Fem år sedan examen
Idag är det fem år sedan jag tog min socionomexamen. Här kan du läsa mer om min examensdag. Det är med stor glädje jag idag jobbar som utredande socialarbetare i det praktiska sociala arbetet. Varje dag går jag till jobbet med stor glädje, engagemang och välvilja. Vissa dagar är jag så slut i huvudet efter mängder av telefonsamtal, journalanteckningar, faxade papper hit och dit samt prat om nya arbetssätt att jag knappt orkar hålla huvudet upprätt. Parallellt med det får jag näst intill dagligen respons på mitt arbete, förvånansvärt ofta positiv respons på det jag gör, med det inte sagt att alla jag i mitt uppdrag försöker hjälpa förblir utan sociala problem.
Examensdag, 2 juni 2017.
Examensdag, 2 juni 2017.
Det betyder så mycket att jag har hittat ett yrke som jag trivs med och att jag sedan min examen är på en arbetsplats som ger mig energi, utmaningar, sammanhang och en fungerande vardag. När jag påbörjade min utbildning för åtta år sedan kunde jag inte ana vart den skulle leda mig.
Den ledde mig hit, till idag, till ett arbetsliv som upplevs berikande och som inspirerar med sin framtidsutsikt likväl gör mig tillfreds i den rollen som jag har nu.
Uppskattar mitt jobb
Efter ett år som föräldraledig kom jag i september tillbaka till min arbetsplats. Många kollegor uttryckte stor glädje att ha mig tillbaka i tjänst och jag kände mig minst sagt välkommen. Jag förstod att jag har varit saknad utifrån min kompetens, men också som kollega. Jag blev uppriktigt förvånad över den värme som mötte mig. Det betydde mycket att få ett så genuint bemötande. ♥
Jag såg fram emot att arbeta heltid och kombinera den nya vardagen med en liten här hemma, en mjukstart under hösten då R fortfarande är föräldraledig. Att jag skulle bli sjuk hade jag dock inte väntat mig, inte heller att jag skulle behöva vara sjukskriven på deltid. Det känns aningen snopet att inte kunna arbeta full tid, jag som ju hade längtat efter att börja arbeta igen.
I en tillvaro som just nu är turbulent privat är det skönt att ha ett arbete att gå till; ett sammanhang där min sjukdom inte står i fokus, där jag möter kollegor som visar mig uppskattning och där jag faktiskt kan bidra utifrån min yrkesroll. Hemma på min lediga tid blir det tydligt att min sjukdom begränsar mig i vardagen. Jag uppskattar mitt jobb av flera anledningar, en av dessa är att jag får känna mig som en del av ett (medmänskligt) sammahang. Hade jag behövt vara sjukskriven på heltid hade jag med stor säkerhet mått sämre känslomässigt och mentalt. Vikten av att ha ett trivsamt arbete att gå till blir än mer tydligt när andra delar av livet inte fungerar optimalt, i mitt fall en försämrad fysisk hälsa.
Jag såg fram emot att arbeta heltid och kombinera den nya vardagen med en liten här hemma, en mjukstart under hösten då R fortfarande är föräldraledig. Att jag skulle bli sjuk hade jag dock inte väntat mig, inte heller att jag skulle behöva vara sjukskriven på deltid. Det känns aningen snopet att inte kunna arbeta full tid, jag som ju hade längtat efter att börja arbeta igen.
I en tillvaro som just nu är turbulent privat är det skönt att ha ett arbete att gå till; ett sammanhang där min sjukdom inte står i fokus, där jag möter kollegor som visar mig uppskattning och där jag faktiskt kan bidra utifrån min yrkesroll. Hemma på min lediga tid blir det tydligt att min sjukdom begränsar mig i vardagen. Jag uppskattar mitt jobb av flera anledningar, en av dessa är att jag får känna mig som en del av ett (medmänskligt) sammahang. Hade jag behövt vara sjukskriven på heltid hade jag med stor säkerhet mått sämre känslomässigt och mentalt. Vikten av att ha ett trivsamt arbete att gå till blir än mer tydligt när andra delar av livet inte fungerar optimalt, i mitt fall en försämrad fysisk hälsa.
Blomsterbud från arbetskollegor
Häromveckan överraskades jag med ett blomsterbud från mina arbetskollegor. Med bud levererat fick jag en bukett helt i min smak som fortfarande står vacker på köksbordet här hemma. Att kollegorna tänker på mig nu när jag är hemma med lillprinsen är värmande att veta.
Blomsterbud från arbetskollegor.
När jag gick på föräldraledighet för snart två månader sedan (läs inlägget) gjorde jag det med glädje och förväntan inför litens ankomst till världen. Känslan av att lämna arbetet för en längre tid beskrev jag som bra och jag såg redan då fram emot att efter föräldra-ledigheten komma tillbaka till min arbetsplats och till mina kollegor. Jag trivs bra på mitt jobb och det är betydelsefullt att ha något tryggt och uppskattat att komma tillbaka till när lillprinsen är lite större och hemma med sin pappa.
Jag kan se fram emot att återgå till vardagen och arbetet med socialt utsatta personer, att dagligen träffa kollegor och att ständigt utmanas i min profession och som person. Just nu njuter jag dock av tiden hemma med liten prins.
När jag gick på föräldraledighet för snart två månader sedan (läs inlägget) gjorde jag det med glädje och förväntan inför litens ankomst till världen. Känslan av att lämna arbetet för en längre tid beskrev jag som bra och jag såg redan då fram emot att efter föräldra-ledigheten komma tillbaka till min arbetsplats och till mina kollegor. Jag trivs bra på mitt jobb och det är betydelsefullt att ha något tryggt och uppskattat att komma tillbaka till när lillprinsen är lite större och hemma med sin pappa.
Jag kan se fram emot att återgå till vardagen och arbetet med socialt utsatta personer, att dagligen träffa kollegor och att ständigt utmanas i min profession och som person. Just nu njuter jag dock av tiden hemma med liten prins.
Jag har gått på föräldraledighet
När jag i fredags eftermiddag lämnade arbetet påbörjade jag en längre ledighet, min föräldraledighet. Det känns bra, framför allt för att min ork inte riktigt håller hela dagar. Intensiva dagar gör att min fysiska och mentala energi sinar ovanligt snabbt och jag är i behov av mer vila. En naturlig del av att vara höggravid.
Under mina sista veckor på arbetet har jag många gånger fått bekräftat att jag kommer att vara en saknad medarbetare och kollega. Jag har fått veta att min roll i arbets-gruppen är betydelsefull och att min frånvaro kommer att märkas. Det värmer att veta. Jag ser så mycket fram emot tiden som ligger framför mig med omhändertagande av mig själv och liten bebis. Samtidigt kan jag med glädje längta efter att återgå till arbetet under nästa år.
