Igår var den stora luciafesten för Ordenssällskapet G.E.L.B.O.R.N. Bröderna. I år var det jag som kröntes till Luciadrottning. Efter att ha varit med som tärna i fyra år (från 4:e tärna till 1:a tärna) blir man krönt till lucia. För mig blev det lite speicellt. Den egentliga lucian är bortrest, så min kröning blev ett år tidigare. Jag har alltså bara fått vara med i fyra år istället för fem. Det känns rätt ledsamt, men det är något jag helt enkelt får acceptera. Kommer ju med som hedersgäst nästa år.
Mamma och pappa var med som hedergäster. Farfar var självklart där, eftersom han är med i Ordenssällskapet. Mamma gick efter middagen. Hon hade inget intresse av att stanna. Pappa var jättestolt och verkade tycka att kvällen var trevlig. Farfar var nog mest stolt av alla inne i lokalen. Han höll på att fälla en tår sa han. Även om jag gjorde vissa fel, så gick det bra. Vi skulle bara sjunga en vers av 'Natten går...', men jag stämde in i en andra vers. Tärnorna fick hänga på, när lucian helt oförberett började gala. Haha, det var lite pinsamt... All uppmärksamhet var ju riktad mot mig, det var inte alls som att vara tärna. Farfar stod precis framme vid scenen och jag såg att han log upp mot öronen. En av Bröderna bankade jättehårt med en stav, vilket vi egentligen borde vara vana vid - om han inte hade bankat så hårt denna gång. En av tärnorna hoppade till och hällde ut sin lilla mugg med dryck. Hon och tärnan bredvid henne försökte hålla sig för skratt, men det gick inte så bra. Jag kände hur det började dra i mina mungipor också, men jag lyckades hålla mig lugn. Halsbandet lyckades Brodern ta på mig bra. Som lucia är man alltid lika nervös för att han inte ska få på smycket. Det blir himla pinsamt i så fall. Man ska stå där och försöker hålla sig lugn, när hjärtat slår i bröstet på en. Ceremonin gick bra och vi fick tillslut andas ut i det lilla förrådet - vårt omklädningsrum.

Julbordet serverades, vi åt och sen var det julig efterrätt. Det började bli dags för mitt tal och jag kände mig lite nervös. En av bröderna kom fram och frågade, om jag som lucia ville säga något. Vi bestämde tillsammans att jag skulle hålla mitt tal när alla fått efterrätt på tallrikarna. Han ringde i en klocka och meddelade att lucian ville säga några ord. Jag ställde mig upp, höll mitt lilla tal, tackade för smycket jag hade fått och överlämnade en blomma till luciamamman Gunilla, som ett tack för att hon tagit så väl hand om oss i luciatåget. Alla lucior har gjort så, jag är alltså inte extra snäll.

 
Det otroligt fina smycket jag fick och blomman jag gav till luciamamma.

Kvällen var ung och jag njöt av tillvaron. Lottringar som folk kastade sig över, auktion som gick fint och kramar från håll och kanter. Jag var hemma innan midnatt, vilket jag inte hade väntat mig. Men tur var det, så att jag hann sova lite innan morgonen kom.

(Bild på mig som lucia kommer antagligen om två veckor...)
/Jasmine