Denna tavla är från år 2013. Jag gjorde detta alster av ett axplock av det favoritmaterial som jag då använde för scrapbooking. Resultatet blev en påminnelse till mig själv att dansen en gång i tiden betydde mycket för mig, var ett kärt fritidsintresse. Visst är det fint att denna dröm nu har gått i uppfyllelse..?

3 - okt

Jag lever lätt i det förgångna. För att det stärker min känsla av sammanhang - minnen är värdefulla. För att det som en gång var är en förklaring till varför jag är den jag är, hur det kommer sig att livet har blivit som det är nu. Det förgångna ger mig också perspektiv på det stora hela liksom på livets små egenheter.

 

Det gör att barndomen ligger mig nära. Tonårstiden med ångesten och viljan att passa in är närvarande - just nu är jag glad att den tiden är förbi. Jag väljer att sällan tänka på tider som har varit mindre bra i mitt liv, exempelvis gymnasietiden eller mitt första jobb i Stockholm... Andra perioder av livet återblickar jag gärna. Vissa händelser tänker jag på i princip dagligen, just nu är det Drömresan till USA, lillens födelse och perioden då jag insjuknade i min reumatism. Dessa minnen är förknippade med stunder då jag verkligen har levt. Det har gett perspektiv - på mitt eget liv och på andras. Jag är så tacksam för allt jag har idag.

 

Gemensamt för stunderna jag nyss nämnde är att R har funnits vid min sida. I nöd och lust, det vi lovade varandra i kyrkan inför Gud och församlingen. I lyckorus liksom i livets utmaningar. Han, min R, betyder så mycket för mig. Och så lillen, han är vår skatt och det bästa som har hänt oss. Älskade lillprins. Jag är tacksam för livet!

Under årens lopp har drömmen om ett eget hus växt sig allt starkare. Jag har kommit att inse alltmer definitivt att livet i lägenhet inte passar mig. Jag trivs inte med att ha grannar så nära. Att öppna ett fönster eller balkongdörren för att mötas av uppgifter som hör till grannens snaskiga privatliv är inget jag uppskattar. Jag vill inte behöva vara en del av grannens fest som jag inte är bjuden på men ändå hör tydligt genom golv och öppna fönster. Åren i nuvarande lägenhet (det har gått sju år) har kommit att präglas av oro och irritation, osäkerhet och känslan av att inte kunna ha tillvaron som jag vill. Slutklämmen kom i våras då grannen fick besök av narkotikapolisen...


Drömmen om att få flytta till ett hus har varit blygsam, ja. I maj gick jag på en husvisning spontant. Det huset tackade jag nej till - det var inte för oss. När huset togs bort från Hemnet för att sedan läggas ut på nytt tog jag med mig R på visning. Under mitt andra besök i huset bestämde jag mig och inom en vecka hade vi skrivit kontrakt efter att ha vunnit budgivningen. Då hade vi även kommit längre i vår process att sälja vår lägenhet. Under juli månad var det med påtaglig nyfikenhet och viss oro vi stod vid sidan av och hoppades innerligt på att få vår lägenhet såld. Det lyckades och när augusti tog sin början kunde vi på riktigt glädjas åt att bli husägare!

 

Det är med stolthet och ett sånt där härligt sug i magen som vi inom kort flyttar till det lilla gula huset med en blomstrande trädgård. Till vårt gula hus. Det är väl egentligen aldrig passande att ta ett bolån på flera miljoner, men det är en satsning för att få livet vi önskar. Det är vår tid nu - jag och R är redo att tillsammans ta nästa steg i livet. Jag är färdig med livet i lägenhet, så färdig med att ha grannar som upplevs leva alltför nära inpå. Och runt huset har vi en trädgård - bara det gör mig lycklig i själen.

Tidsinställt inlägg, skrivet den 2022-09-06.