En kollega som jag har fått glädjen att lära känna och vara mentor för det senaste halvåret visade sin uppskattning lite extra mycket. Av henne fick jag en presentpåse innehållandes sånt som jag tycker om; en vacker tekopp och te, till koppen matchande servetter och ett ljus. Jag blev så överraskad och gåvan gjorde mig så glad! I höst ska här mysas lite extra.
Under mina sista veckor på arbetet har jag många gånger fått bekräftat att jag kommer att vara en saknad medarbetare och kollega. Jag har fått veta att min roll i arbets-gruppen är betydelsefull och att min frånvaro kommer att märkas. Det värmer att veta. Jag ser så mycket fram emot tiden som ligger framför mig med omhändertagande av mig själv och liten bebis. Samtidigt kan jag med glädje längta efter att återgå till arbetet under nästa år.
En kollega som jag har fått glädjen att lära känna och vara mentor för det senaste halvåret visade sin uppskattning lite extra mycket. Av henne fick jag en presentpåse innehållandes sånt som jag tycker om; en vacker tekopp och te, till koppen matchande servetter och ett ljus. Jag blev så överraskad och gåvan gjorde mig så glad! I höst ska här mysas lite extra.
Gåva från en kollega.
Jobbar hemma till följd av covid-19
Sedan två månader tillbaka jobbar jag hemma varannan dag till följd av covid-19. Det är inget jag har valt själv utan något som arbetsgivaren ha beordrat. Vanligtvis, innan risken för smittspridning blev omfattande, arbetade jag sällan hemma. Det kändes inte helt bekvämt att arbeta hemifrån och i mitt kök ha telefonsamtal med klienter och samarbetspartners. Att arbeta med människor i social utsatthet kräver sin förmåga till distans, något som jag inte upplevde mig få då jag arbetade hemma. De dagar och tillfällen då jag ändå satt hemma och arbetade valde jag medvetet vilka arbetsuppgifter jag tog mig an och vilka jag valde bort.
Situationen är en annan nu. Till min förvåning går det bra att jobba hemifrån och distansen till arbetet lyckas jag upprätthålla trots allt. I viss mån har jag svårare att släppa jobbet vid arbetsdagens slut. Samtidigt uppskattar jag att kunna sova en timme längre på morgnarna samt att kunna gå direkt från jobbdatorn till fritiden hemma. Det är en balansgång som jag tvunget behöver förhålla mig till. Jag är mån om att ta raster likt en arbetsdag på kontoret och jag lägger samtliga tillhörigheter relaterade till arbetet i dataväskan vid arbetsdagens slut.
Det jag kan sakna är att träffa kollegor dagligen, både utifrån det sociala men också utifrån tryggheten att inte vara själv i min yrkesroll. I ett försök att ändå finna återhämtning under arbetsdagens pauser unnar jag mig gärna mellanmål sittandes ute på en solig balkong. Det förgyllde så sent som idag min arbetsdag.
Smoothie, cashewnötter och sol på balkongen.
Hur påverkas din vardag av rådande omständigheter i samhället?
Situationen är en annan nu. Till min förvåning går det bra att jobba hemifrån och distansen till arbetet lyckas jag upprätthålla trots allt. I viss mån har jag svårare att släppa jobbet vid arbetsdagens slut. Samtidigt uppskattar jag att kunna sova en timme längre på morgnarna samt att kunna gå direkt från jobbdatorn till fritiden hemma. Det är en balansgång som jag tvunget behöver förhålla mig till. Jag är mån om att ta raster likt en arbetsdag på kontoret och jag lägger samtliga tillhörigheter relaterade till arbetet i dataväskan vid arbetsdagens slut.
Det jag kan sakna är att träffa kollegor dagligen, både utifrån det sociala men också utifrån tryggheten att inte vara själv i min yrkesroll. I ett försök att ändå finna återhämtning under arbetsdagens pauser unnar jag mig gärna mellanmål sittandes ute på en solig balkong. Det förgyllde så sent som idag min arbetsdag.
Hur påverkas din vardag av rådande omständigheter i samhället?
Om att omhänderta en person med ett eskalerande missbruk
9 - nov
Det måste få vara okej att känna ett visst svårmod... Att tvinga någon till vård får verkligheten att komma nära och livet att kännas mer konkret. Vi (som jobbar med socialt arbete) tror att vi kan rädda världen, vilket för en enstaka person inte är möjligt. Däremot är det möjligt att rädda en enstaka person, om så med tvång, om så bara för en kortare period av dennes liv. Det är just det, vi gör vad vi kan och vad vi är skyldiga att göra. Trots att det skapar olust i magen. Men att inte agera skapar minst lika stark oro för att den enskilde dör inom kort. Så ja, vi tvingar personen att leva, även om vi vet att personen förr eller senare kommer att dö till följd av sitt missbruk. Och det är ledsamt, men vi gör vad vi kan.
Ovanstående är ett par rader om känslan som infinner sig i anslutning till att jag i mitt jobb och i rollen som socialsekreterare står bakom beslutet att omedelbart omhänderta en vuxen person som riskerar att dö till följd av sitt eskalerande missbruk.
Det måste få vara okej att känna ett visst svårmod... Att tvinga någon till vård får verkligheten att komma nära och livet att kännas mer konkret. Vi (som jobbar med socialt arbete) tror att vi kan rädda världen, vilket för en enstaka person inte är möjligt. Däremot är det möjligt att rädda en enstaka person, om så med tvång, om så bara för en kortare period av dennes liv. Det är just det, vi gör vad vi kan och vad vi är skyldiga att göra. Trots att det skapar olust i magen. Men att inte agera skapar minst lika stark oro för att den enskilde dör inom kort. Så ja, vi tvingar personen att leva, även om vi vet att personen förr eller senare kommer att dö till följd av sitt missbruk. Och det är ledsamt, men vi gör vad vi kan.
Ovanstående är ett par rader om känslan som infinner sig i anslutning till att jag i mitt jobb och i rollen som socialsekreterare står bakom beslutet att omedelbart omhänderta en vuxen person som riskerar att dö till följd av sitt eskalerande missbruk.
Det är en (alltför) intensiv vecka
Nedan finner du en sammanfattning av hur min vecka har varit hittills. Att jobba som socialsekreterare har sina utmaningar. Denna vecka tycks jag ha varit extra drabbad av att arbetat påverkar också mig som person och människa.
