Där har funnits stress - de senaste två veckorna, för att vara exakt. I samband med att jag fick ett nytt jobb har jag inte kunnat njuta av livet. Det kan tyckas konstigt, eftersom jag nu befinner mig mitt i, men jag har i sinnet bara agerat efter mänskliga behov. Jag har klivit upp på morgonen, ätit onyttigt, slappat hela förmiddagen och sedan tagit bussen till jobbet - mer än så har dagarna inte bjudit på. Lusten att vara kreativ och sökandet efter vem jag nu kommer att bli har varit irrelevant.

Det känns dock skönt att jag denna fredag, efter att ha tillbringat en helg hemma i Göteborg samt har jobbat några eftermiddagar med viljan att lära, börjar känna att stressen passerar förbi och jag blir människa igen. Jag saknar att skapa kort, reflektera över drömmar som en gång var och se mot en framtid som går att snudda vid. I helgen har jag fått ledigt och tiden skall jag ta vara på genom att mysa med R samt göra det jag tycker så mycket om; skapa - både med ord och med rosor av papper.

Jag låter livet ha sin gång. Vanan kommer med tiden. Och vad gäller det som är jag hoppas jag att snart finna en fristad även här, femtio mil bort från det som för mig alltid har varit hemma.

Vi har varit en tvåsamhet de senaste åren. Jag och R har för det mesta under våra år tillsammans haft distans, men vi har också fått snudda vid det som kallas för samboskap. Vi har knutit våra band allt hårdare, allt på grund av visionen som vi har strävat efter sen första stund. Förhoppningen om att det en dag kommer att bli så mycket lättare har fått oss att hålla ihop under alla dessa år. Drömmar om en framtid med möjligheter att utveckla vår relation har funnits med oss sen den första helgen som vi tillbringade i varandras sällskap. Vi var unga då, femton och nitton år, men vi hade förmågan att stanna upp samt modet att våga öppna upp oss inför varandra.

Jag och R har varit tillsammans i över fyra år. Det är en lång tid och jag är själv förundrad över att vi har klarat så många år som ett par. Samtidigt är jag inte förvånad... Jag är R's första och han är min. Vi har inte upplevt något annat än det som vi två delar och på så sätt vet varken jag eller R hur det egentligen är att ha en kärleksrelation med en obefintlig distans.

Med drömmar om en framtid, det är det som har hållit oss samman. När distansen nu inte längre finns närvarande, handlar det om att våga på nytt. För vi har ett avslutat kapitel och vi har fått möjligheten att börja skriva på ett nytt.

Som nyanställd lär jag mig saker varje dag. Det tar på krafterna att hela tiden ha ett öppet sinne och jag medger att jag lever för jobbet dygnet runt; är jag inte på arbetsplatsen har jag jobbet i tankarna och på nätterna drömmer jag om allt från kaffe med mjölk till mat som inte kommer ut i tid. Mina chefer har självklart krav på mig och jag gör mitt bästa för att uppfylla dem. Samtidigt kan jag inte vara den perfekta medarbetaren när jag endast har varit anställd i en vecka... Jag försöker, det är det som är räknas. Viktigt är också att våga misslyckas. Jag har mina brister, men jag gör mitt bästa för att ta mod till mig och försöka igen. Att ge upp är inget alternativ; jag måste ta mig an kaffemaskinen, trots att jag de festa gånger misslyckas med att skumma mjölken. Det krävs mod, vilja och ständig uppmuntran. Mina arbetskamrater är väldigt snälla; de berömmer mig ofta, lär gärna ut och låter mig ta den tiden som jag behöver. Deras stöd uppskattas mycket då krav och förväntningar haglar över mig.

Att våga misslyckas är en konst. Jag fortsätter att försöka, än så länge är det bara roligt. Men visst, det skall erkännas att det inte är speciellt glädjande att höra att det man gör är fel. Att inte ta kritik personligt är något som jag måste lära mig och med tiden kommer det att bli lättare.

Att vara hemma i Göteborg känns bara bra. Där finns vemodet och där finns hoppet. Längtan efter R bär jag med mig, likaså saknaden som infinner sig när jag kramar om min familj. Det är ett nytt äventyr som väntar och jag ser resan som en spännande utmaning. En väska är packad med tillhörigheterna som jag behöver i min vardag. Resterande hem tar jag och R med oss hem vid jul. En sista helg i Göteborg. Snart levereras min post hem till Stockholm.

