Igår var den stora luciafesten för Ordenssällskapet G.E.L.B.O.R.N. Bröderna. I år var det jag som kröntes till Luciadrottning. Efter att ha varit med som tärna i fyra år (från 4:e tärna till 1:a tärna) blir man krönt till lucia. För mig blev det lite speicellt. Den egentliga lucian är bortrest, så min kröning blev ett år tidigare. Jag har alltså bara fått vara med i fyra år istället för fem. Det känns rätt ledsamt, men det är något jag helt enkelt får acceptera. Kommer ju med som hedersgäst nästa år.
Mamma och pappa var med som hedergäster. Farfar var självklart där, eftersom han är med i Ordenssällskapet. Mamma gick efter middagen. Hon hade inget intresse av att stanna. Pappa var jättestolt och verkade tycka att kvällen var trevlig. Farfar var nog mest stolt av alla inne i lokalen. Han höll på att fälla en tår sa han. Även om jag gjorde vissa fel, så gick det bra. Vi skulle bara sjunga en vers av 'Natten går...', men jag stämde in i en andra vers. Tärnorna fick hänga på, när lucian helt oförberett började gala. Haha, det var lite pinsamt... All uppmärksamhet var ju riktad mot mig, det var inte alls som att vara tärna. Farfar stod precis framme vid scenen och jag såg att han log upp mot öronen. En av Bröderna bankade jättehårt med en stav, vilket vi egentligen borde vara vana vid - om han inte hade bankat så hårt denna gång. En av tärnorna hoppade till och hällde ut sin lilla mugg med dryck. Hon och tärnan bredvid henne försökte hålla sig för skratt, men det gick inte så bra. Jag kände hur det började dra i mina mungipor också, men jag lyckades hålla mig lugn. Halsbandet lyckades Brodern ta på mig bra. Som lucia är man alltid lika nervös för att han inte ska få på smycket. Det blir himla pinsamt i så fall. Man ska stå där och försöker hålla sig lugn, när hjärtat slår i bröstet på en. Ceremonin gick bra och vi fick tillslut andas ut i det lilla förrådet - vårt omklädningsrum.

Julbordet serverades, vi åt och sen var det julig efterrätt. Det började bli dags för mitt tal och jag kände mig lite nervös. En av bröderna kom fram och frågade, om jag som lucia ville säga något. Vi bestämde tillsammans att jag skulle hålla mitt tal när alla fått efterrätt på tallrikarna. Han ringde i en klocka och meddelade att lucian ville säga några ord. Jag ställde mig upp, höll mitt lilla tal, tackade för smycket jag hade fått och överlämnade en blomma till luciamamman Gunilla, som ett tack för att hon tagit så väl hand om oss i luciatåget. Alla lucior har gjort så, jag är alltså inte extra snäll.

 
Det otroligt fina smycket jag fick och blomman jag gav till luciamamma.

Kvällen var ung och jag njöt av tillvaron. Lottringar som folk kastade sig över, auktion som gick fint och kramar från håll och kanter. Jag var hemma innan midnatt, vilket jag inte hade väntat mig. Men tur var det, så att jag hann sova lite innan morgonen kom.

(Bild på mig som lucia kommer antagligen om två veckor...)
/Jasmine

 
Allt överskott gick till Stadsmissionens Gatljuset.
Vi sålde Rättvisemärkt choklad...

 
... marmelad, vinäger, kaffe, Cola.

Halv tio befann jag mig i församlingshemmet. Igår var dagen då församlingens julmarknad skulle hålla rum. Vi i Ungdomsgruppen hade en egen liten försäljning i samband med den stora loppisen och alla lotterier. Vi hade dukat upp alla våra produkter - alla självklart från Rättvisemärkt, Fairtrade. Detta eftersom att vi i våras gick en kurs om Rättvisemärkt och blev ambassadörer. Det var ett nytt tillskott till marknaden och reaktionerna var blandade. Det fanns många som var nyfikna och intresserade medan andra bara kikade in och sedan gick vidare. Försäljningen gick bra. Redan klockan tio då allting öppnade, hade det bildats en kö utanför församlingshemmet. Kunderna var många och kom i omgångar. Runt ett blev det tyst och stilla och vi hade inte mycket att göra. En halvtimma senare drog jag mig hemåt, för att hinna duscha och förebereda mig inför nästa evenemang.

