29 - mars
Den mentala dimman håller i sig, läs gärna detta inlägg, och jag kan av den anledningen känna mig frustrerad över min egen oförmåga att fokusera. Jag blir lätt stressad. Gråtmildheten som jag initialt kände efter förlossningen upplever jag däremot sällan, det är befriande och tryggande. Med dimman som ett täcke över mig flyter dagarna lätt samman. Att lämna avtryck i form av en dagboksanteckning eller en notis i min bullet journal blir därav extra betydelsefullt. Det blir ett tecken på att jag har levt, inte bara funnits till och andats. Dagar som föräldraledig med lillprinsen gör också att tiden flyter samman. Jag kan fundera över vad jag har gjort de senaste timmarna och förundras över hur "lite" som faktiskt har gjorts - tiden har ägnats åt att rå om liten; blöjbyte, grötmål, lek, amning, trösta, försöka natta... Med liten nära går tiden alltid fort, fortarare än om jag hade varit själv. Det är okej, jag har inget viktigare att lägga min tid på. Att uppleva att dagar och livet "bara passerar förbi" är dock skrämmande. Jag finner få saker att hålla fast vid, greppa tag i, för att få tiden att stanna av, gå långsammare. Och lillen blir allt större och äldre för var dag som går!

Vimplar i regnbågens färger! Det är temat för april månad i min bullet journal. För den kommande månaden har jag skapat en framsida, ett uppslag för månadsöversikt, en mood tracker i form av vimplar att färglägga utifrån dagens humör, en sida med vanor i form av en habit tracker samt ett uppslag för En rad om dagen. Ja, efter att bilderna togs valde jag att utöka raden för dagen till att även innefatta sidan intill.


Vad tycks?

18 - mars
De första fyra månaderna efter förlossningen var som en existentiell dimma. När tröttheten kom över mig hade jag lätt till tårar. Tankarna på livet var övermäktiga, min plats på jorden upplevd ur balans och rädslan för att förlora vår lillprins stor. Mina perspektiv på tillvaron, förlossningen, mig själv och värden i livet var inte alltid realistiska. Det kändes som att mina känslor dagligen spelade spratt med mitt intellekt. Jag fick höra att kejsarsnitt var ett stort ingrepp, en operation vars återhämtning skulle tas på allvar. Själv hade jag inte speciellt ont och barnvagnen behövde ganska snart bäras upp och ner i trapphuset om jag skulle kunna lämna lägenheten (då R inte var hemma). Det var istället snittytan i sig som oroade mig, så pass obehagligt tyckte jag att det var att jag grät nästan varje kväll den första tiden.

Att bli förälder för första gången - och dessutom vara föderska till familjens första barnbarn - gav mig en annan bild av mina egna föräldrar. Det var rörande att se. Samtidigt tvingades jag se på mig själv och min egen roll i familjen på ett annat sätt. Jag hamnade i skymundan i förmån för lillprinsens stjärnglans. Det kändes okej och inledningsvis var det ganska skönt att kunna gömma hormonerna, tröttheten och det emotionella kaoset bakom en väldigt liten individ som gjorde alla runt omkring sig väldigt glada.

Med liten i fokus försvagades samtidigt min upplevelse av att jag var en egen individ, utöver att vara lillens mamma. Min redan svaga känsla av sammanhang blev ännu svagare. Utan lillen skulle jag inte vara någonting. Utan honom skulle jag inte ha något att leva för. Jag vet att det låter dramatiskt, men det var så jag kände. Längtan efter barn hade varit påtaglig och jag kunde innan han kom till världen känna att dagar passerade utan mening. Att ha en liten hos oss gjorde att jag i alla fall hade uppgiften att ta hand om honom, en uppgift som inte skall underskattas.

När lillen var fyra månader släppte det där emotionella kaoset inombords och den mentala dimman lättade en aning. Jag sökte mig utanför hemmet alltmer och hade ork att gå emot en initial (negativ) känsla. Samtidigt fanns där inte många sammanhang att söka sig till, med anledning av rådande pandemi. Min känsla av sammanhang förblev svag. Att dagligen promenera utan mål fick mig att känna mig ensam. Att inte kunna knyta nya gemenskapet lika enkelt blev en utmaning. Den där drömmen om att vara "lattemamma" mötte faktiskt och konkret motstånd. Känslan av utanförskap växte. Och jag kom inte helt ur de där jobbiga känslorna som jag burit med mig under hösten.

De där tankarna på att delar av livet inte hade någon större betydelse kvarstod. Och det gjorde mig ledsen att jag kände så, jag som ju hade allt jag önskade, däribland en fantastisk lillprins. I praktiken tog sig känslorna uttryck i att tid inte spelade någon roll. Att vara ute på promenad fick ta sin tid. Ville lillen leka fick klockan gå. Vad som behövde göras fick lätt vänta. Tiden tappade sitt värde. Det fick mig att ifrågasätta också mitt eget värde, mitt liv och min tid. Samtidigt var det ganska skönt att känna så som mamma till en bebis. Det gjorde att jag inte kände mig stressad med beaktan av vad klockan visade. Men återigen, vad blev min tid värd..?

