Det enda vi vill är ju att få älska, men ibland vill jag tro att vi mest skadar varandra. Vi krymper ner vår identitet, för att istället bli en del av det stora hela. Vi går balansgång. Ett ensa snedsteg och vi faller. Enda räddningen vi har är om någon händelsevis skulle passera förbi. Om så skulle vara. Vi vill ju bara älska. Kan vi då inte få leva..?

One Day är skriven av David Nicholls och översatt till svenska (En Dag) av Pia Printz.

Dexter och Emma. De träffas år 1988 och tillbringar en natt tillsammans. Efter det håller de kontakten och man får följa vad de gör under de kommande tjugo åren...

Jag förundras över hur väl författaren har formulerat sig. Trots att det är ett långt tidsflöde som passerar förbi, lyckas David Nicholls hela tiden relatera tillbaka till gamla tider. Det blir inte hackigt, som jag tror att det lätt kan bli med böcker som denna, utan istället lyckas skribenten bakom verket hela tiden möta upp nästa kapitel med var det gamla slutade. Humor finns det gott om, även i den svenska översättningen, och känslorna når ut till läsaren.

En fantastisk bok som jag rekommenderar direkt från hjärtat. En dag har blivit lite av ett mode i litteraturvärlden. Har du inte läst den, gör det. Den är enastående!

För en vecka sedan hade filmen One Day premiär på biograferna. Jag ska se filmen under lovet, men jag tvivlar på att den är lika bra som boken.

Har du läst boken eller sett filmen? Vad tycker du om den?

Länka till den man fått den av, fullborda de 5 meningarna och skicka den till 5 andra bloggar.

1. När ingen ser eller hör mig… infinner sig ett visst lugn, en känsla av frihet. Att vara betraktad kan många gånger göra att jag känner mig osäker och obekväm med mig själv.

2. Jag går aldrig hemifrån utan… min mobil. Ärligt talat kan jag knappt gå runt hemma utan att ständigt ha den med mig. En lite säkerhet, ifall det skulle börja brinna eller nå't...

3. Min blogg heter som den gör för att jag… vill ha ett namn som är lätt att komma ihåg. Dessutom har jag ett eget motto som är designat efter bloggens namn.

4. Om jag vågade skulle jag… lämna vardagen och låsa in mig i hemmet tillsammans med mig själv. Förhoppningsvis skulle jag då kunna producera stordåd i form av romaner.

5. Om tio år kommer jag att… ha en utbildning jag är nöjd samt ett arbete som utvecklar mig som individ.


Jag skickar denna award vidare till:
camilla, Tessie, Anna Katana, Gabriella och AnnaWK.

Jag läser gärna romaner om tvåsamhet och kärlek. Att involveras och ta del av, men endast genom ord. På kvällarna ser jag gärna en romantisk komedi. Ser och tar del av, men själv spelar jag inte huvudpersonen. Jag är rädd för att behöva vara en del av. Känslan av att stå bredvid är tillräcklig. Jag tycker om att beröra relationer, men jag är inte säker på att jag kan hantera dem i verkligheten.

Allting har sin tid. Jag försöker njuta av nuet, men det är svårt - en svaghet jag har. Inom mig vet jag vad som borde göras, men jag saknar förmågan att ta tag i det. Förmågan att agera och vandra framåt. Hinder, som oftast handlar om min egen osäkerhet. Som i de flesta fall stoppar mig. Klassiska hinder.

Idag
Hösten. En årstid som alltid drabbar mitt sinne - och det hårt. Olika från år till år, men jag blir alltid passiv. Där finns energi, men inte kraft att utföra stordåd. Min oförmåga att klara av uppgifter jag blir tilldelad. Mitt tillstånd vill jag kalla "passivt". Samtidigt som där finns så mycket vilja.

Ett av kärnämnena på gymnasiet är Projektarbete, en kurs på 100 poäng. Denna kurs går ut på att kunna planera, organisera och lägga upp arbetet för hur man tillslut ska lyckas färdigställa en produkt. (Information finns på Skolverkets hemsida, den gamla kursplanen.)