/Jasmine

När jag startade bloggen hade jag ingen som helst förväntningar på att bloggen skulle bli stor. Jag skulle blogga för att det var kul, för att jag gillade det och för att det fick mig att känna frihet. Visst skulle det vara kul om jag fick några läsare som följde mig dagligen, men det var absolut inget krav för att jag skulle blogga. Men idag ser jag hur det har gått. Idag har jag runt tjugo besökare, vilket är otroligt! Nytt besöksrekord fick jag igår: 36 unika besökare! Häligt! Det gör mig så glad. Att se att bloggen växer är en skön känsla.
Jag är väldigt stolt över min blogg. Inläggen jag publicerar är något jag är stolt över. De är mina verk, det jag har skrivit. Stolthet är nog något man måste ha som bloggare eller bloggerska. Är man inte stolt över det man leverar, försvinner liksom kraften i att blogga. Jag har svårt att skriva samma inlägg två gånger, just för att det inte blir samma kraft - inte samma sanning - som när man skriver det första gången. Finns det någon mer som känner så, eller är jag ensam med min konstiga idè?
Jag är en stolt bloggerksa, som verkligen älskar min blogg! Att logga in på kontot och skriva inlägg är verkligen frihet för mig. Min frihet! Just frihet är väldigt viktigt för mig. Frihet. Frihet. Frihet. Filosofin vi har i skolan har verkligen fått mig att inse så mycket mer. Tack för det.

Finns det fler stolta bloggare ute i världen?

/Jasmine

Bild tagen (förlåt) från bloggen DetFinnsAndra.

Det finns en otroligt gripande blogg bland allt mode, foton, mat och intressen. DetFinnsAndra är den ganska nystartad blogg, som jag verkligen påverkas av. Berättelser från insänder griper tag i en och man får se en annan syn av samhället. Det finns faktiskt människor som far illa, blir hotade, våldtagna och det finns människor som tvingas ta sig igenom en bortgång av en nära anhörig. De berättar sina historier. Läs bloggen, se världen och kom ihåg att man är aldrig ensam. Känner du att du behöver berätta för någon, vill du känna dig mindre ensam - gå då in och läs bloggen. Den kan hjälpa. Vi kan alla hjälpa varandra, genom att berätta våra historier.

/Jasmine

Uppläsning av våra dikter och jag kände mig lugn. Min dikt var kanon! Jag var riktigt nöjd. Men sakta börjar jag inse att jag inte är så speciell. Jag är inte proffs på att skriva dikter, jag är inte bättre än någon annan. Det var många fina dikter som lästes upp. Vissa föll jag pladask för, andra hade jag svårt att ta åt mig av. Hela situationen blev väldigt känslig och jag kände för att gråta. Det var inte jobbigt på något sätt, jag ville bara släppa ut allting. Var ifrån allt kom har jag ingen aning om. Antar att de var det fina orden som gjorde det...


Det är något visst med dikter.

En kille i klassen var väldigt på om att jag skulle läsa upp min dikt. Alla skulle göra det, men jag var tydligen mer efterlängtad. Jag blev fundersam. Varför ville han höra min dikt så mycket? När han för tredje gången utropade att jag skulle läsa upp, frågade jag honom varför han så gärna ville det. -"För att du tänker annorlunda. Vi tänker olika." Spännande tanke, som jag kan hålla med om. Precis som jag har han väldigt mycket åsikter. Hans stöd och förväntansfulla ord gjorde att jag blev ännu mer nervös. Jag blev väldigt smickrad. Hade inte alls räknat med en så snäll kommentar. Jag hade väntat mig något i stil med "... för att jag ska kunna skratta åt dig." När det blev min tur att läsa upp, befann han sig inte i klassrummet. Han hade rusat ut för att hämta någonting han hade glömt. Tyvärr kom han tillbaka försent, då jag redan läst upp min dikt. Jag fick väldigt mycket beröm. En av tjejerna utbrast att jag har en ljud-röst. Jag fattade det som att hon tycker att min röst passar för att spela in ljudböcker, kan det stämma?

