Visst längtar vi alla efter en vit jul. Det är nästan det man lägger mest kraft på under december månad; att önska att det även detta år ska bli en snötäckt jul. Samma ska varje år. Jag börjar dock tvivla starkt denna sista dag i november. Imorgon är det december och utanför fönstret kan man näst intill tro att det är vår.

På söndag är det den årliga julvandringen ute på ön. Folk har öppet på sina verandor eller i lador längs stora vägen, där försäljning av hembakat och egentillverkade kreationer äger rum. Jag har gått vandringen i blöt slask och andra år har jag fått uppleva dagen med nyfallen snö i håret. Detta år blir det nog en ganska kal vandring, utan snö och utan bitande kyla. Bra på sitt sätt, men den där julstämningen ligger långt bort i tiden.


16 januari.

En vit vinter i skärgården är något av det vackraste som går att uppleva. Vågar man hoppas på snö i december eller är det för naivt? Jag vill tro på den vita julen, men dagens väder tyder på att snön dröjer...

Vad tror du? Blir det en vit jul i år?

Det är exakt en månad kvar till Julafton. I väntans stund försöker jag ta mig tiden att göra julkort och tags med inspiration av högtiden. Än så länge är en tag gjord och den ser ni här nedan...


Ny tag - julinspirerad!
Redigering: ökad detaljrikedom

A christmas carol - efter Charles Dickens klassiska saga.

Jag fastnade framför filmen A christmas carol, en animation skapad av Disney. I lite mer än en timma låg jag framför teven och det räckte för att årets första julstämning skulle infinna sig. Jag blev helt varm inombords, rörd och förväntansfull inför den tid som kommer. Från köket luktade det mat och i vardagsrummet brann det i den öppna spisen. Känslan av värme, kärlek och trygghet. Julstämningen kunde inte annat än att smyga sig på.
Jag ser så mycket fram emot årets jul! Inte för att jag tror att den kommer vara mycket annorlunda sen föregående, men det känns så himla bra. Rickard ska vara vid min sida i tre veckors tid - i sträck - och vi kommer dessutom att fira en av årets mysigaste traditioner tillsammans. Det kan lätt gå så fel under julhelgen, men jag har svårt för att tro att det kan bli en katastrof, när jag har personen jag tycker så mycket om vid min sida.

Dessutom kan jag avslöja att den första julklappen redan är köpt. Vi har som tradition hemma hos mina morföräldrar att leka den så kallade julklappsleken. Två klappar för femtio kronor ska man bidra med och jag har redan köpt den ena.
Jul, jul, älskade jul. Och om två veckor är det julvandring ute på ön!

De senaste fem timmarna har jag gjort den skriftliga delen av det Nationella Provet i Svenska B. Som vanligt kastade jag mitt första utkast, så också mitt andra och mitt tredje. När halva tiden hade gått var det dags för lunch och jag hade inte skrivit en enda bra kladd. Men jag är väl en typisk stresshanterare; jag arbetar bäst under tidspress - det var samma sak förra året. Årets uppsats blev inte en av mina bästa texter, men jag är ändå rätt nöjd med resultatet. Jag vill påstå att det alltid blir bättre, om man slipper följa tydliga instruktioner. Samtidigt är just det vad uppgiften går ut på; att skriva en uppsats utifrån tydliga instruktioner och med hjälp av ett häfte texter av olika slag hitta inspiration samt kunna få in källor på ett snyggt sätt i en löpande text. Egentligen ett ganska konstigt sätt att skriva på, men jag antar att utformningen på ett enkelt sätt ger tydliga besked om vilka elever som förtjänar de högre betygen.
Jag är i allmänhet ganska medtagen och min högra hand behöver vila. Jag hade gärna åkt hem, men eftersom jag har IUP-samtal med min lärare och med mamma om några timmar, känns det onödigt att i princip bara komma hem och vända. Istället ska jag utnyttja tiden väl genom att förbereda mig inför ett muntligt tal som ska hållas imorgon. Dessutom tänkte jag kika förbi gymmet och trampa någon timma (när det enda finns tid liksom...).

Vad har du för dig idag?

8 november 2010.

Och så kom den sena hösten, precis som förra året. Dock lite senare i år, någon vecka eller två. Trätrappan från huset är hal och vägarna ska inte vandras med höga klackar på. Frosten knastrar under skorna, när jag beträder gräset. Tur att man har cykel, annars hade jag nog riskerat att ramla i backen på väg ner till båten.

Jag tar del av höstens sista fågelsång. Den sista sången, innan domherren tar ton. Hans melodi får vårt land att bli till is och våra marker att täckas av den vitaste av snö. Han framkallar värme; sång får själen att må bra och det vita täcket skyddar vår jord från kyla. Domherrens melodi. Snart hör vi de första tonerna...