Föräldraledigheten i samband med att lillprinsen föddes tog för min del slut i september förra året. Det var med visst vemod jag återgick till arbetet. Där och då kändes det så definitivt att lillen började bli stor och att tiden med bebis var slut. Det senaste halvåret har jag dock fått uppleva en hel del av det där gosiga och varma som jag uppskattade under året hemma med en liten. Det finns dagar då jag är planerat föräldraledig, exempelvis då vi hade ett inbokat BVC-besök, eller då jag är hemma från jobbet för att ta hand om en sjuk lillprins. Det finns stunder i vardagen på kvällar och helger då tiden finns för extra mycket gos. Jag tar de där barnvagnspromenaderna också nu som förvärvsarbetande. Vi leker och fikar i parker, precis som i fjol. Jag inser alltmer att det jag tyckte så mycket om med att vara föräldraledig inte har så mycket med just ledigheten att göra - det är livet som småbarnsföräldrar jag tycker om. Och livet med en liten tar ju inte slut bara för att en längre period av föräldraledighet gör det.

Bild från en av de där dagarna som småbarnsförälder.

De där dagarna likt då jag var föräldraledig får jag uppleva gång på gång, bara i en annan omfattning och med en liten kille som blir allt större för var dag som går. Nu väntas varmare dagar och om några månader sommarsemester. Framöver kommer jag att ges många dagar som liknar fjolårets och då får jag återigen uppleva hur det är att ha hela dagar med en liten hos oss. Vi är ju en familj, det är livet som småbarnsföräldrar jag lever nu, och det betyder mycket för mig.

Tänk, det har snart gått ett år sedan vi blev föräldrar till en liten prins. Dagarna inför hans ankomst till världen var dock långa - och många. För ett år sedan hade vi bebis-längtan i karantän utan några som helst tecken på att bebis ville komma ut. Det visade sig att vi skulle få vänta ytterligare tretton dagar efter dagen för beräknad förlossning. Det var värt den väntan! Vi har en så fin liten kille hos oss, snart ett år gammal. Det är med värme som jag än en gång delar med mig av en omtyckt bild från gravidfotograferingen - det gör mig så glad att ha denna speciella tid i livet fångad på bild. ♥


Tidsinställt inlägg, skrivet den 2021-09-10.

Idag är det på dagen ett år sedan vi fotograferades med min växande mage i fokus. Då visste vi inte att det var just lillprinsen som låg där inne. Tänk, det har redan gått nio månader sedan han kom till världen. Att fotograferas av Yasmine var en minnesvärd upplevelse. Så här i efterhand uppskattar jag verkligen att ha bilderna från gravidfotograferingen att se tillbaka på. Bilderna blev dessutom så magiskt fina!

Gravidfotografering, 27 juni 2020.

Fler bilder från gravidfotograferingen kan du se här och här.

Mors Dag kändes i år lite extra speciell då det var min första som mamma! Denna dag, liksom alla andra dagar, kände jag mig tacksam för det som livet har gett oss; en lillprins. Vår prins är redan åtta månader och han ger oss sitt leende och härliga skratt dagligen. Han är glad i mat, nyfiken på sin omgivning, social samt trivs i sin vagn. Han har fortfarande svårt att komma till ro om kvällarna, men jag vill tro (och hoppas) att allt har sin tid och att han framöver kommer ha lättare att somna gott för natten. Utan honom hade livet med största sannolikhet inte känts lika meningsfullt. Jag är så glad för honom. ♥

18 - mars
De första fyra månaderna efter förlossningen var som en existentiell dimma. När tröttheten kom över mig hade jag lätt till tårar. Tankarna på livet var övermäktiga, min plats på jorden upplevd ur balans och rädslan för att förlora vår lillprins stor. Mina perspektiv på tillvaron, förlossningen, mig själv och värden i livet var inte alltid realistiska. Det kändes som att mina känslor dagligen spelade spratt med mitt intellekt. Jag fick höra att kejsarsnitt var ett stort ingrepp, en operation vars återhämtning skulle tas på allvar. Själv hade jag inte speciellt ont och barnvagnen behövde ganska snart bäras upp och ner i trapphuset om jag skulle kunna lämna lägenheten (då R inte var hemma). Det var istället snittytan i sig som oroade mig, så pass obehagligt tyckte jag att det var att jag grät nästan varje kväll den första tiden.

