Uppskattade ögonblick
♥ hembakat
♥ vårsolen som värmer
♥ fika med en vän
♥ obegränsad skrivtid
♥ balkonghäng
♥ fina ord och visad ömhet från R
♥ skattjakt bland bibliotekets hyllor
♥ stoltheten över ett personligt inlägg
♥ att dela minnen med lillasyster
♥ skafferisökande som ger resultat
♥ sängdags tillsammans med R
Avklingande surrealism
Jag har två veckor kvar av min verksamhetsförlagda utbildning. Det ska bli skönt att återgå till skolan.
Det har varit tolv surrealistiska veckor. Det har till och från känts som att jag har svävat på moln, som att jag har levt i dimma. Jag har fått uppleva så många möten, härbärgerat så många livsöden och slagits av hur bra jag egentligen har det. Jag har flera gånger om ifrågasatt mina egna värderingar och perspektiv. Jag har sett mig själv i helt nya situationer och jag har reagerat på sätt som jag inte var förberedd på. Jag trodde att jag skulle sitta i omklädningsrummet och lipa ganska snart, vilket ännu inte har hänt. Däremot var jag inte alls beredd på att bli rädd, känna mig hotad och uppleva den fysiska reaktionen av rädsla i form av frossa, skakningar och muskelspänning. Den gången jag blev rädd var det som att jag för stunden blev så extremt närvarande i nuet. Som att jag stod vid ett stup och verkligen kunde se livets alla konturer. Det var ganska läskigt.
Jag ser fram emot en mer konkret tillvaro. Att inse hur nära livet faktiskt kan komma gjorde mig skraj. För visst är jag den som lever i nuet och älskar just livet som är här och nu. Men jag är också personen som parallellt lever i en drömvärld, som kan stänga av den upplevda verkligheten och försvinna in i mig själv. De senaste veckorna är det just denna flykt som har varit svår.
Eller så har det varit alldeles för enkelt att fly. Kanske är det därför som jag upplever att fler reflektioner av djupare slag är näst intill omöjligt. Jag behöver vila. För trots att jag har sovit, vilat mycket, ätit gott och omgett mig av fina människor, ska det bli skönt att avsluta den verksamhetsförlagda utbildning och återgå till min skyddade värld. I alla fall för ett tag. Jag behöver samla nya krafter. Jag behöver tid att reflektera och bearbeta de senaste tre månaderna.
Det har varit tolv surrealistiska veckor. Det har till och från känts som att jag har svävat på moln, som att jag har levt i dimma. Jag har fått uppleva så många möten, härbärgerat så många livsöden och slagits av hur bra jag egentligen har det. Jag har flera gånger om ifrågasatt mina egna värderingar och perspektiv. Jag har sett mig själv i helt nya situationer och jag har reagerat på sätt som jag inte var förberedd på. Jag trodde att jag skulle sitta i omklädningsrummet och lipa ganska snart, vilket ännu inte har hänt. Däremot var jag inte alls beredd på att bli rädd, känna mig hotad och uppleva den fysiska reaktionen av rädsla i form av frossa, skakningar och muskelspänning. Den gången jag blev rädd var det som att jag för stunden blev så extremt närvarande i nuet. Som att jag stod vid ett stup och verkligen kunde se livets alla konturer. Det var ganska läskigt.
Jag ser fram emot en mer konkret tillvaro. Att inse hur nära livet faktiskt kan komma gjorde mig skraj. För visst är jag den som lever i nuet och älskar just livet som är här och nu. Men jag är också personen som parallellt lever i en drömvärld, som kan stänga av den upplevda verkligheten och försvinna in i mig själv. De senaste veckorna är det just denna flykt som har varit svår.
Eller så har det varit alldeles för enkelt att fly. Kanske är det därför som jag upplever att fler reflektioner av djupare slag är näst intill omöjligt. Jag behöver vila. För trots att jag har sovit, vilat mycket, ätit gott och omgett mig av fina människor, ska det bli skönt att avsluta den verksamhetsförlagda utbildning och återgå till min skyddade värld. I alla fall för ett tag. Jag behöver samla nya krafter. Jag behöver tid att reflektera och bearbeta de senaste tre månaderna.
Tvära känslokast
Jag upplever tvära känslokast. Hit och dit. Min upplevda förtjusning kan snabbt övergå till avsmak och antipati. Min positivitet kan på ett ögonblick ersättas av känslan av hopplöshet. Tron på mig själv kan vara stark, för att i nästa stund kantas av tvivel. Jag kan möta med och bemötas av ett leende. I nästa stund tror jag mig möta en blick av förakt.
Att befinna mig på min verksamhetsförlagda utbildning skapar dagligen ett upplevt känslokaos.
I nuläget slungas jag hit och dit - likt en trasdocka. Tvära känslokast i en ständigt snurrande karusell. Tur att tillvaron runt omkring upplevs som trygg och stabil.
Att befinna mig på min verksamhetsförlagda utbildning skapar dagligen ett upplevt känslokaos.
En karusell som aldrig slutar snurrar, juli 2010
Jag slungas mellan hopp och besvikelse. Den där karusellen snurrar fortfarande. Som jag tidigare nämnt vill jag inte kliva av karusellen riktigt än, jag hade dock föredragit att vara van vid karusellens åktur; veta var uppförsbacken kommer, var den obehagliga svängen gör som ondast, när det kittlar i magen allra mest, var illamåendet infinner sig, var den fotograferande kameran blixtrar till och när det är lämpligt att pusta ut innan åkturen tar fart på nytt. Det hade varit skönt att veta.
Jag slungas mellan hopp och besvikelse. Den där karusellen snurrar fortfarande. Som jag tidigare nämnt vill jag inte kliva av karusellen riktigt än, jag hade dock föredragit att vara van vid karusellens åktur; veta var uppförsbacken kommer, var den obehagliga svängen gör som ondast, när det kittlar i magen allra mest, var illamåendet infinner sig, var den fotograferande kameran blixtrar till och när det är lämpligt att pusta ut innan åkturen tar fart på nytt. Det hade varit skönt att veta.
I nuläget slungas jag hit och dit - likt en trasdocka. Tvära känslokast i en ständigt snurrande karusell. Tur att tillvaron runt omkring upplevs som trygg och stabil.
