. Hennes dialekt var en ovanlighet för mina öron. Jag var då helt säker på, att det inte är i huvudstaden, som jag hör hemma. Kanske ändrar jag mig en dag, men det kommer nog ta ett par år. Kollektivtrafiken är värre här, än vad den är hemma. De som känner mig vet att jag knappt klarar av företaget nere på västkusten. När jag ser på folket, ser jag en helt annan typ av människor. Jag ser inte samma glada ögon. Det är platt här uppe. Som Rickard har förklarat: "Alla lever i sin värld. Man bryr sig bara om sig själv." "Så... Om en tjej blir våldtagen, så skiter folk i det?", frågade jag." "Folk kommer nog reagera och gå förbi, som om det vare en gatumusikant." Hm. Det gör mig arg.
Massa skit skrivet i detta inlägg, men det är så här jag reagerade på Stockholm denna dag. Har jag fått fel uppfattning? Skriv då och berätta hur du ser på vår huvudstad. Tack för dina ord.
Nu ska jag ner och duscha, sen blir det mackor till middag. Både jag och min pojkvän är trötta och middagen lagar sig inte själv. Det blir nog mest att varva ner. Kanske hinner jag se lite av filmen som nu börjar på Tv4: 'Snuten i Hollywood'...?
Kram på Er!