Det här med dikter är väldigt intressant. Det visar vem man är på insidan. Vi hade alla läst samma novell och ändå blev våra dikter väldigt olika varandra. Jag kände mig säker i min dikt. Jag är inte rädd för att visa vem jag är. Speciellt inte i min klass. Eftersom jag har väldigt få lektioner med dem, kan de inte bilda sig en riktig uppfattning om hur jag är. De jag har case med känner mig förtås lite bättre, men... Känner kanske är fel ord? Finns det någon på skolan som verkligen vet vem jag är innerst inne? Jag tror inte det... De som känner mig bäst på skolan är nog de tjejerna i tvåan som jag umgås med, men jag skulle inte påstå att de känner mig så väl. Det är rätt skönt att ingen känner en. Man kan vara sig själv. Ingen frågar jobbiga frågor, man går för sig själv. Samtidigt erkänner jag att jag ibland känner mig ensam. Jag skulle vilja ha någon att tillhöra. I skolan finns inte denna någon. Jag har mina några utanför skolan.

Jag är Hon som går i klassen, men som inte är på lektionerna.
Jag är Hon som alla kanske känner.
Jag är Hon med konstiga tankar.
Jag är Hon som går för sig själv.
Jag är Hon som är sig själv.
Jag är Hon som kallas Jasmine.

/Jasmine

Artikel i Metro.

I dagens metro såg jag en artikeln om årets julkalender. Om en vecka är det den första december och med december kommer också julkalendern. Kära julkalendern. I år firar julkalendern 50 årsjubileum. Det är inte klokt! De julkalendrarna som jag minns mest av är 'Mysteriet på Greveholm', 'Trolltider', Pelle Svanslös', 'Karusellerna sover'... Det finns ju femtio stycken! Vilka minns ni särskilt mycket?


Superhjältarna i julkalendern 2009.

I årets julkalender får vi följa med fyra superhjältar; två unga superhjältar och de nu pensionerade superhjältarna Supersnälla Silversara och Stålhenrik. De måste slåss mot den onda Gjerta, som vill ta bort alla barns skratt ur världen. Nu måste superhjältarna ingripa och rädd skratten.

Jag tror att årets julkalender är ganska okej. Det var bättre förr brukar det sägas. Stämmer det? Jo, när det gäller julkalendrarna tror jag det. Har det varit någon riktigt bra julkalender de senaste åren?

Julen kommer allt närmare...
/Jasmine

Det har hänt ett antal gånger nu. Man står för sin åsikt, yttrar sig på ett visst sätt och får en kommentar för det man har gjort. Jag gillar kommentarer, jag gillar att diskutera med andra. Men jag tappar intresset för att ens bry mig, när kommentarerna är skrivna på ett barnsligt sätt. Visst, alla kanske inte kan stava perfekt, men man kan väl ändå använda ett hyfsat spårk. Jag står för mina åsikter och för mina handlingar. Har personerna i fråga svårt att stå för det de har gjort, då är det hans eller hennes problem. Vill de avreagera sig genom att skriva en kommentar här i bloggen, så fine. Det är bara personen i fråga som skämmer ut sig.
När jag kommenterar skriva jag mitt namn och min åsikt tydligt. Jag står för det jag tycker.
Tack.

Jasmine

Idag hade filmen 'Funny People' premiär! Den var inte så bra, måste jag erkänna. Jag skulle vilka kalla det nörd-humor. Det är sån humor som många i min omgivning tycker om, men som absolut inte passar mig. Jag vet inte säkert om man kan jämföra humorn i filmen med humorn i Scrubs och liknande serier... I don't know. Men den var helt okej. Dock alldeles för lång. Efter en och en halv timma kollade jag på klockan första gången. Jag kände att det var ganska lagom då, men filmen var inte slut än. En timma återstod.
Inte den bästa filmen enligt mig - speciellt inte när jag fick betala etthundrafem kronor för biljetten. Men, men. Jag hade trevligt sällskap, så det känns okej. En medelbra film...

