En rosa månad i Kortmakeriet

Omedvetet skapades det i princip bara rosa kort under oktober månad. Kanske är jag inspirerad av Rosa Bandet som uppmärksammas gång på gång eller så är jag bara förtjust i rosa. Hur som helst är resultaten många och dessutom olika - allt från bröllopskort till utökad kollektion. Alla skapelser finns att se i Jasmine's Kortmakeri. Följ bloggen via Bloglovin' för att inte missa uppdateringarna.

När sommar blir till vinter. Vi ser tillbaks på en annan tid. Återigen är morgnarna ljusa, klockan har återgått till sitt ursprungliga tillstånd. Kanske kan det även ge ro inom mig. Inte ens nätterna är lugna. Då vet jag inte säkert vem som är min vän, om det jag upplever är ett äventyr eller ett fångenskap. I drömmarna leks det med kontraster. Jag vaknar upp, somnar om och är åter i drömmar. När gryningen sen kommer vet jag inte vem jag är.

24 oktober

Hösten må vara kylig men inombords sprids värme.
När kvällarna är minst lika vackra som en kväll i juli.

Av min syster fick jag en stämpel avsedd för gratulationskort. Stämplar är inget jag använder flitigt, inte egentligen, men just text i olika storlekar och med varierat typsnitt är jag svag för – och det gäller allt. Därför har jag med glädje använt gåvan på några av mina senaste kort. Resultatet blir fint och jag tycker personligen att korten ser mer välarbetade ut. Och det bästa av allt är att man kan använda stämpeln hur många gånger som helst och på så sätt variera korten som skapas. Kvarstår gör dock alltid passionen för skapandet – oavsett färg eller form.

Alla gratulationskort hittar du här.

Äpplejakt

I höstens dagar blommar äppleträden friskt. Äpplen faller mot marken. Att göra äpplepaj i evighet är inget alternativ, därför delas det gärna med sig till grannarna. Vid vägkanten står en korg med äpplen. Jag tar med glädje med mig några äpplen hem och gör paj till mig och pappa. Vaniljglass till det och kvällen är räddad. Det uppskattas så mycket - både av mig och av grannen som gärna delar med sig.

Liten lastbil, 2010-04-19

Jag, en tjej på nitton år som i många avseenden räknas som vuxen, blev likt ett barn när jag fick erbjudandet att åka med i en lastbil. Eftersom R jobbar som lastbilschaufför har väl tanken slagit mig, men inte trodde jag att den skulle bli seriös. När jag befann mig hos R i början av oktober ringde han mig en eftermiddag när jag påvisat ett nedstämt mående. Han var i närheten av lägenheten och frågade om jag ville åka med honom tillbaka till jobbet för att lämna lastbilen och dagens rapporteringar. Jag sken som en sol, självklart ville jag inte missa denna möjlighet...

Jag hann se ett obekant mobilnummer och jag hann ta ett lugnande andetag innan jag igår svarade i min telefon. En ung kvinnoröst hördes och hon presenterade sig med namn och framförde ett glädje ärende. Hon ringde från ett företag som jag i måndags sökte jobb hos. De tog alltså tjugosju timmar för dem att höra av sig – det är stort. Att vara jobbsökande innebär att man inte behandlas som människa och att man ska vara tacksam, ja, tacksam om man ens får ett svar… Samtalet gjorde mig så glad! Det bestämdes att de ska ringa mig igen nästa vecka, då jag befinner mig i Stockholm. Biljetten bokades efter samtalet.

Att få ett jobb skulle betyda så mycket för mig. Jag känner mig så redo inför att flytta och jag bara väntar på att få kasta mig ut i det okända – och att få göra det tillsammans med R. Att vi – äntligen – kan ta vår relation till en högre nivå och att vi faktiskt har nått det målet som vi hela tiden har strävat efter, det är makalöst. En dag kommer allting att bli mycket lättare.

Jag har en intervju att förbereda mig inför. Jag ska skriva ut ansökningshandlingarna som jag har skickat till företaget samt annonsen som jag fastnade för. Mer än så kan jag inte göra – eller? Jag har faktiskt aldrig varit på en seriös anställningsintervju...

Någon som har tips? Det skulle uppskattas oerhört. Tack!

Jag är svag för kärlekshistorier, speciellt med slut som berör. Där finns en oro som jag kan relatera till; rädslan för att mista den man älskar.

Jag var helt säker på att jag skulle gråta efter det tredje och sista avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar, den fantastiska serien skriven av Jonas Gardell. Han kan, den mannen är klok. Jag har beundrat honom länge, kanske mest likt en vindpust. En beundran som kommer, påverkar och sveper förbi. Då var det också en serie i få delar som berörde och rörde runt inom mig.


