Den fina helgen avslutades med en perfekt söndagskväll. Efter några timmar med plugg sjönk jag ner framför teven och lät mig inspireras av en intervju med Jonas Gardell. R satt och spelade med vänner och efter att ha kikat till honom vid datorn anade jag att kvällen skulle bli sen. Då hjärnan var för trött för att absorbera information - i form av text eller rörande bild - satte jag mig i kortmakeriet. Det nya scrapbookingsetet från Ica Maxi inspirerade mig, vilket resulterade i ett robust julkort i naturfärgat, svart och rött. Jag var nöjd, men blev ännu gladare över R's positiva reaktion när jag visade upp det.

Att skapa bidrar med mycket gott i mitt liv - däribland glädje hos andra, mottagaren av ett kort, och för egen del.

Jag hade önskat en mer stabil tillvaro, men jag antar att jag får nöja mig med att i alla fall må okej - stundvis också riktigt bra. Att ständigt ha uppsatsarbetet hängandes över mig gör mig lätt stressad och genererar oro. Samtidigt vet jag att terminen kommer att nå sitt slut, bara två månader kvar. Där finns en märklig känsla av lugn och samtidigt en överhängande stress. Jag skulle vilja beskriva tillvaron som väldigt polariserad, tudelad, svart eller vit. Antingen har jag fullt engagemang och fokus eller så stänger jag av helt och försvinner in i en egen värld. Fullt involverad eller lyckligt ovetande. Jag antar att det är mitt sätt att hitta lugn. Den senaste tiden har jag framför allt haft många lugna kvällar framför teven. Hopkrupen i soffan med dubbla filtar över benen och med en tekopp i handen. Som att jag egentligen inte kan göra något åt känslan, samtidigt som orsaken är så väldigt konkret att jag faktiskt skulle kunna göra hur mycket som helst. Men jag avstår. Det här med att skriva c-uppsats möter ett visst motstånd. Vi skriver om motivation, men jag ska villigt erkänna att min egen drivkraft och energi inte är den bästa.

Efter veckan som har varit, med snökaos, ångest, skolarbete och jobb, kände jag igår för att äta ute. Vi hörde av oss till paret som fått oss att upptäcka glädjen i att äta på restaurang, de som skämde bort mig så mycket på min födelsedag, och tog oss alla fyra in till stan lagom till middagstid. Jag som hade sett så mycket fram emot att äta den goda maten på Vapiano blev minst sagt besviken när det visade sig vara fullt både på Södermalm och i Gamla stan. Vi promenerade därför vidare in till stadskärnan för att till min stora glädje finna ett nyöppnat Vigårda på Vasagatan 14.

Vigårda upptäckte jag första gången i Mall of Scandinavia och blev vid första ögonkastet förälskad i den goda maten, den hemtrevliga miljön, enkelheten och priset. Vigårda erbjuder ett enklare koncept, vilket av de själva beskrivs som "snabbmat med kvalité", där maten imponerar i relation till priset. Miljön är hemtrevlig och välkomnar alla typer av gäster - par, vänner, barnfamiljer, kostymnissar och nyligen introducerade bekantskaper. Ett ställe där det kan njutas av god mat, men också tas både före- och efterdrink. Dessvärre har Vigårda ingen efterrättsmeny, men i mitt fall var jag nöjd efter måltiden.

R ville dock ha något sött efter maten, därför tog vi oss till området kring biografen där vi stannade till på ett fik och njöt av varm dryck och chokladtårta. Kvällen avslutades med stor förundran framför bioduken där Tim Burton's senaste film Miss Peregrines hem för besynnerliga barn visades - så fantastisk. En lyckad kväll!

Jag brukar inte ha svårt för att erkänna min ångest, men idag har det varit tungt.

Ångesten fanns med mig redan i morse och avtog först när jag begav mig ut i vintervädret. Under dagen har Stockholm minst sagt förvandlats till ett vinterland. Fyra decimeter snö har fallit det senaste dygnet, inte undra på att det har varit kaos i (kollektiv-)trafiken. Lyckligtvis hade jag en pluggdag hemma och behövde inte direkt ta mig någonstans. Ångesten gjorde dock att jag tvunget behövde lämna lägenheten och få luft. Promenaden vid lunchtid var behövlig och motiverades främst med att jag behövde ett par nya vinterkängor. Skorna som jag har haft de senaste säsonger har liksom gjort sitt och jag visste att jag behövde köpa mig ett par nya - jag trodde bara inte att det skulle behöva ske så snart. Men jag hittade ett par och blev tillfälligt av med ångesten!

Jag har tagit mig igenom dagen, vilket känns som en bragd. Ångesten som låg och pyrde försvann ut genom dörren i samma stund som R klev in genom den. Dock hann klockan bli sen kväll innan lägenheten omfamnade ytterligare en person. Vi får ta vara på varandra och hoppas att morgondagen bjuder på mer stabilitet och mindre kaos.