/Jasmine

En tid av stillhet. Min tid. Bara jag och ingen annan. Bara jag. Det är en tid för endast mig. Bara för mig och ingen annan. Att sitta tyst. Bara tyst och vänta. Så stilla, så öde. Egentligen är vi hur många som helst, men i min värld är det bara jag. Inget får störa. Ingen får förstöra tystnaden.

Alla människor behöver sin egen tid. En tid då man tar hand om sig själv, tänker över livet och tar livsavgörnade belut. Det gäller att hitta sina stunder, sina tillfällen i vardagen, då man bara kan koppla bort allt annat och fokusera på sig själv.
Jag har hittat min speciella stund, då jag åker buss. Då är det bara jag, ingen annan. Man sitter där själv och är snart försjunken i sina egna tankar. Ensam, man är ensam. Ingen har för avsikt att störa. Vi lever ju i Sverige, då kan man inte sitta för nära varandra. Det går ju inte att sätta sig bredvid någon. Då får man en undrande blick, innan ens reskamrat diskret försöker vänder bort blicken. Fönsterrutan är ens vän, när man sitter där i bussen. Ja, kontakt med andra ska man ju inte ha, eller hur? Egentligen fattar jag inte varför vi alla är så rädda, för att sitta bredvid någon annan. Men, men. Det får väl vara så. Jag ska inte kritisera samhället - inte idag.

Imorse satt det en klasskamrat på bussen. Inget agg mot henne, inte alls. Men ändå kändes det konstigt. Min inre frid hann aldrig nå fram till mig. Jag blir så spidad, om jag inte får mitt lugn på morgonen. Det spelar ingen roll hur lugnt det är hemma, det är bussresan som gör allt. Då har man kommit igång, men ändå får man tid för sig själv. Det är härligt med frånvaro för en stund. Min torsdag började tyvärr inte så...

/Jasmine

Staden är i förväntans tider.
Snart kommer den vi alla har väntat på.
Jag vandrar genom staden, som är tyst och stilla.
Tänk, om bara några månader är det du och jag - tillsammans.
Jag är inte längre ensam.
Du finns här vid min sida.
Alla simpla platser, som inte längre är så obetydliga i din närvaro.
Steg för steg vi vandra.
Hand i hand vi går.


Staden är förväntansfull.

Pappa har satt igång processen. Snart kanske Rickard har en lägenhet här i staden. Kanske om några månader, men ingenting är säkert. Det är så mycket tankar kring det. Hur kommer jag vara? Var kommer jag bo? Hur mycket får jag ta för mig, när jag är hemma hos min älskade? Det är hans hem, men hur mycket kan jag se som mitt? Finns det något jag kan se som mitt? Det är mycket tankar, om hur framtiden kommer bli. Om ett halvår kanske mitt liv är helt annorlunda. Man vet aldrig vad som kommer hända här näst...
Tusen tankar inför den stora dagen... när den nu blir.

/Jasmine

 
Kalle Anka konkurrerar med Anna Anka på Julafton!

Rix Fm står på i bakgrunden, medan jag går runt i rummet och pysslar. Varje gång de nämner Anna Anka känner jag en inre aggression. Jag har inte sett programmet Svenska Hollywoodfruar, vilket jag inte heller borde göra. Hon uttrycker sig på ett väldigt oförskämt sätt, om ni frågar mig.
RixMorgonZoo har nu delat med sig av informationen, om att Tv3 har valt att konkurrerar med Kalle Anka på Julafton. Samma tid - alltså klockan tre på Julens afton - då vi hälsar på  Kalle Anka och hans vänner, för att få julstämning i vårt hus, kommer Tv3 sända Anna Anka och hennes vänner. Konkurrens!
Jag som är en trogen vän till Kalle Anka tänker inte svika honom. Här ska inte ses något annat än Kalle Anka, Musse Pigg, Pluto, Benjamin Syrsa och Piff & Puff. Jag vägrar lägga mig! Om min släkt får för sig att se på Anna Anka istället, då skriker jag. Aldrig!

