Det är en märklig känsla just nu. Jag har ju gått i mål; examensarbete är inlämnat. Samtidigt ska livet gå vidare, trots att jag egentligen tycker mig förtjäna ett diplom, en medalj eller en storslagen fest för allt mitt slit med efterföljande framgång. Men ingen hurrar lika mycket som jag. Jag antar att firandet får skjutas upp till först senare, till i juni då jag tar min examen.

Fram till dess njuter jag av sista terminen, känner gemenskap med studiekamrater, läser kurslitteratur, har ena foten i det praktiska sociala arbetet och förundras över friheten som studietiden ger.

Jag skulle vilja påstå att det senaste året har känts distanserat. De senaste månaderna har jag i alla fall varit frånvarande. Samtidigt har det hänt så himla mycket fint under det gångna året, i synnerhet utbildningsmässigt och på jobbfronten.

I mitten av januari gick jag ut på verksamhetsförlagd utbildning, jag lämnade skolbänken och stod öga mot öga med det praktiska sociala arbetet (skrivet för ett år sedan). Det fanns stunder då verkligeten kom väldigt nära och gjorde mig rädd. Andra dagar var jag så uppfylld av inspiration att tillvaron nästan kändes surrealistisk. De fjorton veckorna ute på praktik gjorde mig himla trött och någonstans där tror jag att jag checkade ut. Under maj månad läste jag återigen kurslitteratur, men jag var inte speciellt närvarande.

Samma dag som terminens sista tenta skulle lämnas in satte jag mig på tåget hem till Göteborg. Det blev ett par fina dagar på Västkusten och kanske kände jag mig som mest närvarande när jag promenerade omkring i Haga (läs mer här) och med mycket värme slungades tillbaka till en tid som är förbi. Innan jag återvände hem till Stockholm tillbringade jag och mamma några dagar i Amsterdam, vilket gav mig perspektiv och nya insikter.


I midsommarveckan arbetade jag min första dag som socialsekreterare, på arbetsplatsen där jag tidigare i våras hade gjort min praktik. Under sommarmånaderna sydde jag på allvar på min myndighetsrock och blev ännu mer inspirerad till att läsa klart min utbildning.

September tog sin början och därmed också stressen. Terminen rivstartade, arbetet med examensarbetet påbörjades abrupt och där stod jag och kände frustrationen växa. Det tog så mycket kraft och energi och i ett sätt att skydda mig själv (från insikt och därmed förbli lyckligt ovetande) slutade jag att reflektera. I fyra månader förblev jag avstängd på ett mer själsligt plan, dock med fullt fokus, envishet, disciplin och en positiv inställning.


Under hösten hade jag även en traineeanställning på socialtjänsten, en för mig ny arbetsplats. Jag jobbade en dag i veckan och fick oerhört mycket beröm från kollegor. Jag utförde praktiskt socialt arbete och fick bekräftat att jag har valt rätt utbildning och kommande arbetsliv.

Och så vid årsskiftet lämnades examensarbetet in. Jag kunde äntligen andas ut, även om jag fullt ut inte vågade känna efter. Jag var tillbaka på min traineeplats efter en månads uppehåll, till följd av julledighet och uppsatsskrivande, och möttes av värme och förhoppningar om att jag framöver ska jobba mer än en dag i veckan. Dagen efter fick vi bekräftat att examensarbetet blivit godkänt.

Och här befinner jag mig nu, med så mycket tankar och undantryckta känslor som måste hanteras. När jag ser tillbaka inser jag hur stora framgångar år 2016 har bjudit på, trots att jag inte har varit så själsligt närvarande... Det känns lite märkligt, men är samtidigt makalöst häftigt!

Här i veckan blev det klart att c-uppsatsen som jag och min uppsatspartner kämpat med under höstterminen är godkänd! Inombords finns lyckan, glädjen och stoltheten. Vi klarade det (... och det med några betygsgrader över godkänt)! Tack för allt stöd som ni har gett! Hejaropen och den uttryckta tron om framgång resulterade slutligen i ett godkänt examensarbete på 16 705 ord.