Kobergs Slott

Efter att ha jobbat eftermiddag och fram till stängning var jag utmattad, sentimental och stressad. Att inte kunna planera de närmaste dagarna gör mig frustrerad och mitt i alla känslovarv infann sig hemlängtan. Än så länge trivs jag bra här uppe, men jag behöver - för nöjes skull, men också för att vardagen skall flyta på lättare - åka hem till Göteborg och hämta tillhörigheter. Ikväll rann det över, ganska ordentligt. Jag ville bara att allt skulle lösa sig; jag vill få komma hem, möta en familj med öppna armar och med säkerhet veta att allt kommer att bli som jag önskar. Men livet är svårare än så när man har med människor att göra... Det är i alla fall en biljett bokad till Göteborg; jag åker imorgon efter jobbet. Hem (till Stockholm) kommer jag alltid, dock finns där ännu ingen biljett till mig. Min förhoppning är att jag skall må bättre efter helgen. Stressen har smugit sig på det senaste dygnet och hand i hand med hemlängtan kan jag inte fungera normalt. Det är inget allvarligt, bara lite vilsenhet i allt det nya.

Gör du egna julkort eller köper du färdiga i storpack?

Det är så roligt att ni engagerar er och vill veta mer om min nya arbetsplats! Ni får mig att känna mig viktig - tack för det.

Min nya anställning har väl i princip redan börjat, men enligt schema har jag min första dag på onsdag. Då jobbar jag det senare passet, vilket innebär att jag befinner mig på jobbet efter lunch och fram till efter åtta. Sådär kan jag väl tycka (jag hade hellre ätit middag tillsammans med R) samtidigt som jag med glädje ser fram emot att inte ha ett åtta-till-fem-jobb. Det skall bli roligt att leva annorlunda! Stället som jag har blivit anställd på är ett större café med lunchservering och delikatessbutik. Det är en personlig och familjär arbetsplats med (vid första anblick) trevliga kollegor samt gäster som gärna återkommer. Jag har än så länge mest sprungit från bord till bord och plockat disk samt serverat gästerna vid lunchruschen. Efterhand kommer jag att bli effektiv i kassan och förhoppningsvis är jag inom några månader en mästare på att göra kaffe av alla dess slag.

Jag är inte bara nöjd, glad och stolt över mig själv för att jag har lyckats skaffa mig ett jobb; jag är också imponerad och har stor respekt för min nya arbetsgivare. Jag fick komma dit och provjobba utan att så mycket som ha skickat in mitt CV. När jag kom dit i torsdags hade de alltså ingen aning om vem jag var, vad jag har gjort i mitt liv eller vad jag har för tidigare erfarenhet. Jag erkände att kassavana inte är något som jag har och jag var ju självklart tvungen att tala om att jag inte heller vet hur en kaffemaskin fungerar. Det som kändes så härligt var att det inte ses som ett problem; de jag än så länge har jobbat med lär gärna upp mig och de uppmuntrar mig till att klara mig på egen hand.

Jag ser fram emot att lära mig mitt nya arbete - trots att det är aningen läskigt och nervöst, det skall jag villigt erkänna. Allt går om man bara vill och jag vet mycket väl att jag kan. Vana är något jag kommer att få, viljan är något jag har skaffat mig åren och glädjen som jag ser i att förmedla service finns naturligt inom mig. Med nyfikenhet, ett kreativt sinne och med en självfallet hjälpsam personlighet kommer jag att ta mig an mitt nya arbete redan på onsdag. Det kommer att gå bra, eller vad tror ni?

Tack snälla för alla era gratulationer! Jag är så glad, det tror jag säkert att ni förstår. Mamma och pappa har fått samtal hem och de gläds med mig minst lika mycket som ni. Det var på tiden att jag fick mig ett jobb, håller ni inte med? Efter tre månader och närmare hundra ansökningar skickade gled jag tillbaka in på arbetsmarknanden. Att vara lite väl dum, jag vill kalla det noggrann och nyfiken, kan ibland löna sig. I detta fall var det just det som gav mig ett jobb. Det lönar sig att vara sig själv, det är min förhoppning i alla situationer.