Snart tar domherren sin första ton, då vintern kommer allt närmare.
(Bildkälla: Wikipedia, Foto: Mark S Jobling)

Frukostbullar /8 st
Vem vill inte stiga upp, när doften av nybakat bröd kittlar i näsan. Gör du jobbet på kvällen kan du skörda rykande färska frukostbullar nästa morgon.

25 g jäst
2 dl kall mjölk
1 dl Kesella mager
2 msk rumsvarmt smör
1 tsk salt
6-7 dl vetemjöl
1 uppvispat ägg
½ dl solrosfrön

Rör ut jästen i mjölken. Tillsätt Kesella, smör, salt och det mesta av mjölet. Arbeta ihop till en smidig deg. Dela degen i åtta bitar och forma dem till runda bullar. Lägg dem på bakplåtspapper på en liten plåt. Lägg över en handduk och låt dem stå i svalen eller kylen att jäsa över natten 8-10 timmar.
Sätt ugnen på 225°. Pensla bullarna med ägg och strö över solrosfrön. Grädda i mitten av ugnen ca 10 min.
Låt bröden svalna. Dela dem i halvor och servera med aprikosmarmelad.

Ett litet tips är att göra dubbel sats. På så sätt slipper du använda endast halva paketet jäst samt en halv burk Kesella.

Jag trodde att min negativa inställning till skolan var ett minne blott, men när jag kom tillbaka till skolan igår var det första jag stötte på ett problem. Att jag missade första dagen (en och en halv timme) efter lovet var mitt egna beslut, men att jag vid min ankomst till skolan skulle behöva leta upp var jag skulle befinna mig hade jag inte räknat med. Efter att ha fått tag på en snäll lärare, fick jag i alla fall reda på vilken pedagog jag ska ha de kommande sex veckorna. Det var vad jag trodde, innan det visade sig att jag inte var inskriven i caset...
Det första jag gjorde i morse, var att ta reda på var jag ska vara, vem som ska undervisa mig och vilken grupp jag tillhör. Jag fick klara besked, men jag är ändå frustrerad. Jag förstår inte vad som kan vara så svårt med att skicka ut ett mail med information?? Det har fungerat bra tidigare, men inför denna caseperiod har jag varit mer eller mindre bortglömd. Jag känner mig illa behandlad.

Det är inte första gången denna termin som jag tvingas göra lärarnas jobb... Bristen på information gör mig galen. Att ta studenten känns skönt, främst för att jag då slipper vara kvar på ett ställe som många gånger har fått mig att må sämre.

2010-04-09


2010-04-19

Att se tillbaka i arkivet är inspirerande. Under de senaste månaderna har jag funderat på att uppdatera min header. Dessa två bilder har jag gärna med, tillsammans med andra favoriter som jag hittar i mina gömmor.

Jag har tagit ledigt idag, trots att det är måndag och första skoldagen efter lovet. Men vad gör man inte, för att få lite mer tid med personen som man tycker så mycket om? Måndagar innebär knappt två timmar i skolan och därför anser jag att ledighet är okej. Främst för att jag vill tillbringa en extra dag med Rickard, men också för att vara ekonomisk och kunna komma hem så billigt som möjligt. Att åka tåg på en måndag säger ju sig självt...

Dagen i skolan innebär början på ett nytt case, något som jag med säkerhet kan klara mig utan. Jag kan dock erkänna att min negativa inställning till skolan har lugnat sig. En vecka hos Rickard och jag känner mig som ny. Nu längtar jag efter att få återgå till lektioner fyllda av psykologi, svenska anförande och föreläsningar om religion. Att få skriva en två till tre sidor lång uppsats känns lockande!

R är i skolan idag, han har inte samma möjlighet att ta ledigt - och jag begär heller inte det av honom. Han är vuxen och vet vad som är bäst för honom själv. Jag är också vuxen i detta fall och har valt att ta ett eget beslut angående min ledighet, kan nämnas att jag har berättat för mina föräldrar och de samtycker.

Väskan ska packas och jag ska samla ihop mina tillhörigheter och låta R få ta plats i sitt eget rum. En underbar vecka i utkanten av huvudstaden, men idag är det dags att åka hem. Det känns okej, antar jag, men det är alltid tråkigt att behöva släppa Rickards hand.

I salongen var jag inte den enda som hade läst boken om Emma och Dexter. Jag var heller inte ensam om att med kärlek i hjärtat ta åt mig av det goda arbetet som är gjort bakom filmen One Day.

Det som förundrade mig mest är hur bra rekvisita de har fått till. Platserna som man som åskådare får uppleva var precis så som jag hade föreställt mig dem. Karaktärerna Emma och Dexter blev mer levande på bioduken, men jag måste säga att de verkligen har lyckats behålla peronligheterna hos dem båda.

