Större kliv

I våras skrev jag om att gå i säkra fotspår. Då såg jag fram emot hösten och att åter vara student med lektioner i skolan och kurslitteratur att ta mig an. Väl framme i september känner jag mig inte alls så säker. Skolan kräver mer tid och motivation än jag kan ge och inombords är känslostormarna konstanta. Jag finner inte ro. Aldrig får ett vissnat höstlöv falla till marken. Alltid finns där en vindpust som sveper in, som dansar sig genom högen med löv och skapar oordning i det som skulle föreställa ett försök till mindre kaos. Dessa säkra fotspår är svåra att återgå till. Jag upplever att jag måste ta allt större kliv för att hänga med. Det gör mig frustrerad. Jag vet att jag har kapacitet att kämpa [ganska mycket] hårdare, men ärligt talat har jag ingen lust...

Hoppas att du får motivation. Kram.

Håll ut vännen! Det blir bättre <3

Kämpa..!! kram

Å vad jobbigt att känna så :(( Hoppas verkligen det vänder för dig..

vad jobbigt :)

Jobbigt.. Kämpa på allt blir bra!

Åh, som jag känner igen mig. Och så tungt det är.
sv: Tack för dina kommentarer och kramar <3

åhh hoppas att det vänder snart, det ordnar sig ska du se. ♥ SV: tack för dina fina ord. Jag blir så glad ska du veta. :D kram

kämpa på!!♥