Anledningen till den dåliga uppdateringen under helgen beror på att jag har jobbat. Något kontrakt är ännu inte påskrivet, men jag tackade ja till att komma in och jobba extra då en anställd blivit sjuk. Jag vågar tro gott om männniskor, den inställningen vill jag behålla, därför räknar jag med att bli anställd som sagt och få betalt för de timmarna som jag redan har jobbat. Min nya chef skall höra av sig imorgon. Nu sker det äntligen! Tack snälla ni för era uppmuntrande ord och tips.

En fredag utanför fönstret

Jag ser upp mot en blå himmel. Det var ett försök i att få inspiration. Det lyckades sådär... Fredagen passerade förbi och det hann bli mörkt utanför fönstret innan jag återfick hoppet. Då, när jag började tröttna på att grubbla i min egen patetiska missär, då ringde de. Från jobbet. Och vet ni vad... Jag har fått ett jobb! Det är makalöst och overkligt och jag är så glad. Tänk att mitt sökande har gett resultat. Det tog tre månader och jag sökte närmare hundra jobb. Det har lagts ner tid, energi och självkänsla, men jag har nått mitt mål. Jag har fått en anställning och det känns kanon.

Tack för ert stöd, det har betytt - och betyder fortfarande - oerhört mycket. Era ord är värdefulla för mig. Jag lovar att uppdatera er allt eftersom. Jag är faktiskt på väg att flytta - på riktigt!

Vissa dagar söker jag jobb slaviskt, andra dagar är som idag; tomma, utan resultat och med bristande motivation. Det går i vågor - hejdlösa vågor. Mitt humör är det samma; jag pendlar från att vara strålande glad till att tycka minsta lilla är jobbigt.

Där finns oron för att gå utanför dörren, längtan efter at få fördriva dagarna och behovet av att känna sig uppskattad. Idag är en dag utan vare sig funderingar eller förhoppningar, jag bara är - och det är en tvivelaktig dagsform. Jag hade hoppats på att få sökt fler jobb, jag kan inte bara vänta på att få svar från gårdagens arbetsplats. Jag måste söka vidare - men idag finns, dessvärre, ingen moivation. Alls.

14 - nov
Idag har jag varit modig. Efter att ha sett den utannonserade tjänsten ringde jag upp personen i fråga, först och främst för att fråga angående anställningshandlingarna. Jag var som alltid när jag ringer till främlingar nervös, men ändå helt okej förberedd. Jag hade dock inte väntat mig att få provjobba - redan imorgon, dessutom! Den glädje som jag känner nu är underbar! Man skall inte hoppas på för mycket, men det skulle vara så roligt om jag äntligen kunde få min chans. Jag tror gott om människor, måtte det bli rätt denna gång.

Jag fick under fyra timmar bli en del av arbetsmarknaden igen - och det kändes fantastiskt! Stället som jag fick visa framfötterna på är ett större café med restaurang och chark. Jättemysigt och verkligen värt ett besök. Att få jobba där skulle glädja mig så och jag bara hoppas att de ringer med glada besked till just mig. Vi är några stycken som slåss om tjänsten, det fick jag både bevittna med egna ögon samt i text.

Man borde inte bli för upprymd, men jag kan inte låta bli. Trots onda fötter och ett huvud som gärna slumrar till kan jag inte annat än se fram emot att få sätta på mig ett av deras förklädden ännu en gång. Vi får hoppas på det bästa - eller hur?

Alla tackkort har nu gjorts och snart finns samtliga att se i kortmakeriet. Det tog sin tid och pinsamt nog skapade jag det sista kortet precis innan jag åkte upp till Stockholm - i slutet av oktober. Jag har ingenting att skylla på, mer än att motivationen försvann i samband med allt letande efter jobb och tankarna kring att ta vara på framtiden... Gäster och familj har i alla fall fått sina tack - allt från en månad efter studenten till ett flertal efter.

De som skall ha störst tack är pappa, mamma och mormor. Det var de som gjorde mest innan, under och efter den femte juni. Alla gäster var så nöjda! Pappa fick fina ord om hur det var fixat hemma och självklart fick mamma beröm för den goda buffén. Mormor som gärna hjälper till - hennes extra händer uppskattades av oss alla.

Jag kunde inte ha fått ett bättre avslut på min tid som tonåring.
Nu väntar den verkligen världen - på gott och ont.