Att bli förälder för första gången - och dessutom vara föderska till familjens första barnbarn - gav mig en annan bild av mina egna föräldrar. Det var rörande att se. Samtidigt tvingades jag se på mig själv och min egen roll i familjen på ett annat sätt. Jag hamnade i skymundan i förmån för lillprinsens stjärnglans. Det kändes okej och inledningsvis var det ganska skönt att kunna gömma hormonerna, tröttheten och det emotionella kaoset bakom en väldigt liten individ som gjorde alla runt omkring sig väldigt glada.

Med liten i fokus försvagades samtidigt min upplevelse av att jag var en egen individ, utöver att vara lillens mamma. Min redan svaga känsla av sammanhang blev ännu svagare. Utan lillen skulle jag inte vara någonting. Utan honom skulle jag inte ha något att leva för. Jag vet att det låter dramatiskt, men det var så jag kände. Längtan efter barn hade varit påtaglig och jag kunde innan han kom till världen känna att dagar passerade utan mening. Att ha en liten hos oss gjorde att jag i alla fall hade uppgiften att ta hand om honom, en uppgift som inte skall underskattas.

När lillen var fyra månader släppte det där emotionella kaoset inombords och den mentala dimman lättade en aning. Jag sökte mig utanför hemmet alltmer och hade ork att gå emot en initial (negativ) känsla. Samtidigt fanns där inte många sammanhang att söka sig till, med anledning av rådande pandemi. Min känsla av sammanhang förblev svag. Att dagligen promenera utan mål fick mig att känna mig ensam. Att inte kunna knyta nya gemenskapet lika enkelt blev en utmaning. Den där drömmen om att vara "lattemamma" mötte faktiskt och konkret motstånd. Känslan av utanförskap växte. Och jag kom inte helt ur de där jobbiga känslorna som jag burit med mig under hösten.

De där tankarna på att delar av livet inte hade någon större betydelse kvarstod. Och det gjorde mig ledsen att jag kände så, jag som ju hade allt jag önskade, däribland en fantastisk lillprins. I praktiken tog sig känslorna uttryck i att tid inte spelade någon roll. Att vara ute på promenad fick ta sin tid. Ville lillen leka fick klockan gå. Vad som behövde göras fick lätt vänta. Tiden tappade sitt värde. Det fick mig att ifrågasätta också mitt eget värde, mitt liv och min tid. Samtidigt var det ganska skönt att känna så som mamma till en bebis. Det gjorde att jag inte kände mig stressad med beaktan av vad klockan visade. Men återigen, vad blev min tid värd..?

Sex månader efter förlossningen kan jag fortfarande uppleva den där mentala dimman. Dagligen har jag existentiella tankar som ifrågasätter delar av livet och dess betydelse. Det är i stunder tungt, samtidigt finner jag så klart ljusglimtar (däribland av vårsol och lillens härliga skratt). Jag uppfyller inga kriterier för psykisk ohälsa så som allvarlig oro och ångest eller depression, jag är helt enkelt bara existentialist... Det har jag nog alltid varit, bara det att mammarollen har gett mig en ytterligare dimension att åskåda från samt att tiden för reflektion inte är lika generös som innan vi blev föräldrar till en liten. Förhoppningsvis lättar den mentala dimman snart.

Hur jag har mått under det första halvåret sedan lillprinsen kom är värt att komma ihåg, framför allt om vi går med längtan och senare i väntan på ytterligare ett barn.

23 - feb
När jag ser på lillprinsen kan jag bli tårögd. Han är så fin och jag är så oerhört tacksam över att vi har fått honom! Han är en så viktig del av vår familj, av livet. Inte mycket annat tycks spela någon roll. Jag har skrivit det förut; väntan på en liten och senare lillens ankomst till världen har fått mig att hantera pandemin bättre än jag hade gjort utan honom. Han ger mig ett syfte. Sammanhangen som mamma är dock aningen begränsade i jämförelse med hur livet kunde ha varit utan pågående pandemi. För det mesta är jag glad. Andra dagar är rädslan för att förlora lillprinsen stark och jag tänker tillbaka på förlossningen och de efterföljande dygnen. Där fanns inte risken att han skulle dö, ändå blev livets skörhet så påtaglig under de där dygnen vår familj tillbringade på neonatal-avdelningen... Minnet ger mig en obehaglig klump i magen.

