Om andras gravidlycka
Vid vinterns vårkant meddelade min chef att två kollegor skall gå på föräldraledighet efter sommaren. Jag var inte en av dessa. Fåtal kollegor hade sina aningar om att jag skulle vara en av dem, men i detta skede hade vi ännu inte gått ut med att vi väntar en liten. Jag höll hemligheten till stor del för mig själv. Dagen då jag fick veta att jag inte skulle vara den enda gravida i min arbetsgrupp var av oförklarliga skäl tung och gjorde mig ledsen. Jag kände ett uns av förakt samtidigt som jag så klart gladdes åt mina kollegors vägnar. Jag kände mig också så oerhört tacksam för livet som gett mig gåvan att också få vara gravid. Min längtan efter en familj hade funnits med mig de senaste åren, inte sagt att vi hade försökt bli gravida så länge...
Jag skämdes för tankarna och känslorna. Det kan anses oattraktivt att vara avundsjuk på andras gravidlycka. Samtidigt insåg jag där och då hur viktig min egen graviditet var för egen del. En växande längtan - och snart en växande mage!
När jag några veckor senare gick ut med min egen graviditet i arbetsgruppen möttes jag av glädje från kollegor. Det värmde och jag kände en viss gemenskap med de två andra kollegorna som också väntar en liten. Min avundsjuka försvann och jag kunde istället glädjas åt att ha kvinnor i min vardag att samtala om graviditeten med.
Jag är så klart inte den enda gravida just nu, det blir jag varse om dagligen. Ändå upplever jag att känslan som jag har försökt beskriva ovan återkommer - oförklarligt och skamligt nog. Det är som att min egen graviditet inte förblir "speciell" (för det är den ju för oss) om jag inte har "ensamrätt" på att vara gravid. Dumt, jag vet, men det är så det kan kännas. Om och om igen har jag upplevt känslan.
Och om och om igen har jag fyllts med värme gentemot den andra gravida kvinnan då jag delgett att vi också väntar en liten. Resultatet har många gånger blivit att jag känner samhörighet och att vi delar erfarenheter av hur vi upplever våra respektive graviditeter. Det är fint och uppskattat.
För egen del har jag bara några veckor kvar av min graviditet. Jag känner stor förväntan och samtidigt viss oro. Mest orolig är jag för att något skall hända med bebisen under återstående graviditet, vid förlossningen eller under barnets första år (och så klart under livet framöver). Oron grundar sig i rädslan för att förlora ett barn samt i rädslan för att inte kunna bli gravid igen (om jag så önskar). Då kommer jag med säkerhet känna ett ännu större förakt för andra gravida. Och för det kan jag känna skam.
Vissa delar av livet betyder så mycket, är så pass meningsfulla eller djupt rotade, att reaktionerna inte alltid står i proportion till saken i sig. Kanske kan det vara en förklaring till känslan jag har försökt beskriva...
Jag kan på ett sätt förstå vad du menar även om jag inte har barn. Även om det är speciellt för er så blir det en lycka som man kanske vill ha för sig själv även om man glädjas för andra <3
Även om jag inte vet hur det är att vara gravid kan jag förstå hur du tänker och att du känner som du gör! Det är ett velande i huvudet, man är glad för den andres skull såklart men ändå är det något som tar emot. Jag hoppas i alla fall att det inte kommer tynga dig för mycket utan fokusera på din graviditet och den lyckan som det ger dig/er <3 KRAM
Förstår vad du menar och tänker att alla våra känslor ändras och humöret är som en berg och dahlbana. Så att man tänker så ibland kan jag tycka är förståeligt :)
Förstår nog hur du menar, även fast jag inte kan sätta mig in i situationen ❤️ Men jag säger också som Emma Engström att du inte ska ge dig själv kritik för att du känner som du gör, det är okej. Alla känslor är okej ❤️ Kram på dig!