Idag är en bra dag, en väldigt bra dag. Jag är glad, väldigt glad.

Efter en mysig fika med Elin känner jag mig på topp. Också samtalet som jag hade med pappa igår (det var trots allt Fars dag, så varför inte pratas vid även då), gör att jag skiner som en sol, också på insidan. Jag känner mig sporrad till att fortsätta mitt jobbsökande. Pappa uttryckte det så fint; jag vet att han tror på mig. Mamma kom med förslaget att jag skall söka jobb på McDonald's. Det tar mig emot, samtidigt tror jag säkert att jag skulle kunna lära mig mycket som anställd där. Just därför skall jag, med glatt humör, en skinande höstsol och stöd hemifrån ta mig ner till restaurangen som ligger här i närheten. Att fråga kan ju inte skada.

Jag är på topp! Det är en mäktig känsla och jag vill dela med mig av den till er.
Tack för er uppmuntran - ni är fina!

Desperat är kanske bara förnamnet. Är man arbetslös så är man; då har man all rätt att vara desperat. Jag ser det dock inte som en livskris, snarare som en tillvaro jag inte riktigt trivs med. Jag vill göra något på dagarna, ha en anledning att gå utanför dörren och känna att jag åstadkommer något med mitt liv. Tålamod, tålamod, tålamod - en bristande ingridiens i denna söta deg.


På tal om deg, bakverk och tid i köket så börjar jag känna mig som en hemmafru. Jag bakar gärna, diskar när det behövs (eller när det inte är katastrof) och jag går gärna runt med förkläde och med slev i högsta hugg. Att få rå om och göra R glad har jag faktiskt ingenting emot. Som min kära pappa så fint brukar säga; "Det är mycket roligare att laga mat och anstränga sig när det finns någon att äta tillsammans med.", hans ord är sanning rakt igenom. Jag känner det samma. Att vara lite av en hemmafru tycker jag bara är mysigt, min roll i köket ser jag som viktig och jag gör det gärna till en hobby. Dock skall erkännas att jag inte vill gå hemma på heltid. Att bli försörjd är inget jag strävar efter; jag har som mål att klara sig själv. Men det behöver inte betyda att jag säger upp min uppgift som kvinna; att stå i köket. Tycka vad man vill, diskriminerande eller ej, många män är lata och det finns få av det manliga släktet som tycker om att vistas i köket längre tid än nödvändigt. Fördomar, dessa fördomar - jag tycker att det är charmigt.

Öppet för diskussion!
Julia, jag vet att du finner detta intressant. <3

Att söka jobb handlar om så mycket mer än att visa sitt intresse för diverse tjänster och arbetsplatser. Själva sökandet lär mig mycket om mig själv. Jag får möjlighet att se mina goda egenskaper och jag tvingas samtidigt inse bristerna som jag har. Jag prövas i tålamod, hopp och självdisciplin och jag får tvunget lära mig att hantera omvärlden. Att inse sina brister är inte alltid lätt, andra stunder helt självklart. Jag tycker att det är desto svårare att se till de goda sidor som jag har. I jobbsökandets värld kan man inte räkna med bekräftelse; där har man ett ansvar som egen person att se sitt eget värde som människa. DET om något är svårt. DET gör sökandet jobbigt och just DET gör mig sårbar. Men att kämpa vidare är en möjlighet att bli erfarenheter rikare, det är en chans att lära mig mer om vem jag är och det är en utmaning som blir vad man gör den till.

Brist på självkänsla, men jag står upp ändå. Morgnarna är alltid svåra att möta, men jag lyckas ta mig upp ur sängen. Efter gårdagens fundering känns det aningen bättre; jag är mer realistisk i mitt tänkande. Kvar finns dock det faktum som jag konstaterade igår: dålig självkänsla. Det är en bättre dag, en annan dag. Det finns ingen morgondag, bara när jag själv vill. Det som inte görs idag görs inte alls. Kanske blir det gjort om jag väljer att se morgondagen som en ljuskälla, en gnutta hopp i en tillvaro utan resultat. Imorgon skall jag våga mig ut bland folk igen.

Under mina år i livet har jag alltid sett på mig själv som en person med god självkänsla. Det känns som ett uppvaknande nu när jag har insett att så inte är fallet. I alla fall inte nu. Jag har svårt att hantera vardagliga situationer och jag har i allmänhet svårt att konkret uttrycka vad jag känner. Det slutar ofta med en konflikt, både utåt och inåt...