Det är en (alltför) intensiv vecka. I måndags hade vi utbildning på förmiddagen, jag jobbade administrativt över lunchen och befann mig under eftermiddagen på beroendemottagningen för möten. Kvällen hemma var okej, den växande känslan av rastlöshet fick mig ut på en sen kvällspromenad. Tisdagen påbörjades med möte inne i stan, därefter åkte jag till kontoret för möte och administrativt arbete. Inte heller denna dag åt jag lunch (mitt val). Under eftermiddagen var jag på hembesök hos en klient. Efter jobbet var jag och R på möte inför bröllopet (läs mer om det här). När vi kom hem fann jag ett brev från Tingsrätten adresserat till mig, en kallelse till förhandling dit jag kallats som målsägande efter att för ett år sedan ha blivit hotad i min roll som tjänsteman. Det känns lite avigt att närvara i förhandlingen eftersom att jag fortfarande är socialsekreterare för den enskilde och vi idag har en god kontakt. På onsdagen var jag på kontoret under förmiddagen, jag jobbade över lunchen och var på eftermiddagen på möte i stan. På kvällen fikade jag med en vän.
Torsdag idag och jag har befunnit mig på kontoret hela dagen. Med mig hem idag bär jag beskedet att en klient till mig har avlidit, dödsorsaken okänd. Jag vet inte riktigt hur det känns... Jag var hans handläggare i två år och under denna tid jobbade vi intensivt för att erbjuda honom stöd och behandling för missbruk. Det är ledsamt, må han vila i frid.
Det är en (alltför) intensiv vecka. I måndags hade vi utbildning på förmiddagen, jag jobbade administrativt över lunchen och befann mig under eftermiddagen på beroendemottagningen för möten. Kvällen hemma var okej, den växande känslan av rastlöshet fick mig ut på en sen kvällspromenad. Tisdagen påbörjades med möte inne i stan, därefter åkte jag till kontoret för möte och administrativt arbete. Inte heller denna dag åt jag lunch (mitt val). Under eftermiddagen var jag på hembesök hos en klient. Efter jobbet var jag och R på möte inför bröllopet (läs mer om det här). När vi kom hem fann jag ett brev från Tingsrätten adresserat till mig, en kallelse till förhandling dit jag kallats som målsägande efter att för ett år sedan ha blivit hotad i min roll som tjänsteman. Det känns lite avigt att närvara i förhandlingen eftersom att jag fortfarande är socialsekreterare för den enskilde och vi idag har en god kontakt. På onsdagen var jag på kontoret under förmiddagen, jag jobbade över lunchen och var på eftermiddagen på möte i stan. På kvällen fikade jag med en vän.
Torsdag idag och jag har befunnit mig på kontoret hela dagen. Med mig hem idag bär jag beskedet att en klient till mig har avlidit, dödsorsaken okänd. Jag vet inte riktigt hur det känns... Jag var hans handläggare i två år och under denna tid jobbade vi intensivt för att erbjuda honom stöd och behandling för missbruk. Det är ledsamt, må han vila i frid.
Om mitt arbete i praktiken
Sedan min socionomexamen i juni 2017 är det som socialsekreterare på en kommuns vuxenenhet (socialtjänst) som jag jobbar. I mitt dagliga arbete träffar jag vuxna personer med alkohol- och narkotikaproblem för att utreda behovet av stöd och behandling för dessa problem samt att bevilja eller avslå deras ansökan om insatser. I vissa fall behöver jag som socialsekreterare utreda behovet av tvingande insatser till följd av att en person riskerar att avlida tillföljd av sitt missbruk. I min roll utreder jag vid behov även problem med spel om pengar.
Jag förstår att flera av er redan här är förvirrade med alla begrepp. Kort och gott kan sägas att jag genom samtal och nyfikenhet försöker samla in relevant information om personerna jag möter för att utifrån min utbildning och kompetens, stöd från min arbetsgrupp och utifrån lagstiftning (socialtjänstlagen samt lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM) och nationella riktlinjer komma fram till om och på vilket sätt kommunen kan hjälpa den enskilde genom att erbjuda stöd (ibland mer eller mindre tvingande) i olika former.
Utredningsarbetet är mitt främsta uppdrag, vilket förutom möte med personer och dokumentation innebär att göra studiebesök på olika verksamheter tillsammans med den enskilde samt att vara en så kallad spindel i nätet för samordning av stödet runt den enskilde. Låter det rörigt? Jag kan tänka mig det! Som socialsekreterare har jag tagit för mig ett annat språk och ett annat sätt att tänka, språk och resonemang som för en "vanlig Svensson" kan vara svårt att begripa. Jag behöver i mitt arbete därför vara tydlig och samtidigt själv försöka förstå olika typer av människor. En av mina stora utmaningar är att inte vara för abstrakt när jag pratar samt att be om tydlighet från den enskilde när jag själv inte får grepp om vad för behov det är jag ska utreda.
Att arbeta som socialsekreterare - och med människor överlag - innebär att man använder sig själv som arbetsredskap. Balansen mellan profession och privatperson är hårfin, och därmed ett utmanande förhållningssätt i det dagliga mötet med människor.
Tidsinställt inlägg, skrivet den 2019-03-09.
Jag förstår att flera av er redan här är förvirrade med alla begrepp. Kort och gott kan sägas att jag genom samtal och nyfikenhet försöker samla in relevant information om personerna jag möter för att utifrån min utbildning och kompetens, stöd från min arbetsgrupp och utifrån lagstiftning (socialtjänstlagen samt lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM) och nationella riktlinjer komma fram till om och på vilket sätt kommunen kan hjälpa den enskilde genom att erbjuda stöd (ibland mer eller mindre tvingande) i olika former.
Utredningsarbetet är mitt främsta uppdrag, vilket förutom möte med personer och dokumentation innebär att göra studiebesök på olika verksamheter tillsammans med den enskilde samt att vara en så kallad spindel i nätet för samordning av stödet runt den enskilde. Låter det rörigt? Jag kan tänka mig det! Som socialsekreterare har jag tagit för mig ett annat språk och ett annat sätt att tänka, språk och resonemang som för en "vanlig Svensson" kan vara svårt att begripa. Jag behöver i mitt arbete därför vara tydlig och samtidigt själv försöka förstå olika typer av människor. En av mina stora utmaningar är att inte vara för abstrakt när jag pratar samt att be om tydlighet från den enskilde när jag själv inte får grepp om vad för behov det är jag ska utreda.
Att arbeta som socialsekreterare - och med människor överlag - innebär att man använder sig själv som arbetsredskap. Balansen mellan profession och privatperson är hårfin, och därmed ett utmanande förhållningssätt i det dagliga mötet med människor.
Tidsinställt inlägg, skrivet den 2019-03-09.