Vad tycker ni om detta? Vad ska ni se på Julafton? Traditionella Kalle Anka och hans vänner eller Anna Anka och hennes vänner?

/Jasmine

Jag kollade igenom lite bilder sen förra året. När jag klickade runt bland bilderna från december, såg jag självklart bilder från juletid. Kan man låta bli att längta? Nej, jag kan då inte det. Årets jul ser jag verkligen fram mot. Det kommer bli underbara veckor tillsammans med min älskade. Han kommer ner dagen efter att jag slutar skolan. Tänk, då har jag redan gått en termin på gymnasiet. Endast sju veckor kvar. Det är inte klokt. Tiden går så otroligt fort! Som sagt; ett jullov tillsammans med Rickard. Vi firar jul här nere hos mig. Två jular som vanligt; en hos mamma med släkten på hennes sida och en hos pappa med släkten från hans sida. I år är jag hos mamma på julafton, så min bonusjul blir i år hos pappa och någon dag efter den tjugofjärde. Jag tror att de flesta barnen med skilda föräldrar löser jul och nyår på samma sätt. Hur gör de annars?
Jul, jul, jul, jul. Ja, jag längtar. Gör ni?

/Jasmine

På blogg.se förstasida såg jag detta inlägg. Det blev en lång kommentar från min sida, så jag belsutar mig, för att publicera mitt svar också i min blogg:

Jag delar inte din åsikt om att det är själviskt att ta livet av sig. När man tar sitt liv, kan det vara den sista utvägen. Kanske har ens nära och kära skadat en för mycket. Man kanske är helt ensam i denna stora värld.
Bara för att man tar livet av sig, betyder inte det att man bara tänker på sig själv. Man har säkert en anledning att ta sitt liv. Det kan ju vara så, att man inte vill vara till problem för andra. Man kanske känner att man bara är i vägen och väljer då att försvinna för alltid.

Om man  ringer till en vän eller till en familjemdel, så tror jag att det är ett sista rop på hjälp. De vill höra att ens nära älskar en. De vill känna sig omtyckta. Precis som det finns många, som har tagit livet av sig, finns det säkert en hel del människor, som också blivit räddade i sista stund.

Att ta livet av sig är ens egna beslut.

Tack.

Gå gärna in och läs inlägget. Kanske har du något att säga om saken.
Vad tycker du om min åsikt?

/Jasmine

Idag blir det introduktion på mitt nya case Enigma. Jag ser så himla mycket fram emot detta. Jag har längtat och längtat och längtat och längat sen första dagen jag var på Vittra. Det var någon gång under förra hösten, om jag inte minns fel... Då beskrev jag Vittra såhär.
I caset Enigma ska vi läsa ämnena Filosofi, Svenska och Religion. Jag har aldrig haft Filosofi innan, så jag vet inte exakt vad det är. Jag tror att det lutar åt funderingar kring livet. Kan det vara rätt tro? I mejlet fick vi en liten uppgift av vår lärare: "Börja fundera redan nu på vad som får dig att stiga upp på morgonen..." Jag vet redan vad jag ska svara på den frågan, så jag är lugn.
Det är någon slags förtjusning inom mig. Jag har min lärare i svenska under detta case. Hon är så otroligt omtyckt av mig. Man får alltid ett glatt hej av henne i korridoren. Hon är positiv, lite smått galen och mycket kreativ. De andra lärarna i caset har jag inte haft innan, så jag får se hur de är. Det är spännande! Jag tror att caset Enigma kan ge mig mycket. Jag satsar högt! Jag ska behålla mitt höga betyg i svenska. Religion är inte mitt starkaste ämne, men jag tror att kombinationen av dessa tre ämnen, kan göra så att mitt betyg högs. Filosofi är något nytt och spännande och det skulle vara otroligt kul, om jag fick högsta betyg i ämnet. Tihi. Idag är jag glad och mycket förväntansfull.

Kramar
Jasmine