Vissa tankar och känslor kan anses olämpliga. Det är just dessa tankar som kanske gör mest ont. Ändå finns de där; flyktiga för stunden och samtidigt kvar i tanken långt därefter... Det är inte helt självklart att jag delar med mig av följande, men efter återkommande fundering under våren väljer jag att skriva nedanstående. Kanske finns det fler som känner eller har känt som jag. Jag vill tro att känslan är lättare att acceptera om man inte känner sig ensam i den. För egen del har tiden hjälpt mig att få nya perspektiv.

Vid vinterns vårkant meddelade min chef att två kollegor skall gå på föräldraledighet efter sommaren. Jag var inte en av dessa. Fåtal kollegor hade sina aningar om att jag skulle vara en av dem, men i detta skede hade vi ännu inte gått ut med att vi väntar en liten. Jag höll hemligheten till stor del för mig själv. Dagen då jag fick veta att jag inte skulle vara den enda gravida i min arbetsgrupp var av oförklarliga skäl tung och gjorde mig ledsen. Jag kände ett uns av förakt samtidigt som jag så klart gladdes åt mina kollegors vägnar. Jag kände mig också så oerhört tacksam för livet som gett mig gåvan att också få vara gravid. Min längtan efter en familj hade funnits med mig de senaste åren, inte sagt att vi hade försökt bli gravida så länge...

Jag skämdes för tankarna och känslorna. Det kan anses oattraktivt att vara avundsjuk på andras gravidlycka. Samtidigt insåg jag där och då hur viktig min egen graviditet var för egen del. En växande längtan - och snart en växande mage!

När jag några veckor senare gick ut med min egen graviditet i arbetsgruppen möttes jag av glädje från kollegor. Det värmde och jag kände en viss gemenskap med de två andra kollegorna som också väntar en liten. Min avundsjuka försvann och jag kunde istället glädjas åt att ha kvinnor i min vardag att samtala om graviditeten med.

Jag är så klart inte den enda gravida just nu, det blir jag varse om dagligen. Ändå upplever jag att känslan som jag har försökt beskriva ovan återkommer - oförklarligt och skamligt nog. Det är som att min egen graviditet inte förblir "speciell" (för det är den ju för oss) om jag inte har "ensamrätt" på att vara gravid. Dumt, jag vet, men det är så det kan kännas. Om och om igen har jag upplevt känslan.

Och om och om igen har jag fyllts med värme gentemot den andra gravida kvinnan då jag delgett att vi också väntar en liten. Resultatet har många gånger blivit att jag känner samhörighet och att vi delar erfarenheter av hur vi upplever våra respektive graviditeter. Det är fint och uppskattat.

För egen del har jag bara några veckor kvar av min graviditet. Jag känner stor förväntan och samtidigt viss oro. Mest orolig är jag för att något skall hända med bebisen under återstående graviditet, vid förlossningen eller under barnets första år (och så klart under livet framöver). Oron grundar sig i rädslan för att förlora ett barn samt i rädslan för att inte kunna bli gravid igen (om jag så önskar). Då kommer jag med säkerhet känna ett ännu större förakt för andra gravida. Och för det kan jag känna skam.

Vissa delar av livet betyder så mycket, är så pass meningsfulla eller djupt rotade, att reaktionerna inte alltid står i proportion till saken i sig. Kanske kan det vara en förklaring till känslan jag har försökt beskriva...

14 - aug
När arbetet och vardagen drar igång blir det tydligt för mig att jag hör till i detta sammanhang som jag har skapat mig. Däribland blir jag medbjuden att äta lunch med en före detta kollega och jag visas dagligen uppskattning av kollegor. Jag får bevis på att jag hör till. Och det gör mig så oerhört glad. Och tacksam.

Jag kan fortfarande förundras över ovanstående, vilket jag även tidigare har skrivit om. Läs senaste inlägget här. Att höra till har inte alltid varit självklart för mig. I synnerhet under åren på gymnasiet var jag ofta ensam, det var knappt så att övriga elever hejade på mig i korridoren...