Att skriva om en vardag med ett sekretesspräglat jobb
Visst är det skillnad på att skriva om en vardag med huvudsaklig sysselsättning som student jämfört med ord om en vardag som heltidsanställd. Tiden och utrymmet att blogga blir mer begränsat. I mitt fall begränsas just inlägg om vardag, jobb och personlig utveckling utifrån jobbet som jag har. Att arbeta som socialsekreterare på socialtjänsten innebär att jag i mitt jobb dagligen har att förhålla mig till sekretess, lagstiftning och att personer kan lida men av att jag inte tänker mig för vid yttringar om jobbet. Bara det en utmaning i sig (!), dessutom är arbetet med människor överlag utmanande på fler sätt. Men jag älskar mitt jobb - jag har hamnat rätt!
Att skriva om en vardag med ett sekretesspräglat jobb innebär som ni förstår att jag inte kan skriva om de fascinerande möten med människorna som jag har och att jag inte kan delge er de spännande livshistorier som jag får ta del av. Att jobbet med människor kräver mycket av psyket och själen är också en förklaring till att jag inte skriver mycket om mitt arbete. På min lediga tid försöker jag aktivt att koppla bort jobbet, vilket allt som oftast går bra. Samtidigt vill jag så klart dela med mig av vardagen och ge er en bild av mig själv och mitt liv i ett större perspektiv. Inlägg om tedrickande, fikastunder och något kreativt som skapats ger säkerligen inte en helt sann bild av vem jag är och vad jag fyller mina dagar med. Men som sagt, jobbet utmanar - inte bara i rollen som socialsekreterare, utan även i rollen som bloggare.
Vill ni veta mer om mitt jobb berättar jag gärna ytterligare. Hjälp mig kartlägga vad ni som läsare är intresserade av att veta, så kan jag skriva ihop ett inlägg utifrån era funderingar. Lämna era tankar och eventuella frågor i en kommentar till detta inlägg.
Att skriva om en vardag med ett sekretesspräglat jobb innebär som ni förstår att jag inte kan skriva om de fascinerande möten med människorna som jag har och att jag inte kan delge er de spännande livshistorier som jag får ta del av. Att jobbet med människor kräver mycket av psyket och själen är också en förklaring till att jag inte skriver mycket om mitt arbete. På min lediga tid försöker jag aktivt att koppla bort jobbet, vilket allt som oftast går bra. Samtidigt vill jag så klart dela med mig av vardagen och ge er en bild av mig själv och mitt liv i ett större perspektiv. Inlägg om tedrickande, fikastunder och något kreativt som skapats ger säkerligen inte en helt sann bild av vem jag är och vad jag fyller mina dagar med. Men som sagt, jobbet utmanar - inte bara i rollen som socialsekreterare, utan även i rollen som bloggare.
Vill ni veta mer om mitt jobb berättar jag gärna ytterligare. Hjälp mig kartlägga vad ni som läsare är intresserade av att veta, så kan jag skriva ihop ett inlägg utifrån era funderingar. Lämna era tankar och eventuella frågor i en kommentar till detta inlägg.
Tänk att det löste sig så bra för mig
28 - juli
En vecka kvar till semestern. Det ska bli skönt! Tröttheten som nyanställd har passerat och jag upplever mig ha en självklar och uppskattad roll på min arbetsplats och i min arbetsgrupp. Det ska bli skönt med ledighet, samtidigt som jag ser fram emot arbetet i höst.
Det känns först och främst så fantastiskt att jag har hamnat så rätt direkt efter min examen (ska sägas att jag fick en inkörsperiod i form av traineeanställning från september i fjol fram tills nu i juni). Den inledande perioden, även kallad "smekmånad", som heltidsanställd kommer passera förbi, men jag vet att det kommer gå bra ändå. Dagligen får jag beröm och uppmuntran från kollegor. Dessvärre är det många som gått vidare till nya utmaningar under min tid som anställd. Till min glädje har nya kollegor tillfört mycket till mig personligen och till arbetsgruppen. Efter sommaren får jag bekanta mig med ytterligare nya ansikten.
Jag har stora förhoppningar inför den kommande hösten; med nya kollegor, utbildningsdagar, komplex social problematik att hantera, känslostormar och personlig utveckling. Jag uppskattar att jag har hamnat så rätt och det är oerhört värdefullt för mig. Jag känner mig uppskattad och uppskattar till följd av det min nuvarande tillvaro. Tänk att det löste sig så bra för mig.
En vecka kvar till semestern. Det ska bli skönt! Tröttheten som nyanställd har passerat och jag upplever mig ha en självklar och uppskattad roll på min arbetsplats och i min arbetsgrupp. Det ska bli skönt med ledighet, samtidigt som jag ser fram emot arbetet i höst.
Det känns först och främst så fantastiskt att jag har hamnat så rätt direkt efter min examen (ska sägas att jag fick en inkörsperiod i form av traineeanställning från september i fjol fram tills nu i juni). Den inledande perioden, även kallad "smekmånad", som heltidsanställd kommer passera förbi, men jag vet att det kommer gå bra ändå. Dagligen får jag beröm och uppmuntran från kollegor. Dessvärre är det många som gått vidare till nya utmaningar under min tid som anställd. Till min glädje har nya kollegor tillfört mycket till mig personligen och till arbetsgruppen. Efter sommaren får jag bekanta mig med ytterligare nya ansikten.
Jag har stora förhoppningar inför den kommande hösten; med nya kollegor, utbildningsdagar, komplex social problematik att hantera, känslostormar och personlig utveckling. Jag uppskattar att jag har hamnat så rätt och det är oerhört värdefullt för mig. Jag känner mig uppskattad och uppskattar till följd av det min nuvarande tillvaro. Tänk att det löste sig så bra för mig.
Början på ett yrkesliv
Då var jag mitt emellan nu och sen, nu befinner jag mig i början av ett yrkesliv. Tidigare i livet gjorde jag ett val att börja plugga på högskola och för två veckor sedan tog jag min socionomexamen. Det är klart att jag är stolt! Jag är också glad över att få vara en del av en yrkeskår på ett fält som intresserar mig. Socialt arbete är spännande! Senast nu i veckan var det ett inslag på teve rörande barn som växer upp med föräldrar som har beroendeproblematik. Ja, jag förundras och vill veta mer - och sedan en vecka tillbaka har jag möjlighet att göra skillnad för familjer med sociala problem. Det är fantastiskt och jag sprider med glädje min positiva energi omkring mig.
Uppmuntrande ord och kraft från en medmänniska.
I samband med att jag avslutade min traineeanställning och påbörjade en heltidsanställning som socialsekreterare tog jag avsked av en medmänniska som funnits med mig under mitt sista studieår. Hon har fungerat som min mentor och hjälpt mig att sy på min myndighetsrock. Vid vårt sista samtal gav hon mig en bergskristall samt dessa fina ord: "Fortsätt vara nyfiken, tillåtande och prestigelös. Låt din varma personlighet hitta en plats i ditt yrkesliv. Jag önskar dig all lycka till i ditt fortsatta yrkesliv. Ta hand om dig. Kram, T."
