18 - mars
De första fyra månaderna efter förlossningen var som en existentiell dimma. När tröttheten kom över mig hade jag lätt till tårar. Tankarna på livet var övermäktiga, min plats på jorden upplevd ur balans och rädslan för att förlora vår lillprins stor. Mina perspektiv på tillvaron, förlossningen, mig själv och värden i livet var inte alltid realistiska. Det kändes som att mina känslor dagligen spelade spratt med mitt intellekt. Jag fick höra att kejsarsnitt var ett stort ingrepp, en operation vars återhämtning skulle tas på allvar. Själv hade jag inte speciellt ont och barnvagnen behövde ganska snart bäras upp och ner i trapphuset om jag skulle kunna lämna lägenheten (då R inte var hemma). Det var istället snittytan i sig som oroade mig, så pass obehagligt tyckte jag att det var att jag grät nästan varje kväll den första tiden.

Att bli förälder för första gången - och dessutom vara föderska till familjens första barnbarn - gav mig en annan bild av mina egna föräldrar. Det var rörande att se. Samtidigt tvingades jag se på mig själv och min egen roll i familjen på ett annat sätt. Jag hamnade i skymundan i förmån för lillprinsens stjärnglans. Det kändes okej och inledningsvis var det ganska skönt att kunna gömma hormonerna, tröttheten och det emotionella kaoset bakom en väldigt liten individ som gjorde alla runt omkring sig väldigt glada.

Med liten i fokus försvagades samtidigt min upplevelse av att jag var en egen individ, utöver att vara lillens mamma. Min redan svaga känsla av sammanhang blev ännu svagare. Utan lillen skulle jag inte vara någonting. Utan honom skulle jag inte ha något att leva för. Jag vet att det låter dramatiskt, men det var så jag kände. Längtan efter barn hade varit påtaglig och jag kunde innan han kom till världen känna att dagar passerade utan mening. Att ha en liten hos oss gjorde att jag i alla fall hade uppgiften att ta hand om honom, en uppgift som inte skall underskattas.

När lillen var fyra månader släppte det där emotionella kaoset inombords och den mentala dimman lättade en aning. Jag sökte mig utanför hemmet alltmer och hade ork att gå emot en initial (negativ) känsla. Samtidigt fanns där inte många sammanhang att söka sig till, med anledning av rådande pandemi. Min känsla av sammanhang förblev svag. Att dagligen promenera utan mål fick mig att känna mig ensam. Att inte kunna knyta nya gemenskapet lika enkelt blev en utmaning. Den där drömmen om att vara "lattemamma" mötte faktiskt och konkret motstånd. Känslan av utanförskap växte. Och jag kom inte helt ur de där jobbiga känslorna som jag burit med mig under hösten.

De där tankarna på att delar av livet inte hade någon större betydelse kvarstod. Och det gjorde mig ledsen att jag kände så, jag som ju hade allt jag önskade, däribland en fantastisk lillprins. I praktiken tog sig känslorna uttryck i att tid inte spelade någon roll. Att vara ute på promenad fick ta sin tid. Ville lillen leka fick klockan gå. Vad som behövde göras fick lätt vänta. Tiden tappade sitt värde. Det fick mig att ifrågasätta också mitt eget värde, mitt liv och min tid. Samtidigt var det ganska skönt att känna så som mamma till en bebis. Det gjorde att jag inte kände mig stressad med beaktan av vad klockan visade. Men återigen, vad blev min tid värd..?

Sex månader efter förlossningen kan jag fortfarande uppleva den där mentala dimman. Dagligen har jag existentiella tankar som ifrågasätter delar av livet och dess betydelse. Det är i stunder tungt, samtidigt finner jag så klart ljusglimtar (däribland av vårsol och lillens härliga skratt). Jag uppfyller inga kriterier för psykisk ohälsa så som allvarlig oro och ångest eller depression, jag är helt enkelt bara existentialist... Det har jag nog alltid varit, bara det att mammarollen har gett mig en ytterligare dimension att åskåda från samt att tiden för reflektion inte är lika generös som innan vi blev föräldrar till en liten. Förhoppningsvis lättar den mentala dimman snart.

Hur jag har mått under det första halvåret sedan lillprinsen kom är värt att komma ihåg, framför allt om vi går med längtan och senare i väntan på ytterligare ett barn.