4 - mars
Rädd för att bli lämnad kvar. Bli övergiven. Rädd för att stå utan någon. Rädd för att visa uppskattning, att uttala tacksamhet högt. Rädd för att binda mig till följd av risken att förlora en käraste. Rädd för att skaffa barn och riskera att förlora en person jag håller kär. Rädd för att skapa, leva, eftersom att allt som är kan gå förlorat. Vill att någon håller om, men vill samtidigt inte uppleva då personen släpper taget.

Sedan jag senast delade med mig av ord till er har existentiella frågor snurrat i mitt huvud. Skört, jag känner mig naken. Samtidigt vet jag att det är just dessa frågor som berörs alltför lätt till följd av att man är människa.

28 - okt
Mitt i Hagas hjärta. Jag har slagit mig ner vid ett inträngt bord på ett café i Haga. Fullsatt, minst sagt. Jag hade tur som fick plats. Ett större sällskap hade varit svårt att placera, men idag är det bara jag. [...]

Det var länge sedan jag var här. Var det ett halvår sedan tro? Jag minns inte. Detta café som för mig symboliserar början på det fina livet. Minnet av att jag och mamma åt stor kanelbulle och pratade om en första dag på skolan i stan. Högstadiet. Jag var tolv år. Hur de stora bullarna blev en tradition som upprepades året efter, då med annat sällskap. Hit har jag tagit R och min syster. Hit har jag tagit vänner under en tid som är förbi. Hit har jag gått själv, för att få andas. Hade jag bott kvar i Göteborg hade jag garanterat gått hit oftare, inte nödvändigtvis under en löningshelg. Men jag är mest glad över att ha kommit hit - och att jag fick plats, trots att caféet är mer eller mindre fullsatt. Jag njuter av tiden på egen hand - långt borta från vardagen. De kommande två timmarna ska jag mumsa på "bountybrownie" med grädde och bär samt avnjuta en värmande caffe latte.


[...]

Sorlet på caféet har lugnat sig. Skönt. Kvar sitter jag och några sällskap till. Nya har tillkommit. Andra har traskat vidare längs kullerstensbelagda gator. Självklart. Caféet är inget hem, bara en andningspaus för mig. Det är här jag drar djupa andetag. Andas in doften av nybryggt kaffe och nybakade småkakor i storlek extra large. Snart dags också för mig att traska vidare. Innan dess ska jag ta fler andetag och läsa några sidor till.

Jag blev utmanad av Emelie att framhäva det jag gillar bäst med min kropp.

Under mina år i bloggvärlden har jag berört ämnet kroppssyn och självuppfattning, däribland Det är okej att vara mullig samt Rädslan för fulhet. Utifrån en tillbakablick i arkivet verkar det som att jag kämpade mest med mig själv och min självbild under gymnasieåren, kanske för att jag kände mig som mest utanför sammanhanget just då. Också idag kan jag uppleva mig ha en alltför kritisk blick på mitt utseende. Vissa dagar kan jag ha svårare att acceptera mig själv och min kropp, andra dagar går jag med huvudet högt och tycker jag är vacker.

Detta gillar jag bäst med min kropp:

♥ Mina bröst. De må vara mindre och sällan utan skönhetsfläck, men jag älskar dem ändå. Redan som ung var jag mycket stolt över dem, läs här.

♥ Mitt blonda långa hår. Det får jag ofta beröm för.

♥ Mina smala handleder. Underarmar och handleder överlag tycker jag är vackert. Skulle jag någon gång skaffa en tatuering skulle den med stor säkerhet bli en detalj just där, på min vänstra handled.

♥ Mina nyckelben. Jag gillar att de syns, trots att jag inte är vidare smal.


... Som ni kanske kan utläsa är jag fortfarande inte helt bekväm med min kropp, men jag försöker förändra den synen på mig själv. Genom att publicera självporträtt utmanar jag mig själv - det tar alltid emot att visa upp tillfällen då jag (mer eller mindre bra) har fångats på bild. Men jag vet att det bara är min fåfänga, det är i alla fall vad jag vill tro. Det sista är en tanke som vittnar om osäkerheten som kvarstannat.

Anta gärna utmaningen - för din positiva självbilds skull. Du är vacker!