Detta är början på ett yrkesliv. Mitt yrkesliv. Och jag är redo. Om än lite trött efter första hela arbetsveckan.
Fina lovord från kollegor
Jag får många fina lovord från kollegorna på jobbet. De säger att jag är duktig - jätteduktig. Samtliga som har varit med mig på ett möte har sagt att jag sköter mig bra. Det är otroligt värmande att höra, ett tecken på att jag har hittat rätt i arbetslivet. Med ett år kvar av min högskoleutbildning är jag motiverad till att få min examen och börja jobba heltid inom socialt arbete. Att arbeta vid sidan av studierna må ta tid från skolarbetet, men jag blir samtidigt glad, inspirerad och förväntansfull till följd av det praktiska arbetet. Min förhoppning är att kunna applicera den genererade nyfikenheten på de teoretiska skoluppgifterna. Ett år kvar, vilket inkluderar c-uppsats och kurser på avancerad nivå. Det gäller att hänga i - sista året!
Vadderad väg ut i yrkeslivet - om traineeanställningen
I våras nämnde jag lite kort om vad som väntar mig i höst, läs här, och i samband med att höstterminen har kommit igång har jag också påbörjat min traineeanställning på ett socialkontor, första dagen var idag. Då min praktikplats och arbetsplats under sommaren inte hade möjlighet att ta emot en trainee denna termin har jag istället fått en traineeanställning hos en annan kommun. Liksom tidigare har jag personer med beroendeproblematik som min främsta målgrupp och på denna arbetsplats får jag dessutom möjlighet att möta ytterligare sociala problem inom mitt arbetsområde.
Många kollegor var på utbildning idag och därför fick jag närmaste chefen helt för mig själv. Vi två satt större delen av förmiddagen och gick igenom allt från inloggningsuppgifter och sekretess till kontorstrivsel och kaffeautomatsutbud. Det var mycket uppskattat att få den tiden tillsammans med närmaste chefen och mitt första intryck är att det kommer att bli en bra, trygg och givande tid som traineeanställd.
Att vara trainee innebär att jag inte förväntas göra någon annans jobb utan snarare är den som frågar om allt och ingenting och har anställningen som en fortsättning på praktiken, en utvidgad lärandeprocess inför det kommande yrkeslivet. Jag har en handledare som finns tillgänglig om jag behöver bolla tankar och funderingar och som har det yttersta ansvaret för det arbete som jag utför. Både praktiken och min första dag som trainee skulle jag vilja beskriver som en vadderad väg ut i yrkeslivet. Jag valde att söka en traineeanställning eftersom att jag vet hur viktigt trygghet och individuellt lärande är för att jag i framtiden ska kunna göra ett bra jobb.
Det ska bli spännande att se hur jag lyckas få ihop skola, och terminen med uppsatsskrivande, med en traineeanställning på tjugo procent. Skolan går självklart först, men att få möjlighet att under handledning och mentorskap vara en del av praktiskt socialt arbete vet jag kan ge mig mycket för min personliga och professionella mognad.
Många kollegor var på utbildning idag och därför fick jag närmaste chefen helt för mig själv. Vi två satt större delen av förmiddagen och gick igenom allt från inloggningsuppgifter och sekretess till kontorstrivsel och kaffeautomatsutbud. Det var mycket uppskattat att få den tiden tillsammans med närmaste chefen och mitt första intryck är att det kommer att bli en bra, trygg och givande tid som traineeanställd.
Att vara trainee innebär att jag inte förväntas göra någon annans jobb utan snarare är den som frågar om allt och ingenting och har anställningen som en fortsättning på praktiken, en utvidgad lärandeprocess inför det kommande yrkeslivet. Jag har en handledare som finns tillgänglig om jag behöver bolla tankar och funderingar och som har det yttersta ansvaret för det arbete som jag utför. Både praktiken och min första dag som trainee skulle jag vilja beskriver som en vadderad väg ut i yrkeslivet. Jag valde att söka en traineeanställning eftersom att jag vet hur viktigt trygghet och individuellt lärande är för att jag i framtiden ska kunna göra ett bra jobb.
Det ska bli spännande att se hur jag lyckas få ihop skola, och terminen med uppsatsskrivande, med en traineeanställning på tjugo procent. Skolan går självklart först, men att få möjlighet att under handledning och mentorskap vara en del av praktiskt socialt arbete vet jag kan ge mig mycket för min personliga och professionella mognad.
Terminen har rivstartat
Ny väska till terminsstarten.
Terminen har rivstartat. Jag antar att det känns bra. Om inte annat är det roligt att ha något bekant att göra om dagarna. Samtidigt kommer denna termin på högskola att skilja sig mycket åt då jag har den omtalade C-uppsatsen framför mig. Efter första dagen känner jag absolut att utbildningen har steppat upp en nivå - nu är det allvar! Det blodiga allvaret får också tävlingsmänniskan i mig att vakna till liv. Det blir förhoppningsvis en bra - och rolig - termin, trots att de kommande månaderna i nuläget känns aningen överväldigande.
Terminen har rivstartat. Jag antar att det känns bra. Om inte annat är det roligt att ha något bekant att göra om dagarna. Samtidigt kommer denna termin på högskola att skilja sig mycket åt då jag har den omtalade C-uppsatsen framför mig. Efter första dagen känner jag absolut att utbildningen har steppat upp en nivå - nu är det allvar! Det blodiga allvaret får också tävlingsmänniskan i mig att vakna till liv. Det blir förhoppningsvis en bra - och rolig - termin, trots att de kommande månaderna i nuläget känns aningen överväldigande.
Ett avslutat delkapitel av livet
21 - aug
I fredags avslutade jag ännu ett delkapitel av livet. Jag jobbade sista dagen på min arbetsplats, på sommarjobbet som har varit min vardag under totalt sju veckor denna sommar. Allt känns mest bara bra! (Tänk att faktiskt kunna säga det.) Jag har lärt mig så otroligt mycket om socialt arbete, om myndighetsutövning och om mig själv. Inom mig har en ny bild av verkligheten vuxit fram, baserat på alla de människor som jag har mött under min tid på arbetsplatsen. Där finns ingen ånger eller oro, ingenting jag önskar få ogjort. Att ha fått vara på denna arbetsplats både som praktikant och som sommaranställd har betytt mycket för mig. Jag har delvis funnit min professionella roll samt hittat känslan av trygghet inom socialt arbete. Jag hade inte kunnat få en bättre start på mitt yrkesliv. Jag känner mig tacksam!
