Jag kan inte sluta förvånas, över hur olika människor kan vara. Vissa människor skiter fullständigt i en, medan andra ser det som en självklarhet att hjälpa till. Efter att jag fick min nyckel till skåpet, återstod det svåra. Jag visste inte var i skolan, som mitt skåp finns. I ett desperat försök att få någon ledtråd, någon som helst aning var skåpet finns, frågade jag jag lite klasskamrater, om de hade någon aning. Om jag ens fick något svar eller en vettig reaktion, sa det bara att jag skulle gå runt och leta. En av eleverna i min klass sa att jag skulle gå till vaktmästaren och be om att få se en karta över skolan och skåpen. Ingen ville hjälpa mig. Det är som vanligt, så jag är inte förvånad - inte alls.
De sista två timmarna av skoldagen hade vi case. Jag passade på att leta lite, eftersom jag ändå inte kunde göra något. Jag behövde en dator och lugn och ro. Inget av det fanns tillgängligt i skolan just för tillfället. Jag var inte den enda, som hade svårt att arbeta. Många i klassen började bli trötta och tanken på att gå hem tidigare kändes väldigt lockande. En halvtimma innan vi skulle sluta, kom vår lärare i svenska och sa att vi kunde gå hem. "Det är ju ingen idé att ni sitter här och inte gör något." Mycket vettigt sagt. Vi packade ihop våra saker och de flesta försvann himla snabbt. Jag var orolig över mitt skåp. Jag vill känna att allt är klart nästa vecka, så jag slipper tas med massa då också. De två första veckorna har varit ansträngande, det har varit mycket nytt. Jag frågade min lärare, om hon visste var skåpet kunde ligga. Hon erbjöd sig att följa med mig och leta. Så himla snällt av henne! Hon visste precis var vi skulle leta. Det tog inte många minuter och hon gick inte heller fel i vår jakt på skåp 422. Mitt skåp befinner sig i en lugn och ganska avskild del av skolan. Skönt. Mycket folk är, som jag nämnt tidigare, inget som jag uppskattar så värst mycket. Jag kommer nu kunna ta fram och lägga in böcker i skåpet, utan att ständigt ha massa folk omkring mig. Jag tror detta kommer bli bra.


Tunga droppar av regn föll från himlen.

Spårvagnen immade igen. Där satt vi - alla dränkta av de tunga dropparna, som fallit från himlen. Utanför regnade det - fortfarande lika kraftigt. Det var skönt väder. Ingen sol, inga känslor... Visst får man en dyster känsla, när himlen öppnar portarna till atmosfärens flod, men idag var det skönt. Inga måsten. Inga känslor. Inga hot. Inget tillgjort. Idag var det bara regnet som föll utanför den igenimmade vagnen, som i full fart gled längs spåren.
Regnet kändes ärligt. Ja, det är en konstig beskrivning, men känslor är konstiga och svåra att beskriva. Ärligt. Ja, det känns som dagens ord. Ödmjukhet har jag också fått en glimt av denna dag. Kanske visade regnet på att det onda sakta försvinner och att nya möjligheter och ett nytt sätt att se på saken redan är på ingång. Jag har inte varit ensam idag. Folk har brytt sig, pratat med mig och frågat. Alla kanske inte har varit intresserade hela tiden, men jag har i alla fall fått lite uppmärksamhet. Elever i klassen har sett mig. Min svenskalärare verkade tycka om mig. Hon hjälpte mig och verkade dessutom inte ha något emot mitt sällskap. Det kändes ovanligt. Ja, det var ett tag sen (om man bortser från, när jag träffade kompisarna från högstadiet), som jag verkligen kände mig omtyckt och sedd.
Tack snälla.