Filmen var väldigt fin, men om man verkligen vill uppleva magin som finns mellan huvudpersonerna, borde man läsa boken. Som vanligt när en bok blir till film, tappar man ofta tankarna som finns bakom handlingarna. Det var något jag saknade lite i filmen.

One Day är en film som man kan se en gång och sedan vara nöjd. Boken kan jag säkerligen läsa igen utan att tröttna.

Vackert. Kärleksfullt. Livsöden. Personligt. Närhet. Avstånd. Sorg. Ögonblick. Tillsammans. Lovely.

Läs också min recension av boken En Dag (OneDay).

Jag är själv förundrad över hur jag och Rickard lyckas hålla vårt distansförhållande vid liv. Trots att vi tycker mycket om varandra, kan avståndet ibland få mig att tappa greppet om vad som verkligen sker. Det är lätt att glida ifrån varandra, när man inte är delar av varandras vardag.

Den största anledningen till att jag klarar av att släppa Rickards hand på stationen är främst för att jag vet att vi kommer att ses igen. Biljetterna bokades nyss inför mitt nästa besök i Stockholm, det blir om tre veckor. Även vistelsen efter det är redan inbokat i kalendern; det blir runt jul och biljetten hem till Göteborg är redan betald. Rickard tar bilen ner till mig, när han har slutat skolan. Jul tillbringas med min släkt och nyår ska vi fira med Rickards familj. Vi kompromissar och jag tror att vi har lyckats hitta en plan som fungerar för oss båda.

Bokade biljetter, det som får oss att acceptera det faktum att vi måste släppa varandras händer då och då.

Dagens frukost, någon gång runt klockan 11.08.

Jag har haft en så'n där skön dag hemma. Efter att R gick till skolan, somnade jag om och vaknade några timmar senare. Låg kvar i sängen med en skål yoghurt och müsli till frukost, samtidigt som jag såg ett avsnitt av Beverly Hills 90210. Till min stora förvåning - och glädje - kom R hem tidigt idag och vi har myst och tryckt i oss en hel del onyttigt. Som vanligt, det är en dålig vana som vi triggar igång hos varandra.

Ikväll väntar middag tillsammans och senare en lång tevekväll - en av mina klassiska onsdagskvällar, som håller sig till ett strikt schema...
20:00 Bonde söker fru, Tv4
21:00 Grey's anatomy, Kanal 5
22:00 True blood, Svt1

Vad ser du på teve ikväll?

Personer kommer mot mig och jag tvingas väja undan. Försöker hålla mig vid sidan av, men ändå i centrum för att passa in. Tempot är högt och jag gör som alla andra; går med strömmen, men vet egentligen inte vart jag ska. I farten läser jag på diverse skyltar, men jag kan inte se pilen som borde hjälpa mig. I minnet letar jag febrilt. Jag borde kunna det här, jag har gjort det förut. Tystnaden som infinner sig, när paniken tar över. Skakandet som påbörjas, när jag inser att jag är vilse. Jag samlar mig, går åt sidan och ser mig omkring. Folk rusar förbi, men inom mig har världen stannat. Tillslut ser jag min destination och jag tar mig åter in i vimlet av stressade själar. Det går snabbt och jag skyndar på stegen. Där ser jag en skylt, dit borde jag gå. Ändå är jag osäker, försöker lita på mitt eget förstånd. Tar mig ner under jord, ser ett tåg på stationen. Gör som en man framför mig och tar mig tre dörrar bort. In på ett tåg, där alla trängs vid ingången. Idioti. Jag har så svårt att förstå deras resonemang. Själv står jag inte ut och tar mig förbi folkmassan och går längre in i tåget. Jag åker några hållplatser och ankommer tillslut till min station. Jag ska gå av, men blir hindrad av en man med stor väska. Paniken som växer; jag kanske inte kommer av. Lyckas ta mig fram och ut. Tystnaden som bevakar mig, jag vill helst av allt skrika. Nu vet jag vägen, följer strömmen. Hittar en tavla som ger mig instruktioner. Tar mig till bussen, kliver på och andas ut. Lugnet kommer sakta, tystnaden är kvar och jag ser mig monotont om. Längtar efter R och blundar.

När jag kliver av hemma, möter han mig på hållplatsen. Han kramar om mig och har efter middagen fått höra hela historien från början till slut. Idag har jag varit i Stockholm. Jag tog mig till och från T-Centralen på egen hand. Panik bland mycket folk och ett inre sammanbrott. Jag klarade det, men det krävs styrka för att göra om det. Stockholm är en livlig stad. Jag är inte säker på att den passar mig. Inte ens om jag försöker att anpassa mig.