I fredags avslutade jag ännu ett delkapitel av livet. Jag jobbade sista dagen på min arbetsplats, på sommarjobbet som har varit min vardag under totalt sju veckor denna sommar. Allt känns mest bara bra! (Tänk att faktiskt kunna säga det.) Jag har lärt mig så otroligt mycket om socialt arbete, om myndighetsutövning och om mig själv. Inom mig har en ny bild av verkligheten vuxit fram, baserat på alla de människor som jag har mött under min tid på arbetsplatsen. Där finns ingen ånger eller oro, ingenting jag önskar få ogjort. Att ha fått vara på denna arbetsplats både som praktikant och som sommaranställd har betytt mycket för mig. Jag har delvis funnit min professionella roll samt hittat känslan av trygghet inom socialt arbete. Jag hade inte kunnat få en bättre start på mitt yrkesliv. Jag känner mig tacksam!
När man har valt rätt utbildning
Terminens sista kurs har påbörjats och i början av juni skrivs hemtentan. Att vara tillbaka i skolan igen efter tre månader ute på verksamhetsförlagd utbildning känns märkligt, samtidigt är jag oerhört taggad och delar glatt med mig av den entusiasm jag känner inför att åter kasta mig in i givande diskussioner på seminarium, lyssna aktivt på föreläsningar och mellan varven uppslukas av intresseväckande kurslitteratur. Ja, jag tycker att det är roligt att plugga - och jag vet att känslan är så stark till följd av att jag har hamnat rätt. (Den känslan är svårslagen!)
Bilder från arkivet
Min syster kan ibland uttrycka förundran över att jag orkar läsa så mycket, att jag håller humöret uppe och att jag går genom min utbildning med ett leende på läpparna. Det fascinerar också mig.
Jag har alltid tyckt om skolan, alltid gillat att läsa och skriva samt haft lätt för mig att analysera och reflektera över tilldelade ämnen. Inte sagt att skolan alltid har varit lätt - i synnerhet inte på högskolan. Samtidigt kan jag se att jag har haft en fördel gentemot många andra, då jag inte upplevt svårigheter och motgångar gällande min förmåga att uttrycka mig i tal och skrift.
Men ändå. Oavsett alla de färdigheter som jag besitter vill jag ändå tro att den största anledningen till att jag går genom min utbildning med ett leende på läpparna är för att utbildningens innehåll tilltalar mig. Det som socionomutbildningen har bjudit mig på de senaste två åren kan på intet sätt klassas som perfekt, men jag har trots det lärt mig så oroligt mycket om samhället, om medmänniskor och om mig själv. Framför allt möjligheten att befinna mig inom det sociala arbetets profession (då jag var ute på verksamhetsförlagda utbildning) var väldigt givande och gav mig kunskap och erfarenhet som jag är otroligt tacksam över att jag har fått.
När man har valt rätt utbildning är det inte svårt att vara glad och entusiastisk. När man har valt rätt utbildning finns en glädje över och en vilja att lägga ner flera timmar i veckan på att tillgodogöra sig ännu mera kunskap. När man har valt rätt utbildning klarar man också av de motgångar som en utbildning kan medföra, till exempel omtentan i den omtalade juridikkursen.
Tidsinställt inlägg, skrivet 2016-05-12.
Bilder från arkivet
Min syster kan ibland uttrycka förundran över att jag orkar läsa så mycket, att jag håller humöret uppe och att jag går genom min utbildning med ett leende på läpparna. Det fascinerar också mig.
Jag har alltid tyckt om skolan, alltid gillat att läsa och skriva samt haft lätt för mig att analysera och reflektera över tilldelade ämnen. Inte sagt att skolan alltid har varit lätt - i synnerhet inte på högskolan. Samtidigt kan jag se att jag har haft en fördel gentemot många andra, då jag inte upplevt svårigheter och motgångar gällande min förmåga att uttrycka mig i tal och skrift.
Men ändå. Oavsett alla de färdigheter som jag besitter vill jag ändå tro att den största anledningen till att jag går genom min utbildning med ett leende på läpparna är för att utbildningens innehåll tilltalar mig. Det som socionomutbildningen har bjudit mig på de senaste två åren kan på intet sätt klassas som perfekt, men jag har trots det lärt mig så oroligt mycket om samhället, om medmänniskor och om mig själv. Framför allt möjligheten att befinna mig inom det sociala arbetets profession (då jag var ute på verksamhetsförlagda utbildning) var väldigt givande och gav mig kunskap och erfarenhet som jag är otroligt tacksam över att jag har fått.
När man har valt rätt utbildning är det inte svårt att vara glad och entusiastisk. När man har valt rätt utbildning finns en glädje över och en vilja att lägga ner flera timmar i veckan på att tillgodogöra sig ännu mera kunskap. När man har valt rätt utbildning klarar man också av de motgångar som en utbildning kan medföra, till exempel omtentan i den omtalade juridikkursen.
Tidsinställt inlägg, skrivet 2016-05-12.
Traineeanställning till hösten
14 - maj
Jag antar att det tar sin tid att hitta tillbaka till orden - att hitta tillbaka till mig själv. Livet har varit omtumlande de senaste månaderna och jag tvivlar på att de kommande månaderna kommer att vara uttråkande. Snarare tvärtom! Igår var jag och besökte ett socialtjänstkontor för att hälsa på mina kommande kollegor. Till hösten börjar jag som trainee hos dem och det ska bli så himla roligt! Jag suktar efter att få lära mig mer om socialt arbete och om mig själv. Framför allt ser jag fram emot att till hösten bli en del av gemenskapen på deras enhet. Bara vid vårt första möte upplevde jag värme, skratt och personlighet hos socialarbetarna. Jag hoppas att det ska bli bra! Det skulle betyda mycket att ha fortsatta framgångar på det sociala arbetets fält.
Jag antar att det tar sin tid att hitta tillbaka till orden - att hitta tillbaka till mig själv. Livet har varit omtumlande de senaste månaderna och jag tvivlar på att de kommande månaderna kommer att vara uttråkande. Snarare tvärtom! Igår var jag och besökte ett socialtjänstkontor för att hälsa på mina kommande kollegor. Till hösten börjar jag som trainee hos dem och det ska bli så himla roligt! Jag suktar efter att få lära mig mer om socialt arbete och om mig själv. Framför allt ser jag fram emot att till hösten bli en del av gemenskapen på deras enhet. Bara vid vårt första möte upplevde jag värme, skratt och personlighet hos socialarbetarna. Jag hoppas att det ska bli bra! Det skulle betyda mycket att ha fortsatta framgångar på det sociala arbetets fält.
Syr på min myndighetsrock
Jag trivs väldigt bra på min verksamhetsförlagda utbildning, men är totalt utmattad när jag kommer hem. Efter tre veckor ute på praktik har jag fått klart för mig att jag måste inta en mer objektiv roll, en myndighetsroll, i mötet med klienter. Som det är nu engagerar jag mig känslomässigt i alla relationer, men jag inser att jag inte kommer palla att jobba inom socialt arbete om jag fortsätter på samma sätt.
