Efter ett år som föräldraledig kom jag i september tillbaka till min arbetsplats. Många kollegor uttryckte stor glädje att ha mig tillbaka i tjänst och jag kände mig minst sagt välkommen. Jag förstod att jag har varit saknad utifrån min kompetens, men också som kollega. Jag blev uppriktigt förvånad över den värme som mötte mig. Det betydde mycket att få ett så genuint bemötande. ♥

Jag såg fram emot att arbeta heltid och kombinera den nya vardagen med en liten här hemma, en mjukstart under hösten då R fortfarande är föräldraledig. Att jag skulle bli sjuk hade jag dock inte väntat mig, inte heller att jag skulle behöva vara sjukskriven på deltid. Det känns aningen snopet att inte kunna arbeta full tid, jag som ju hade längtat efter att börja arbeta igen.

I en tillvaro som just nu är turbulent privat är det skönt att ha ett arbete att gå till; ett sammanhang där min sjukdom inte står i fokus, där jag möter kollegor som visar mig uppskattning och där jag faktiskt kan bidra utifrån min yrkesroll. Hemma på min lediga tid blir det tydligt att min sjukdom begränsar mig i vardagen. Jag uppskattar mitt jobb av flera anledningar, en av dessa är att jag får känna mig som en del av ett (medmänskligt) sammahang. Hade jag behövt vara sjukskriven på heltid hade jag med stor säkerhet mått sämre känslomässigt och mentalt. Vikten av att ha ett trivsamt arbete att gå till blir än mer tydligt när andra delar av livet inte fungerar optimalt, i mitt fall en försämrad fysisk hälsa.