Ambivalent kan vara ett bra ord för att beskriva mig och min upplevda tillvaro. Jag känner total avsaknad av ro i kroppen, jag finner inte harmoni nog att sätta mig ner och reflektera och jag vågar inte stanna upp och tänka, för då är jag säker på att jag faller. Jag gillar det inte. Samtidigt får man göra det bästa utav det. Skolan är stressande för att jag saknar kontroll och för att jag inte förstår och inte heller känner mig förstådd. Med i ekvationen finns också en upplevd sårbarhet inför motstånd, vilket med säkerhet beror på var jag befinner mig mentalt. Jag har sådan brist på lugn inombords att hela världen tycks storma! Det kommer att bli bättre, det vet jag. Just nu försöker jag bara ta en dag i taget och fylla dagarna med sånt som gör mig glad. Det kunde ha varit så mycket värre, men vardagen känns ändå mödosam.

I våras skrev jag om att gå i säkra fotspår. Då såg jag fram emot hösten och att åter vara student med lektioner i skolan och kurslitteratur att ta mig an. Väl framme i september känner jag mig inte alls så säker. Skolan kräver mer tid och motivation än jag kan ge och inombords är känslostormarna konstanta. Jag finner inte ro. Aldrig får ett vissnat höstlöv falla till marken. Alltid finns där en vindpust som sveper in, som dansar sig genom högen med löv och skapar oordning i det som skulle föreställa ett försök till mindre kaos. Dessa säkra fotspår är svåra att återgå till. Jag upplever att jag måste ta allt större kliv för att hänga med. Det gör mig frustrerad. Jag vet att jag har kapacitet att kämpa [ganska mycket] hårdare, men ärligt talat har jag ingen lust...

I våras nämnde jag lite kort om vad som väntar mig i höst, läs här, och i samband med att höstterminen har kommit igång har jag också påbörjat min traineeanställning på ett socialkontor, första dagen var idag. Då min praktikplats och arbetsplats under sommaren inte hade möjlighet att ta emot en trainee denna termin har jag istället fått en traineeanställning hos en annan kommun. Liksom tidigare har jag personer med beroendeproblematik som min främsta målgrupp och på denna arbetsplats får jag dessutom möjlighet att möta ytterligare sociala problem inom mitt arbetsområde.

Många kollegor var på utbildning idag och därför fick jag närmaste chefen helt för mig själv. Vi två satt större delen av förmiddagen och gick igenom allt från inloggningsuppgifter och sekretess till kontorstrivsel och kaffeautomatsutbud. Det var mycket uppskattat att få den tiden tillsammans med närmaste chefen och mitt första intryck är att det kommer att bli en bra, trygg och givande tid som traineeanställd.

Att vara trainee innebär att jag inte förväntas göra någon annans jobb utan snarare är den som frågar om allt och ingenting och har anställningen som en fortsättning på praktiken, en utvidgad lärandeprocess inför det kommande yrkeslivet. Jag har en handledare som finns tillgänglig om jag behöver bolla tankar och funderingar och som har det yttersta ansvaret för det arbete som jag utför. Både praktiken och min första dag som trainee skulle jag vilja beskriver som en vadderad väg ut i yrkeslivet. Jag valde att söka en traineeanställning eftersom att jag vet hur viktigt trygghet och individuellt lärande är för att jag i framtiden ska kunna göra ett bra jobb.

Det ska bli spännande att se hur jag lyckas få ihop skola, och terminen med uppsatsskrivande, med en traineeanställning på tjugo procent. Skolan går självklart först, men att få möjlighet att under handledning och mentorskap vara en del av praktiskt socialt arbete vet jag kan ge mig mycket för min personliga och professionella mognad.