Under praktikperioden måste jag hitta min professionella roll och jag har redan börjat sy på min "myndighetsrock". Det är en spännande process och jag ser fram emot att känna mig trygg i osäkerheten.
Under praktikperioden måste jag hitta min professionella roll och jag har redan börjat sy på min "myndighetsrock". Det är en spännande process och jag ser fram emot att känna mig trygg i osäkerheten.
Att möta det verkliga sociala arbetet
Jag har läst fyra terminer av sju på socionomprogrammet och först nu, under min femte termin, möter jag det verkliga sociala arbetet. Sedan igår gör jag min verksamhetsförlagda utbildning på en kommuns beroendeenhet, där klientelen på ett eller annat sätt kan anses ha ett bruk, riskbruk eller missbruk av främst alkohol eller andra beroendeframkallande medel. Efter två dagar vill jag påstå att jag trivs bra. Det känns bra - och för mig är det väldigt viktigt!
Något av det jag var mest rädd för i samband med att gå ut på praktik var att inte känna mig trygg i det nya sammanhanget. För mig är det så viktigt att känna samhörighet, trygghet och gemenskap i min vardag, vilket jag har tidigare erfarenhet av inte alltid är så självklart... Under mina två dagar har jag gått tillsammans med en av mina två handledare och jag beundrar henne så, på många sätt. I mötet med mig, men också i mötet med klienter, är hon professionell och samtidigt personlig. Hon inkluderar mig i sitt arbete och hon gör det på ett ödmjukt sätt. Hon förväntar sig inget av mig, bara att jag är nyfiken och vill lära mig, och hon ser det som självklart att också jag är insatt i alla moment. Det praktiska sociala arbetet är nytt för mig, men det ska medges att jag känner igen en del av arbetet ute på fältet från utbildningen i skolan.
Det som framför allt känns bra efter dessa två dagar är att min handledare bemöter mig med ett leende, är villig att lyssna och verkar tycka det är roligt att ha mig där. Dessutom förmedlar hon ett lugn, vilket gör att stress och oro känns obefogat - trots att situationen på alla sätt är ny och aningen skrämmande. Imorgon väntar nya utmaningar!
Tack för att du läser, kära läsare.
Något av det jag var mest rädd för i samband med att gå ut på praktik var att inte känna mig trygg i det nya sammanhanget. För mig är det så viktigt att känna samhörighet, trygghet och gemenskap i min vardag, vilket jag har tidigare erfarenhet av inte alltid är så självklart... Under mina två dagar har jag gått tillsammans med en av mina två handledare och jag beundrar henne så, på många sätt. I mötet med mig, men också i mötet med klienter, är hon professionell och samtidigt personlig. Hon inkluderar mig i sitt arbete och hon gör det på ett ödmjukt sätt. Hon förväntar sig inget av mig, bara att jag är nyfiken och vill lära mig, och hon ser det som självklart att också jag är insatt i alla moment. Det praktiska sociala arbetet är nytt för mig, men det ska medges att jag känner igen en del av arbetet ute på fältet från utbildningen i skolan.
Det som framför allt känns bra efter dessa två dagar är att min handledare bemöter mig med ett leende, är villig att lyssna och verkar tycka det är roligt att ha mig där. Dessutom förmedlar hon ett lugn, vilket gör att stress och oro känns obefogat - trots att situationen på alla sätt är ny och aningen skrämmande. Imorgon väntar nya utmaningar!
Tack för att du läser, kära läsare.
Axplock #16: När det var ångesten och jag
I november 2012 fick jag äntligen anställning i Stockholm och kunde därför bli sambo med R. Jag kände mig lycklig, så lyckligt lottad! Jag fick anställning på ett café med lunchservering och där gled jag in på en räkmacka - min arbetsgivare visste inte ens mitt personnummer. Det enda jag hade behövt uppge för att få komma och provjobba var mitt namn och min ålder.
Jag kunde i princip ingenting när det kom till caféverksamhet. Visst hade jag jobbat inom service tidigare, varav en sommar på ett café ute på ön, men det här med espressomaskin var helt nytt för mig, liksom servering, kassaapparat och alkoholförsäljning. Min nya arbetsplats välkomnade mig ändå och efter att ha arbetat ett tag började jag få in rutinerna.
Över julen åkte jag och R hem till Göteborg för att fira högtiden tillsammans med min familj och i samma veva ta med oss mitt flyttlass upp till Stockholm. När jag kom tillbaka till vardagen och satte min fot på caféet igen kände jag ganska snabbt att något inte stod rätt till. Mitt leende kändes inte lika självklart som jag mindes det, attityden från arbetsgivare och anställda var en annan och jag upplevde att jag föll sakta. Jag hade svårt att förstå vad som hände, jag visste bara att allt kändes fel.
I februari satt jag på ett café och fikade med en vän. Jag delade med mig av hur det kändes och hennes gensvar var enkelt, "- Säg upp dig då?". Min första reaktion var "- Men så kan jag väl inte göra..?!". Jag, som har behov av stabilitet och kontroll över tillvaron, blev mer eller mindre paff. Va? Kan man säga upp sig? Efter några dagar insåg jag dock att som det nu var hade jag varken stabilitet eller kontroll över tillvaron. Jag upplevde ett kaos.
Februari blev till mars och jag insåg allt tydligare att jag inte mådde bra. Eftermiddagarna var ofta de passen som hade tilldelats mig, därav hade jag sköna förmiddagar hemma. Början på dagen var dock inte som jag först hade hoppats. Ångesten kom smygande. Klockan blev tolv och om en timme var det dags att bege sig till jobbet. Jag fick panik. Under denna period fick R många ledsna samtal från mig. Från klockan tolv och en timme framåt var det standard att jag hörde av mig till honom - gråtandes och med en känsla av hopplöshet. Jag kände mig så himla ledsen!
Det som hade sagts under fikastunden några veckor tidigare hade etsats sig fast och trots att där endast fanns en gnutta livsglädje kvar tog jag mig samman och började söka nya jobb. Det var absolut inte några tiotal jobb per vecka, snarare per månad.
Jag minns att jag stod i återvinningsrummet och grät hysteriskt. Jag som helst undvek att ta den stora gröna avfallsbehållaren och köra bort till soprummet hade denna förmiddag sett det som min möjlighet till en liten stund av frihet. Jag kände mig fängslad på arbetsplatsen. Alla kollad på mig, hade ögonen på mig, kritiserade mig.