så bra att du delar med dig om detta, när jag väntade Theodor var vi 5 på jobbet som var gravida! :o
Det är säkert hormonerna som visar sig i dina känslor. Jag blev tvungen att göra abort i samband med att jag fick veta att jag var tvungen att operera bort halva min sköldkörtel. Jag hade genomgått undersökning med radioaktivt jod innan jag upptäckte att jag var gravid och det var så otroligt hemskt att jag fick välja mellan att genomgå en hel graviditet med ett foster som hade utsatts för radioaktivt jod och som det var stor risk för att det skulle få allvarliga skador och skjuta upp min operation eller att jag skulle opereras och bli tvungen att göra abort. Med tre små barn hemma redan så blev valet abort, men jag mår fortfarande dåligt av att jag var tvungen att välja bort mitt barn. Tiden efter aborten såg jag lyckliga gravida kvinnor överallt och jag hatade dem verkligen för att de fick behålla sina barn. Nu känner jag inte så längre när jag ser någon med en vacker bebismage och några år efter aborten fick jag min yngsta son som fyller 18 år idag. Hormonerna spökar för oss när vi hamnar i situationer som rör vår roll som mamma 💖 Stor kram 💖
Jag kände faktiskt likadant innan jag blev gravid för jag hade en sådan längtan. Tror att det är väldigt vanligt för många. Så starkt skrivet av dig. <3 Kramis
Med alla extra hormoner man får vid en graviditet så är världen och tänkandet inte som förut... Ingen rår för det och tankar är tankar.. Jag var 16 när jag blev gravid, ingen att dela det med, som 16 år är man bekymmersfri och det fanns inte på min världskartan att oroa mig om ett friskt barn skulle födas eller förlossning, klart allt skulle gå bra... Sonen föddes på två timmar efter första värken, höll på att få honom hemma...Så det blev ambulans.. Hade ju hört att det skulle ta minst 12 timmar innan barnen föds.. Min dotter som föddes när jag var 31 tog 3 minuter, hade skrivit in mig själv på BB 4 dagar tidigare då vi bodde långt ut på bonnlandet (man kunde göra det då om man var orolig).. Var graviditet, var förlossning, alla tankar som far genom våra huvuden ska få finnas och så bra att du delger dina ❤️ Men det är ju också så att man hamnar i en lycklighetsbubbla, med tvivel ibland, jag, Jag är ju denna tid viktigast på jorden när jag/vi ska få ett efterlängtat barn, något som alltid kommer att förändra våra liv... Skönt att någon uttrycker sina känslor på sin blogg... Kram ❤️
Det är inte en speciellt ovanlig känsla du beskriver. Tror den är mer vanlig än ovanlig faktiskt.
Jag tror dessa känslor är mycket mer vanliga än vad man tror. Jag tror att skamkänslorna att ha dessa känslor är den största orsaken till varför ingen pratar om dem och man därför känner sig ensam. Jag kan uppleva liknande könslor i andra sammanhang.
Håller tummarna att allt går bra nu det sista inför förlossningen och sedan efter också ❤️
Kram
Det är inte fel att känna som du gör. Kan inte sätta mig in i din situation eftersom jag inte kunde bli gravid. Ta hand om dig. Kram.
Alla känslor är Ok känslor och jag tror absolut inte att du är ensam om dem heller<3
Starkt att du väljer att dela med dig!
Kramar
Fina du, det är hundra procent okej att känna. Alla känner. Stor kram ❤️
Jag känner inte detsamma som du gör, men jag förstår känslan ändå! Det är så svårt att förklara ens känslor ibland som dyker upp och det är fullkomligt normalt att få känna att man vill vara ensam i sin graviditet <3
Svar; tack snälla fina du <3
Jo, men vi är väldigt intresserade av att få reda på könet innan födseln och det får vi veta i augusti härligt nog. Längtar så mycket tills dess! Ni vet inte vad det är för kön? :)