Sex månader efter förlossningen kan jag fortfarande uppleva den där mentala dimman. Dagligen har jag existentiella tankar som ifrågasätter delar av livet och dess betydelse. Det är i stunder tungt, samtidigt finner jag så klart ljusglimtar (däribland av vårsol och lillens härliga skratt). Jag uppfyller inga kriterier för psykisk ohälsa så som allvarlig oro och ångest eller depression, jag är helt enkelt bara existentialist... Det har jag nog alltid varit, bara det att mammarollen har gett mig en ytterligare dimension att åskåda från samt att tiden för reflektion inte är lika generös som innan vi blev föräldrar till en liten. Förhoppningsvis lättar den mentala dimman snart.

Hur jag har mått under det första halvåret sedan lillprinsen kom är värt att komma ihåg, framför allt om vi går med längtan och senare i väntan på ytterligare ett barn.

Jag har nu varit hemma föräldraledig i ett halvår. Tiden har gått himla fort och det känns aningen vemodigt - lillen börjar bli stor. Samtidigt vill jag minnas tillbaka på mysiga dagar fyllda med bus och lek med liten, barnvagnspromenader, serietittande, familjetid och ständigt nya rutiner.

Vardagen just nu innehåller alltmer lek då lillen har utvecklat förmåga att leka med leksaker självständigt samt respondera glatt då han blir lekt med eller bara får vara med där det händer. Vanligtvis börjar vi dagen runt klockan åtta, tiden varierar beroende på hur trött lillen (och hans föräldrar) är. Några gånger i veckan besöker vi öppna förskolans utomhusverksamhet (här kan du läsa mer). Nästan dagligen är vi ute på barnvagns-promenad. Vid lunchtid får lillprinsen mumsa på en portion med gröt, det tycker han är gott. Eftermiddagen tillbringar vi ofta i soffan, på golvet med alla leksaker eller på varsitt håll om lillen lyckas somna gott utan min närvaro. De stunder då lillen sover middag, vilket vanligtvis brukar vara en halvtimme åt gången, finner jag andningspauser och vilja att vara för mig själv. Det är inte alltid jag hinner eller orkar få gjort så mycket denna begränsade tid och många gånger kan jag känna mig stressad då jag vet att han ju vaknar snart. För egen del lägger jag därför tiden på att baka, pyssla i min bullet journal, fixa hemma eller äta under tystnad. Jag tycker om att göra sådant som ger ett konkret resultat, då syns det att jag har gjort något. Ibland när jag inte har orken händer det istället att jag surfar eller spelar på telefonen ostört, det kan vara skönt det också. Och så fikar jag kaffe och kakor dagligen, man ska ju må gott och njuta av livet.

Att ha R hemma hos oss på kvällar och helger uppskattas så! Det är ibland aningen slitsamt för tålamodet och tungt för kroppen att vara hemma själv med liten om dagarna. Lillprinsen är verkligen så oerhört fin, men det där gnällandet när han är trött eller de dagar då han är nöjd först då han får vara i famnen gör att jag kan känna mig aningen instängd. Samtidigt tycker jag att det är väldigt mysigt att vara föräldraledig med lillen, han ger mig ett syfte. Med R hemma finner jag dock en efterlängtad ro samt möjlighet att få vara bara mig själv en stund. Inte för att jag alltid använder tiden till viktiga saker, men att exempelvis få skriva ett blogginlägg utan att ständigt behöva ge napp, leka med liten, sjunga en sång, byta en blöja, vara aktsam på om han är på väg att vakna eller ge lillprinsen mat är uppskattat. Den där stressen jag kan känna då jag är ensam hemma med liten försvinner så fort R finns nära. Med R hemma hos oss mår vi bra; jag får mental och fysisk vila och lillen får ha sin pappa nära för gos och lek.

23 - feb
När jag ser på lillprinsen kan jag bli tårögd. Han är så fin och jag är så oerhört tacksam över att vi har fått honom! Han är en så viktig del av vår familj, av livet. Inte mycket annat tycks spela någon roll. Jag har skrivit det förut; väntan på en liten och senare lillens ankomst till världen har fått mig att hantera pandemin bättre än jag hade gjort utan honom. Han ger mig ett syfte. Sammanhangen som mamma är dock aningen begränsade i jämförelse med hur livet kunde ha varit utan pågående pandemi. För det mesta är jag glad. Andra dagar är rädslan för att förlora lillprinsen stark och jag tänker tillbaka på förlossningen och de efterföljande dygnen. Där fanns inte risken att han skulle dö, ändå blev livets skörhet så påtaglig under de där dygnen vår familj tillbringade på neonatal-avdelningen... Minnet ger mig en obehaglig klump i magen.