Eftersom jag nämnde igår att jag ska skriva på mitt projektarbete, fick jag förfrågningar om vad det är jag gör. Väldigt roligt att ni frågar och jag berättar gärna. Det är inget storslaget, men jag får göra det jag älskar; skriva. Mitt mål med projektet är att få ihop en samling ord som alla berör temat Relationer på avstånd. Ämnet är brett och jag hoppas på att kunna hitta olika vinklar inom området. Min förhoppning är att lyckas åstadkomma balansen mellan konkreta texter och abstrakt poesi. Vi får se om jag lyckas, jag har redan stött på motgångar. Motivation och inspiration är A och O, när man ska dikta och framföra budskap. Utan något att skriva blir mitt projektarbete mycket lidande, vilket också är en frågeställning som jag bör ta mig an under processens gång. Också det är en del av kursen; att komma på frågor och besvara dessa, stöta på problem och lösa dem.

Jag har med mig mitt rosa usb-minne var jag än går, med förhoppning om att hitta inspiration på de märkligaste av ställen. Allt som behövs är en dator, sen låter jag orden flöda. Jag skriver för att jag älskar det och jag diktar för att det är en passion. Men; mitt mål med projektarbetet är att lyckas färdigställa ett projekt samt utvecklas som den skribent jag är.

Fråga gärna mer, ni hjälper mig på så sätt att utvecklas och komma på nya idéer.

Något jag älskar med att bli vuxen, om så bara att gå i en högre årskurs på gymnasiet, är att jag får bestämma själv. Det finns ingen som plikttroget följer varje steg jag tar, ingen som säger åt mig vad jag ska göra. Istället är det mitt ansvar att saker blir gjorda, mitt fel om jag misslyckas och min förtjänst om jag gör bra ifrån mig. Allt beror på mig och det kallas för självdisciplin.

När jag tänker tillbaka på mitt senaste år i skolbänken, kommer jag att tänka på hur mycket jag har stört mig på att aldrig få klara mig själv. Skolan uppmuntrar till självständighet och eget ansvar, men det är först nu som jag verkligen får visa att jag kan. Något jag har lärt mig genom åren, både som skilsmässobarn och storasyster, är att planera, organisera och hålla koll på mina medmänniskor. Kalendern används flitigt och huvudet har lärt sig att sortera. Och när jag då äntligen får använda mig av mina egenskaper, då känner jag mig fri. Självdisciplin ger frihet. Man kan vara fri med självdisciplin. Det är en livslånga strävan och jag njuter nu av att få klara mig själv.

Dagens uppgift; påbörja uppgift i Kultur- och Idéhistoria samt skriva några rader på mitt projektarbete.

Jag ser ut genom fönstret. Där finns ett mörker. Men jag vet att det inte kan nå mig. Innanför husets fyra väggar är jag trygg. Men ibland tvivlar jag. Om kvällarna, då kommer känslan så tydligt. Tryggheten försvinner längre bort, sugs in i det där mörka. Det svarta. Jag känner rädslan komma smygandes. Jag ser mig hastigt om. Ingen där. Och heller ingen bredvid som kan hålla min hand. Ensam. Och med ett mörker som skrämmer. Jag drar gärna täcket långt upp över hakan. Samtidigt vet jag att där måste finnas möjlighet att fly. Jag behöver kunna ge mig av, om det är vad som krävs. Ge mig av från mörkret, bort, mot tryggare rum. Men jag har aldrig sprungit från mörkret, jag har legat kvar. Det gör jag varje kväll. Och även en kväll som denna. Jag ligger kvar och kommer sakta men säkert att drabbas av panik. Känslan kommer redan då jag inser att det är dags att sova. Kanske nu. Nej, jag väntar en stund. Men tillslut måste jag ge upp kampen mot mig själv. Jag måste få sova. Och då tvingas jag också möta mörkret. Det svarta utanför fönstret som bara väntar på att få komma in. Det väntar på att jag ska lägga mig i sängen. Strax därpå sugs jag in i ett hål och runt omkring mig kommer det snart att stå någon. Jag vet inte hur denne ser ut. Men jag vet att jag är rädd. Jag är rädd för mörkret.