Jonas Gardell, bild från Svt

Jonas Gardell ska ha tack. Jag är ung och vet inte mycket om livet. Jag har levt i en skyddad värld, det har jag, men den har många gånger om lärt mig att man ska acceptera och respektera alla människor. Att se en så ärlig tolkning av hur det var då, när aids kom till Sverige, det får mig att må illa. Samtidigt vet jag inte vem jag ska bli arg på. Idag kan jag bara se på med stora ögon och med glädje intala mig själv sanningen; jag var inte där och det fanns inget jag kunde göra. Men jag kan påverka ändå, här och nu. Och det tänker jag göra. Aldrig att jag kommer att döma en person för hans eller hennes sexualitet. Aldrig att jag kommer sluta älska en familjmedlem eller en nära vän utifrån dennes livssituation. Aldrig. För jag vet själv hur mycket det betyder att ha någon som älskar. Och någon att älska.

Tack Jonas Gardell.

Love letter - ett färdigställt kort

Ni har sett bilden förut, då i ett inlägg om kärlek. Nu publiceras bilden igen och denna gång för att meddela att kortet är klart - så också baksidan. Eftersom jag förra gången fick så fin respons på min skapelse tänkte jag meddela att kortet snart kommer att vara till försäljning. Eller så kanske just du är intresserade av att köpa kortet? I så fall låter jag dig, som läsare, ha förtur på det - innan jag publicerar det i Kortmakeriet.

Lämna gärna några ord vid intresse. Skulle fler vara intresserade kanske en liten auktion blir aktuell. Tack.

Det går inte att se förbi det faktum att bloggen för mig har blivit en livsstil. Varje dag finns bloggen med mig - om inte i form av publicerade inlägg så i tankarna. Jag funderar på vad jag ska bjuda er på härnäst och för det mesta kommer jag på en idé - om så bara en liten. Ni som läsare uppskattar alltid det som publiceras och det gör mig så förtjust, så glad och så upprymd. Jag känner mig sedd och duktig; bloggen är en väg till bekräftelse, det är sanningen.

Under mitt fjärde år som bloggare har jag publicerat 260 inlägg - bara häften så många som föregående år - och antalet inlägg som har skrivits sedan den 20 oktober 2008 är 2120 stycken. Jag har dock lagt ner samma tid på bloggen - om inte mer - vilket syns på min statistik. En vanlig dag på bloggen kan ge mig omkring 30 unika läsare.

Sen i juni 2010 har denna header välkomnat er:


Min nuvarande header

Att blogga är som sagt en livsstil och jag har inga tankar på att sluta skriva till er. Ni ger mig så mycket och jag hoppas att mina ord i form av inlägg och kommentarer ger er lika mycket värme som ni förmedlar till mig. Tack för att ni finns med mig - många av er trots att det har gått fyra år.

För ett år sedan skrev jag om att finna inspiration till ett hem. Jag visade då upp en klocka från IKEA som jag hade blivit väldigt förtjust i.

Klockan från IKEA

Och vet ni vad; den har blivit min! Under mitt och R's första besök på IKEA kunde jag inte låta bli att lägga den vackra klockan i vår gula kasse. Den kallade på mig och R hade ärligt talat inte mycket att säga till om. Inte ens åttio kronor för något så fint - det är billig glädje!

Jag fortsätter mitt jobbsökande. Det söks några jobb per dag, men jag kan egentligen söka så många fler. På mitt konto på Arbetsförmedlingens hemsida har jag över femtio sparade annonser. Alla tjänster är inte självklart aktuella, mest ett sista alternativ, men jobb finns det – ingen tvekan om saken. Sen är det frågan om vem som får tjänsterna… Som sökande är det inte ens säkert att man får svar på sin ansökan. Det är dålig stil, tycker jag, men uppenbarligen är verkligheten en annan än den jag önskar.
 
Att ha krav är inget att vara stolt över när man söker jobb. Är man arbetslös får man helt enkelt ta det jobbet man får. Jag sänker mina krav allteftersom. Att jobba som städerska på hotell kan jag absolut tänka mig, det är ju det jag jobbar med nu, på deltid. Telefonförsäljare är dock inget jobb jag söker i första hand; försäljning är kanske inte min grej och att dessutom ringa till folk – och störa – är något som sätter min personliga stolthet på spel. Nej, tack – om jag fick välja fritt. Men är man arbetslös så…

Ett jobb i Stockholmsområdet skulle jag vilja ha, om jag fick önska.
Och krav, det får jag ha vid andra tillfällen.

Då Rickard bodde i Göteborg, 9 maj 2011

När R bodde i Göteborg, i en egen liten lägenhet i en av stadens förorter, var jag inte redo att bli sambo. Det var två år sedan och jag gick fortfarande i skolan. Nu, när det är ett och ett halvt år sedan R flyttade tillbaka till Stockholm, känner jag mig redo - så säker på min sak att jag är villig att flytta efter, till en ny stad. Jag har haft tid på mig att fundera, analyser och vänja mig vid tanken. Jag har tagit studenten, det har passerat en sommar och det har gått några månader utan varken studier eller fast arbete. Jag är redo att ta mig an en förändring. Om den inte sker nu, när är det då dags att släppa taget om det som en gång var och gå mot nya tider. Om jag fick önska är de nya tiderna tillsammans med R.

