Att stå upp igen
Alla blir vi slagna till marken. Är det inte av arbetsgivare med dålig attityd så är det trafikanter bakom ratten. Har familjen inget illa att säga till om finns det alltid en annan själ i närheten som inte är nöjd. Det är svårt att tillfredsställa alla och egentligen borde man bara tänka på sig själv. Men jag är inte sådan; jag vill passa in. För är det något jag har gjort under mina år här på jorden så är det att försöka vara folk till lags. Jag har alltid strävat efter att vara självständig och kunna klara mig på egen hand. Samtidigt är jag personen som kräver uppmärksamhet under dygnets alla timmar. Jag tycker helt enkelt inte om att känna mig ensam.
Att stå upp igen. Trots att samhället slår ner en gång på gång. Där man inte passar in, jag har upplevt det många gånger. Jag vill intala mig att jag har känt mig hemma på minst lika många platser, men jag är rädd att så inte är fallet. Jag passar inte in, jag passar sällan in. Och om jag väl passar in, ja, då tycks tillvaron förändras och jag står än en gång vid sidan av.
Det beror nog på mig, så måste det vara. En själ nära mig sa att det inte kan vara fel på alla andra – och hon har rätt. Det kan inte vara så. Eller? Jag tycks helt enkelt inte passa in och just den känslan har varit stark den senaste veckan. Att inte passa in, sakna bekräftelse och ständigt känna sig otillräcklig är ingen status att sträva efter. Därför reser jag mig, står upp igen och jag går vidare. Vad mer kan man göra, när man blir slagen till marken...
Det handlar om att tro, att hoppas på att tillvaron kan förändras. Och, framför allt, att komma ihåg att man aldrig är helt ensam.
Sv; Åh tack så mycket! Jag drömde länge jag också, innan jag verkligen satte igång på riktigt och försökte! Nu känns det både underbart och skrämmande =).
Det är bara att försöka skita i andra och köra sitt eget race. Inte det lättaste, men det enda man kan göra.
SV:
Tack så mycket, det hoppas jag med :)
Känner igen mig, samtidigt som jag tror att de flesta gör det. Alla känner nog så till och från, att de inte passar in. Vissa mer än andra givetvis. Man får försöka stå upp och gå vidare ändå, även om det är svårt. Jobbar på det själv..............
Keep up! Kram
väldigt bra text! <3
Bra text som nog alla kan känna igen sig i!
SV: Åh tackar :)
Och detsamma!
Mycket fint inlägg!!! Och precis som de andra har skrivit här så är det något vi alla kan känna igen oss i.
Jag har aldrig lyckats att passa in helt heler. Men det har gjort mig starkar i min själv och gjort att jag har kunnat left mitt liv på mina vilkor. Så att inte passa in i världens mal kan vara till det bästa också. För skulle vi alla passa in, så skulle det inte finnas någon personlighet alls och det skulle vara en kattastrof om du frågar mig.
ha en kanon helg!!!
sv: Ingen orsak:)
Passar inte in heller men det är väl ända sättet veta att man är speciell? man behöver inte anpassa sig efter andra. Vem frågar efter det egentligen? och man känner sig ensam men det är inte så. Alla vi känner vi oss ensamma bland andra. Vi måste känna oss hela i oss själva tror jag. Men sen så är det ju viktigt älska andra människor. Det är ju det man vill. Egentligen är det svårt för ingen är perfekt men tänk på då att andra kanske tycker att du är imperfekt? ja, vi alla är mer eller mindre imperfekta.
Därför valde jag vara kristen, för att slippa mig ensam jämt och ständigt. Det är en gåva att vara nöjd med allt man redan har. Man behöver ju inte sträva efter att andra får se dig dagen lång. Är det det man vill eller veta att man är inte ensam, att någon tänker på dig när ni inte ens är tillsammans för stunden? Litar jag på Gud litar jag också på att andra behåller mig i deras tankar. Å andra sidan kan jag aldrig lita lika mycket på andra som Gud, inte just nu känns det som. Måste stabilisera med det här med att tro på Jesus, för jag tror han kan vara en riktig vän även om han är osynlig för oss, men han har varit fysisk. Tror ju på själar och ett efterliv liksom:)
Att inte passa in betyder bara att du umgås med fel folk!
