Här, norr om skärgården på Västkusten, kommer hösten som ett slag i ansiktet. Här, femtio mil hemifrån, hann den sena sommaren inte i tid. Sensommar är inget begrepp på denna ort. Beklagligt tycker jag som älskar sensommarkvällar med ljummen bris på brunbränd kind...

Men här, med Östersjön som granne, är hemma nu och här, med huvudstaden på pendlaravstånd, trivs jag. Trots brist på sensommar och höst redan under septembers första dagar. Allt har sin charm, så också en plats på långt avstånd från barndomens ö.

Det är tre månader kvar till jul och är man sugen på att skicka eller ge bort handgjorda julkort är det dags att börja skapa nu. Tro mig, det tar sin tid att knåpa ihop unika kort. Jag har börjat lite smått, idag gjorde jag mitt tredje för i år. Liksom tidigare år tycker jag att det här med julkort är svårt, men jag försöker att finna inspiration genom att köpa designark designade för just juletid. Håll tummarna för att det blir fler - och kolla under tiden in Kortmakeriet.

19 - sep
Jag är rädd för att minnen och obehag ska komma över mig. Kanske borde jag besöka caféet för att få ett tydligt avslut, och en fortsättning. Samtidigt var jag säker på att dagen då jag lämnade tillbaka de randiga tröjorna och i utbyte fick ett anställningsintyg var det tydligaste av avslut. Jag kanske hade fel... När höst - och framför allt kylan - kommer allt närmare börjar jag känna rädsla; minnena kommer nära. Det vore fint om minnena från vintern kunde ersättas med en annan känsla. Studier till våren vore kanske något; för att få tankarna på annat håll.

Insikten kom till mig som i ett trollslag; jag vet vad jag vill läsa! När hösten nu är här börjar jag känna mig uttråkad - ett tecken på att det är dags att gå vidare. Jag trivs bra på mitt jobb, men efter att under ett års tid ha jobbat med arbeten som inte kräver utbildning har jag fått perspektiv. Jag vet att jag kan bli duktig inom ett område, det har jag fått bekräftat många gånger. Och varför inte satsa på det man brinner för, om man har den möjligheten? Det är egentligen ingen fråga, snarare något som jag konstaterar.

Skrivandet har länge varit en passion för mig och kommer så att vara resten av livet. Intresset för människor har också funnits med mig länge, men det är först på senare år - den senaste tiden - som jag har noterat att mitt tänk ofta kretsar kring individen i sammanhanget. Därför vill jag, med lite hjälp och önskan, utbilda mig till socionom eller liknande och inrikta mig på unga individer, de kriminellas världsuppfattning och framtid samt kämpa för att ändra samhällets syn på det som många blundar för. Och kanske, om jag är riktigt ambitiös, kan jag göra ett avtryck, visa för omvärlden med hjälp av mitt skrivande, att samhället behöver ställa upp. Vi måste våga se.

Vi gick ut på promenad och vi talade om situationen som råder inom våra fyra väggar. Han sa att han förstod. Jag sa att jag vill fortsätta, men att vi får låsa om oss så att ensamheten inte kommer åt mig. Han tog mig på allvar, jag hoppas att han också förstod att jag älskar honom. Han är fin. Det blir bättre.

Samboskap är svårt. Det är en ny situation, inte en självklar alla gånger. Ett år har passerat, ett år har gått sedan R fick lägenheten. Några månader senare flyttade jag in på heltid. I november fick jag ett jobb, efter att ha sökt hundra. I slutet av hösten gick det första flyttlasset, jag flyttade hemifrån. Sen dess har livet förändrats; drastiskt och många gånger om. Jag har haft två jobb, jag har varit väldigt ledsen, vissa dagar har jag svävat på rosa moln, jag har lärt mig att sköta ett eget hushåll och jag har blivit bortskämd med kärlek varje dag. Men allt är inte som jag förväntade mig, ingenting är som jag kunde tro. För när verkligheten kommer ikapp en är man inte lika tuff. För när fantasin skenar iväg är det viktigt att ha någon som håller en fast, strandad på marken. Och när det väl gäller är det nödvändigt att ha någon som bara finns vid ens sida. Och för mig, i detta nu, är det R. Det blir bättre.

God morgon världen! Klockan är strax efter tio. Jag sitter på balkongen med uppdukad frukost och glatt humör. Fullt påklädd dessutom; jag har redan varit i närbutiken och handlat. I första hand för att lägga ett brev på gula lådan intill innan dagens sista tömning och när jag ändå var där passade jag på att ta med mig en matkasse hem. Skam den som säger att handla är tråkigt - det blir vad man gör det till, inte sant? Hur denna dag ska tas tillvara på har jag inte bestämt, det finns ju så mycket att roa sig med! Därför börjar jag dagen med frukost och mys i friska luften. En bra start på dagen håller humöret på topp! God morgon!

1 - sep
Helgen har passerat och mamma med sambo sitter i den röda bilen på stora vägar hemåt. Kvar finns vemodet, det som alltid kommer över mig vid avsked. Känslan är välbekant, men jag blir ofta överraskad när den gör sig påmind. Vi har haft en fin helg tillsammans. Igår var vi i skärgården; en utflykt, men inte riktigt vad vi hade väntat oss. Dessutom var vi alla fyra likt dränkta katter när vi senare under eftermiddagen klev av landgången i centrala Stockholm. Idag har jag och mamma bara myst. Lugn frukost. Promenad i det soliga höstvädret. Familjära och förtroliga samtal. Fika på balkongen. Middag med tända ljus. Sen hemfärd. Och nu ensam. Imorgon är det måndag.