Det här med självkänsla är svårt. Jag är väldigt mån om att ge andra beröm, för jag vet själv hur viktigt det är. Samtidigt är jag sårbar; jag behöver bekräftelse och jag behöver bli sedd - annars slutar jag att fungera "normalt". Jag tror att det här med bekräftelse och gemenskap har varit bristvara i mitt liv de senaste åren. Det har gått för lång tid utan givande resultat. Jag har tappat bort mig, jag hittar inget som jag finner intressant. Jag har inget direkt intresse med ett tydligt mål som jag strävar efter. De jag hade försvann för år sedan, då utanförskap och ensamhet blev vardag.

Att ta sig upp är svårt och jag försöker ibland, andra dagar ser jag ingen mening med det. Jag går tillbaka i arkivet, ser mitt liv ur en objektiv vinkel, analyserar och försöker förstå varför det har blivit såhär. Jag vill inte skylla ifrån mig, samtidigt undrar jag hur många fel en enskild människa kan göra.

De ringde aldrig tillbaka. Företaget som hörde av sig till mig förra veckan och frågade om jag kunde komma på en intervju redan dagen efter har inte ringt igen. Det bestämdes att de skulle återkomma en vecka senare. Det är lördag nu och inget samtal har jag fått. Lika bra är kanske det, jag vill ändå inte jobba hos dem. Efter att ha kollat upp information om företaget har jag fått inblickar i hur det eventuellt kan vara att jobba där och det gör mig inte glad. Det som utannonserades som ett jobb i butik visade sig vara ett jobb som säljare på torg i ett köpcenter, ett jobb jag inte vill ha. Vill jag göra mig själv vill åtlöje sitter jag hellre bakom en telefonlur... Jag är alltså fortfarande arbetslös.

Uppdatering 6 november: De ringde mig idag och frågade om jag fortfarande var intresserad. Jag sa som det var; att jag inte vill jobba på en arbetsplats där man raggar kunder. Jag tycker inte om att tränga mig på och vara i vägen. Hon hade förståelse och jag beundrar henne för det sympatiska och mänskliga bemötandet som hon gav mig. Tack, men nej tack. Jag har gjort ett val som jag hoppas inte bara bidrar till olycka.

Det känns trots allt helt okej att flytta till Stockholm, när det väl sker. I första hand för att R finns här och för att jag kommer bo med honom, men också för att jag har skapat mig ett litet kontaktnät. Ni är några läsare som kommer från Stora Stockholm och när jag är här finns det ibland en själ som gärna träffar mig. Det gör mig så glad och jag känner mig så omtyckt. Igår fikade jag med en nyfunnen vän; hon jobbade på hotellet i somras, skulle flytta tillbaka till det området där R bor och på den vägen kom det fram att hon och R läste franska tillsammans i grundskolan. Världen är bra liten... Vi fikade och kollade i butiker, märkvärdigare än så var det inte. Men just det; att träffa en vän i all enkelhet och bara komma utanför lägenheten gör så stor skillnad. R hade inga bekantskaper i Göteborg, det föll sig inte så. Just därför är jag så glad att jag har funnit vänner i huvudstaden. Det är så mycket lättare att flytta om där finns ett gäng go'a människor som välkomnar en med öppna armar.

Vid midnatt klev jag av på Stockholm C. Det var i tisdags kväll. R hämtade mig, som alltid, på stationen. Vi åkte hem genom den mörka natten. Mer än så var det inte. Natten var redan här och vi gick och la oss omgående. R fick jobb nästa dag och jag var hemma själv. Så också idag.

Det är en oviss november. Jag vet inte var jag skall befinna mig för att få ut det mesta av livet, ta vara på tillvaron som är. Jag söker jobb efter jobb, men får sällan svar. Det jag gör är kanske inte tillräckligt, bekräftelse är det brist på. Men det är okej. Att vara hemma hos R, i lägenheten, gör mig glad. Lycklig kanske till och med. När jag är här lever jag mig in i framtiden. Jag tänker på om det finns en sådan tillsammans med R. En evighet eller bara några år. Kanske inte mer än så. Livet är ovisst. Inte alls självklart.