Det var länge sedan jag fullt ut kunde njuta av en helg, därav blev lördagens middag med vänner och efterföljande filmkväll med extra allt något mycket uppskattat. Jag kan inte minnas senaste gången som en lördag kändes så lyxig, så utöver det vanliga och ändå så vardaglig. Uppsatsskrivandet har genererat perspektiv på många plan, däribland betydelsen av vardag och andningspauser.

Det har gått en vecka sedan examensarbetet lämnades in. Kvar finns stressen som har byggts upp under de senaste månaderna. Axlarna har svårt att befinna sig nedanför öronen. Inte heller är det enkelt att andas normalt, vilket genererar spännings-huvudvärk och trötthet. Jag antar att jag bara behöver lite vila och några dagar helt fria från stress och tidsknappa krav.

Livet efter att c-uppsatsen lämnades in är fint. Himla fint, faktiskt. Jag har tillbringat mycket tid med vänner (både nyfunna och de jag har närmare relation till). Kvällarna, liksom helgen som var, har framför allt inneburit vila. Det är dock svårt att slappna av och jag upplever ett kvarvarande adrenalinpåslag som gör mig matt. Jag behöver nog bara ladda ur... I ett försök att återgå till det som tidigare var en normal vardag (livet innan arbetet med examensarbetet) njuter jag av att vara hemma i lägenheten som vi har och som jag trivs så bra i, lagar middag som inspirerar samt gör det aktiva valet att ta lite extra väl hand om mig själv.

Hur är det med er?

Det har gått trettiosex timmar sedan examensarbetet lämnades in. Tiden efter det har upplevts som aningen surrealistisk. Man (jag och mina kurskamrater) har helt utan vidare fått tid att andas. Efter att under gårdagen ha närvarat på tre opponeringar blev det till och med lite firande med några klasskamrater. Att inte behöva stressa och hela tiden känna att något måste göras snarast är en märklig känsla.

Igår kväll tog jag mig till viss del tiden att känna efter hur jag mår och jag insåg hur trött jag är. Samtidigt var jag inte tröttare än vanligt, det har varit så större delen av hösten. Att skriva c-uppsats har tagit mycket tid och energi, nu när den är inlämnad kan jag känna stress över att inte göra något vettigt. Gårdagskvällen innehöll lagande av middag samt soffhäng, inget mer. När jag gick och la mig vid tiotiden (tidigt i relation till sängdags de senaste månaderna!) hade jag nästan lite dåligt samvete över att jag inte hade presterat mer...

Jag ska försöka landa detta mjukt; blir jag passiv och slapp finns nog risken att också måendet blir aningen rubbat. Jag känner mig glad, fortfarande upp i varv och aningen stressad (obefogat!), men inte ledsen alls. Kanske lite tom, i och med att terminens stora projekt är inlämnat. Kvarstår gör opponering av vår uppsats, då vi ska få kommentarer kring uppsatsen och möjlighet att försvara våra val. Och så ett betyg. Både jag och min uppsatspartner har satsat högt och hoppas på ett högre betyg. Efter veckans opponeringar av klasskamraters arbeten är jag dock inte längre lika säker...

Natten till idag har varit lång - tolv timmar! Drömmarna har endast berört uppsatsen och ständig korrekturläsning. Usch och fy, nu är det äntligen över! Vad dagarna framöver har att bjuda på är oklart - och det känns galet bra och samtidigt så himla konstigt.

Sedan ett år tillbaka har en före detta kollega till mig och hennes nyblivna make blivit goda vänner till både mig och R. Vi tillbringar mycket tid tillsammans och gör allt från att gå på bio och äta god mat till att spela spel och fira in det nya året tillsammans. Tidigare i höstas gjorde jag inbjudningskorten till deras bröllop och igår fick vi äran att vara med när de vigdes och blev man och hustru. Bröllop - så romantiskt!

De flesta bilderna från dagen togs med parets nyinköpta kamera, de bilder som jag har tillgång till så här dagen efter är sparsmakade och tagna då jag som brudens närmast hand fick några minuter över.