Marmeladmacka

Min hemmagjorda marmelad med smak av rabarber och jordgubbar äts med nöje. Den är god, bättre nu än vid kokningen. Den är inte för söt, kanske aningen smaklös, men jag tycker om den och jag får äta hur mycket jag vill - det är det bästa. Eftersom det är jag som har gjort den finns det ingen som kan be mig att äta den med större andakt än jag själv vill. Marmelad är faktiskt himla gott, speciellt när den kan njutas av med gott samvete.

Vilken är din favoritmarmelad?

Bland höstlöv

Med hösten kommer värme och stunder i soffan - under filtar.
Årstiden påminner oss om kyla och depression.
Det är höst.

Alla blir vi slagna till marken. Är det inte av arbetsgivare med dålig attityd så är det trafikanter bakom ratten. Har familjen inget illa att säga till om finns det alltid en annan själ i närheten som inte är nöjd. Det är svårt att tillfredsställa alla och egentligen borde man bara tänka på sig själv. Men jag är inte sådan; jag vill passa in. För är det något jag har gjort under mina år här på jorden så är det att försöka vara folk till lags. Jag har alltid strävat efter att vara självständig och kunna klara mig på egen hand. Samtidigt är jag personen som kräver uppmärksamhet under dygnets alla timmar. Jag tycker helt enkelt inte om att känna mig ensam.

Att stå upp igen. Trots att samhället slår ner en gång på gång. Där man inte passar in, jag har upplevt det många gånger. Jag vill intala mig att jag har känt mig hemma på minst lika många platser, men jag är rädd att så inte är fallet. Jag passar inte in, jag passar sällan in. Och om jag väl passar in, ja, då tycks tillvaron förändras och jag står än en gång vid sidan av.

Det beror nog på mig, så måste det vara. En själ nära mig sa att det inte kan vara fel på alla andra – och hon har rätt. Det kan inte vara så. Eller? Jag tycks helt enkelt inte passa in och just den känslan har varit stark den senaste veckan. Att inte passa in, sakna bekräftelse och ständigt känna sig otillräcklig är ingen status att sträva efter. Därför reser jag mig, står upp igen och jag går vidare. Vad mer kan man göra, när man blir slagen till marken...

Det handlar om att tro, att hoppas på att tillvaron kan förändras. Och, framför allt, att komma ihåg att man aldrig är helt ensam.

Har man bott hemma hos föräldrarna hela sitt liv, dessutom i hem med tvättmaskin nära till hands, är förändringen stor när man tvunget måste infinna sig i en tvätstuga för att få kläderna rena. För mig är det en helt ny värld.

Första gången jag och R besökte tvättstugan var för en månad sedan. Vi lyckades boka en tvättid, men vi noterade också att vår bricka var felaktig och att vi bara kunde boka ett tvättalternativ. Utöver det lilla problemet var det nog så svårt att förstå sig på hur allt fungerade. Vi var nog inte tillräckligt uppmärksamma och det var först efter att ha provat fem olika maskiner som vi lyckades få igång en - som dessutom inte var bokad för oss. Vi hade tur som fick hjälp av en annan hyresgäst. Hon förklarade hur det fungerar i tvättstugan och med hennes hjälp lyckades vi få våra kläder tvättade. Noteras kan att det var två trötta, hungriga och irriterade unga människor som handfallet satt i tvättstugan under dessa två timmar. Att lämna tvätten utan uppsyn var inget alternativ, då fyra hushåll har möjlighet att tvätta samtidigt - i samma lokal.

Jag kommer att lära mig efter hand. Med ny bricka som fungerar korrekt finns inte mycket annat att göra än att anpassa sig (eller köpa en egen maskin till lägenheten). Att informationen är dålig gör mig förargad. Tydliga instruktioner och uppsatta regler i tvättstugan är väl det minsta man kan begära - speciellt med tanke på hyran.

Det kallas nog kris. Personlighetskris. Ålderskris. Livskris. Det erkänns.

Jag skriver mina ord och jag gör det om en tickande klockan. För tiden går, åren passerar och snart ska mitt liv skrivas på papper, svart på vitt. Och då vill jag med stolthet kunna visa upp vad jag har gjort. För som det är nu finns inget att stoltsera med. Det enda som finns är ett utanförskap. Och med det kommer man ingenstans. Man isolerar bara sig själv från omvärlden - medvetet och omedvetet.

Ikväll glömmer vi allt. Det finns bara vi och inget annat. Ingen arbetslöshet, inget utanförskap, inga ideal och inga regler. Bara vi, två skålar med godis och en film. Det är så jag vill ha det. Just nu. Allt annat är skrämmande. I vår värld, den som är nu, finns ingen gårdag och heller ingen morgondag. För ikväll är det bara vi. I nuet.

Våga tänka utanför ramarna när det gäller skapande och sparka ut dig själv från hobbybutikerna. Att köpa material är halva nöjet, låt plånboken också njuta av kronorna du sparar.