I slutet av mars fick jag ett samtal från husfrun på hotellet som jag någon månad tidigare hade sökt arbete på. Hon sa att hon gärna ville träffa mig och frågade om jag ville komma på en intervju. Jag tackade ja och vecka efter sågs vi i hotellets vackra lobby. Känslan jag fick kan bara beskrivas med ett ord. Hemma. Efter att ha pratat med husfrun, fått en rundtur på hotellet och bekantat mig med tanken på att jag kanske skulle börja jobba där kändes det som att vara tillbaka på hotellet i Göteborg, en arbetsplats jag trivdes väldigt bra på. Det fanns dock en hake; den aktuella tjänsten var en deltidstjänst på sjuttiotvå procent.
Vårsolen har vågat sig fram och jag packar upp varor. Eftersom jag ännu inte har förstått huruvida kycklingen ska vara i frysen eller ställas utanför (Det verkar variera från dag till dag.) frågar jag en av cheferna. Det bemötande jag får förändrar allt.
"- Jasmine, vad är ditt problem? Varje gång du packar upp varor frågar du mig var dessa ska vara och jag svarar dig och du bemöter mig med dålig attityd! Vad är ditt problem?!".
Förvånad och förödmjukad ber jag om ursäkt, säger att det inte är min mening att ha en dålig attityd.
"- Vad är ditt problem?!", han upprepar anklagelsen.
Jag säger inget mer. Sen den dagen vågar han inte möta min blick.
Jag kunde i princip ingenting när det kom till caféverksamhet. Visst hade jag jobbat inom service tidigare, varav en sommar på ett café ute på ön, men det här med espressomaskin var helt nytt för mig, liksom servering, kassaapparat och alkoholförsäljning. Min nya arbetsplats välkomnade mig ändå och efter att ha arbetat ett tag började jag få in rutinerna.
Över julen åkte jag och R hem till Göteborg för att fira högtiden tillsammans med min familj och i samma veva ta med oss mitt flyttlass upp till Stockholm. När jag kom tillbaka till vardagen och satte min fot på caféet igen kände jag ganska snabbt att något inte stod rätt till. Mitt leende kändes inte lika självklart som jag mindes det, attityden från arbetsgivare och anställda var en annan och jag upplevde att jag föll sakta. Jag hade svårt att förstå vad som hände, jag visste bara att allt kändes fel.
I februari satt jag på ett café och fikade med en vän. Jag delade med mig av hur det kändes och hennes gensvar var enkelt, "- Säg upp dig då?". Min första reaktion var "- Men så kan jag väl inte göra..?!". Jag, som har behov av stabilitet och kontroll över tillvaron, blev mer eller mindre paff. Va? Kan man säga upp sig? Efter några dagar insåg jag dock att som det nu var hade jag varken stabilitet eller kontroll över tillvaron. Jag upplevde ett kaos.
Februari blev till mars och jag insåg allt tydligare att jag inte mådde bra. Eftermiddagarna var ofta de passen som hade tilldelats mig, därav hade jag sköna förmiddagar hemma. Början på dagen var dock inte som jag först hade hoppats. Ångesten kom smygande. Klockan blev tolv och om en timme var det dags att bege sig till jobbet. Jag fick panik. Under denna period fick R många ledsna samtal från mig. Från klockan tolv och en timme framåt var det standard att jag hörde av mig till honom - gråtandes och med en känsla av hopplöshet. Jag kände mig så himla ledsen!
Det som hade sagts under fikastunden några veckor tidigare hade etsats sig fast och trots att där endast fanns en gnutta livsglädje kvar tog jag mig samman och började söka nya jobb. Det var absolut inte några tiotal jobb per vecka, snarare per månad.
Jag minns att jag stod i återvinningsrummet och grät hysteriskt. Jag som helst undvek att ta den stora gröna avfallsbehållaren och köra bort till soprummet hade denna förmiddag sett det som min möjlighet till en liten stund av frihet. Jag kände mig fängslad på arbetsplatsen. Alla kollad på mig, hade ögonen på mig, kritiserade mig.
I slutet av mars fick jag ett samtal från husfrun på hotellet som jag någon månad tidigare hade sökt arbete på. Hon sa att hon gärna ville träffa mig och frågade om jag ville komma på en intervju. Jag tackade ja och vecka efter sågs vi i hotellets vackra lobby. Känslan jag fick kan bara beskrivas med ett ord. Hemma. Efter att ha pratat med husfrun, fått en rundtur på hotellet och bekantat mig med tanken på att jag kanske skulle börja jobba där kändes det som att vara tillbaka på hotellet i Göteborg, en arbetsplats jag trivdes väldigt bra på. Det fanns dock en hake; den aktuella tjänsten var en deltidstjänst på sjuttiotvå procent.
Vårsolen har vågat sig fram och jag packar upp varor. Eftersom jag ännu inte har förstått huruvida kycklingen ska vara i frysen eller ställas utanför (Det verkar variera från dag till dag.) frågar jag en av cheferna. Det bemötande jag får förändrar allt.
"- Jasmine, vad är ditt problem? Varje gång du packar upp varor frågar du mig var dessa ska vara och jag svarar dig och du bemöter mig med dålig attityd! Vad är ditt problem?!".
Förvånad och förödmjukad ber jag om ursäkt, säger att det inte är min mening att ha en dålig attityd.
"- Vad är ditt problem?!", han upprepar anklagelsen.
Jag säger inget mer. Sen den dagen vågar han inte möta min blick.
Senare samma vecka som chefens utbrott på mig ringde jag till husfrun på hotellet för att fråga om tjänsten fortfarande var ledig. "- Du är så välkommen, det kändes så bra när vi sågs.". Värme, det jag kände var värme. Värme, omtanke och respekt för min person. "- Tack, vad snällt. Jag säger upp mig imorgon.", vilket var precis vad jag gjorde.
Jag hade två veckors uppsägningstid och under denna tid kände jag en stor förändring. Jag kände lättnad. Redan efter en vecka mådde jag så mycket bättre och när jag efter de två veckorna jobbade första dagen på min nya arbetsplats, på hotellet med den vackra lobbyn, började jag min resa tillbaka till tryggheten.
Jag hade två veckors uppsägningstid och under denna tid kände jag en stor förändring. Jag kände lättnad. Redan efter en vecka mådde jag så mycket bättre och när jag efter de två veckorna jobbade första dagen på min nya arbetsplats, på hotellet med den vackra lobbyn, började jag min resa tillbaka till tryggheten.
Med dessa ord avslutar jag detta kapitel av mitt liv.
Vill ni ställa frågor eller lämna ord är ni självklart välkomna att göra detta, antingen genom att kommentera eller via mail, [email protected].
Det blev många ord och tårar, ofta i kombination. Mars 2013.
Ni läsare som fanns med mig under denna tid ska ha stort tack för ert stöd, er värme och er omtanke. Det betydde så mycket.
Ni läsare som fanns med mig under denna tid ska ha stort tack för ert stöd, er värme och er omtanke. Det betydde så mycket.
