Det kan ta upp till två veckor innan ledsamheten släpper. När den väl gör det upplever jag enstaka dagar med sinnesro i kroppen, för att sedan slungas vidare till dagar av mindre lycka. Det är omtumlande, men samtidigt vardag. Jag trodde att känslan skulle passera, att tillvaron skulle bli till det bättre och att jag skulle kunna ta mig vidare med lättare sinne. Tydligen inte. Det känns som ett bakslag.

Tillvaron hade känts mer hoppfull om jag med enkelhet kunde sätta finger på vad det är som får mig att falla. För mig är det än så länge oklart och jag är inte säker på att någon annan heller kan förklara det för mig... Jag försöker finna verktyg för att tidigare kunna ta mig ur min svacka, men det tar emot att ens försöka när motivationen är låg. Soffan, filt, favoritserien och något gott att äta lockar mer än att utsätta mig själv för något som skulle kunna leda till att känslorna av obehag kommer närmare.

Det sägs att motion kan hjälpa mot nedstämdhet, men jag tycker inte om att promenera ensam. Träning sägs ge kroppen de ämnen som är resultatet av lycka, men jag tycker inte om att känna mig tjock i jämförelse med övriga på gymmet. Det sägs att solljus är nyttigt för kropp och sinne, men jag är rädd för att bli betraktad av medmänniskor. Skygg, det är vad jag har blivit; vad jag blir när känslan inombords inte vill samarbeta.

Hur lång tid kan en känsla hålla i sig? Den borde ju släppa - för gott - förr eller senare...

Vårkänslor! Idag visade termometern någon mil utanför Stockholm åtta grader. Värmen i kombination med en skriven tenta, solljus som värmer, lunch med två fina klasskamrater och skor med klack (trots att isen ligger kvar på sina ställen) fick mig och en från lunchsällskapet att gå förbi Hötorget och köpa varsin bukett med tulpaner. Åhh! Jag välkomnar våren med öppna armar.

Att ta avstånd från orosmolnen har för mig handlat om att acceptera det faktum att alla dagar inte är på topp. Jag är inte mitt bästa jag alla dagar på året - och det måste få vara okej.

Året som var innebar en helt ny situation för mig då jag började läsa mitt första år på högskola. Jag har alltid varit ambitiös, men inte självklart med högsta betyg. Studierna på högskolan prövade mitt tålamod och min disciplin, något som skulle komma att bli en utmaning för mig. Så här i efterhand har jag insett att ingen (fåtalet) student(er) kan vara likt en maskin. Alla har vi förutsättningar som antingen stöttar oss eller sätter hinder i vägen. Jag har alla förutsättningar i världen att lyckas! Samtidigt har jag kommit till den insikten att mina känslostormar måste få passera utan att ständigt mötas av vindskydd.

Vissa dagar är helt enkelt menade att bli något annat än det som disciplinen har som syfte att reglera.

Livet är fint och jag har återfått det inre lugnet som jag länge har saknat. Det känns fantastiskt! Oron som länge har funnits inombords har passerat och istället fylls jag av drömmar. Jag har återfått förmågan samt modet att våga drömma om livet.

Livet har sin stilla gång och jag tar mig fram utan djupare reflektion. Det är ganska skönt, men jag väntar på att slås av insikten om att livet har passerat mig förbi obemärkt. Jag mår rätt bra, reflekterar en del kring min vikt men inser samtidigt att jag vill leva gott utan att behöva skämmas. I huvudet snurrar också tankar på att jag borde jobba, men att jag kanske borde söka mig ett nytt arbete eftersom jag inte längre attraheras av mitt nuvarande. Samtidigt känns den arbetsmarknad som i dagsläget står öppen för mig inte som något jag vill lägga min tid och energi på... Jag trivs bra som student och ser fram emot att få min examen och börja jobba med det som min utbildning berör.

Tills vidare.