29 - mars
Den mentala dimman håller i sig, läs gärna detta inlägg, och jag kan av den anledningen känna mig frustrerad över min egen oförmåga att fokusera. Jag blir lätt stressad. Gråtmildheten som jag initialt kände efter förlossningen upplever jag däremot sällan, det är befriande och tryggande. Med dimman som ett täcke över mig flyter dagarna lätt samman. Att lämna avtryck i form av en dagboksanteckning eller en notis i min bullet journal blir därav extra betydelsefullt. Det blir ett tecken på att jag har levt, inte bara funnits till och andats. Dagar som föräldraledig med lillprinsen gör också att tiden flyter samman. Jag kan fundera över vad jag har gjort de senaste timmarna och förundras över hur "lite" som faktiskt har gjorts - tiden har ägnats åt att rå om liten; blöjbyte, grötmål, lek, amning, trösta, försöka natta... Med liten nära går tiden alltid fort, fortarare än om jag hade varit själv. Det är okej, jag har inget viktigare att lägga min tid på. Att uppleva att dagar och livet "bara passerar förbi" är dock skrämmande. Jag finner få saker att hålla fast vid, greppa tag i, för att få tiden att stanna av, gå långsammare. Och lillen blir allt större och äldre för var dag som går!